Socialtjänstens haveri beskrivs i P1

Vi verkar ha en socialtjänst i galopperande kris. Media rapporterar regelbundet om anmälningar om utsatta barn som glöms bort, som blir liggande eller som inte tas på allvar…

Idag var det Kaliber i P1 som skildrade verkligheten på kommunernas socialkontor, så långt borta från lagstiftarnas ambitioner. Vi har hört det förut. Möjligen har det blivit ännu sämre, men det har larmats länge. Lagstiftningen har skärpts, ambitionerna har höjts, men problemen kvarstår. Själv har jag mött många duktiga och ambitiösa socialsekreterare som gett upp och bytt jobb för att de känner att de sviker både barnen och sig själva.  Jag minns en som började plugga till något annat, en som tog jobb i familjeföretaget, en tredje som satte sig i kassan på ICA…

Jag undrar vad som händer med barnen bakom rubrikerna. Jag hoppas så innerligt att de klarar sig, att oron som ledde till anmälan inte hade någon grund, att det ordnade sig på något sätt. Men sanningen är nog att jag vet bättre.

Den där lilla flickan i Sundsvall som polisen hittade av en slump, i ett mörkt rum med smutsiga blöjor, hungrig och törstig med spyflugor som surrade runt henne, hon är inte den enda. Det är ganska sällan polisen har anledning att hälsa på hemma hos barnfamiljer. De andra upptäcks inte. Och det är så illa, att även om någon upptäckt och slagit larm så är det inte säkert att socialtjänsten gör något. De hinner inte, de glömmer bort anmälningar, de öppnar inte utredning…

I september fick vi en nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården. Hon leder på många sätt en haverikommission. Gör något nu! Gör det innan fler barn dör eller skadas allvarligt!

Födelsedag

FN:s konvention om barnets rättigheter fyller år. Det märks! Debattartiklar, inslag i TV och radio, evenemang och statusuppdateringar… Ett livligt och ljudligt firande! Idag glömmer ingen att Barnkonventionen finns, och vi påminns om att den snart kan bli svensk lag.

Men i morgon är vi tillbaka i vardagen. Då gäller det att minnas.

Idag lyssnade jag på Lars H Gustafsson som föreläste på Barnahus i Stockholm. Lågmält och klokt lotsade han oss genom historien, genom de idéer som ligger till grund för Barnkonventionen och de idétraditioner som aktivt strider mot tanken att barn är bärare av egna rättigheter. Mig påminde det om att dessa olika idétraditioner funnits parallellt under lång tid, och att de fortsätter att göra det.

Vi satt i ett hus dit tusentals barn som misstänks vara utsatta för våld eller övergrepp ska tas emot varje år. Det handlar om barn vars rättigheter kränkts av föräldrar eller av andra vuxna. Lever myndigheterna upp till Barnkonventionens krav när det gäller de våldsutsatta barnen? Jag tror att de allra flesta tjänstemän som satt där med mig och lyssnade på Lars H Gustafsson kämpar för att göra det. Det är därför de är där. Men många var inte där.

En av alla artiklar om Barnkonventionen idag publicerades i Dagens Nyheter och är underskriven av mer än femtio organisationer, samlade under namnet Nätverket för Barnkonventionen. De välkomnar att Barnkonventionen ska bli lag, men konstaterar att barn i praktiken har ett mycket litet inflytande i beslut som direkt påverkar dem själva i Sverige. Och att det ofta är de allra mest utsatta barnen som blir minst lyssnade till.

Enligt artikeln saknar varannan svensk kommun en plan för att implementera barnkonventionen. En av tjugo kommuner inhämtar barns åsikter inför beslut som rör barn i kommunen.  43 procent av kommunerna tillfrågar sällan barnen.

Det saknas kunskap, skriver artikelförfattarna. Tjänstemän saknar kunskap om det förhållningssätt mot barn som genomsyrar Barnkonventionen. Jag håller med, men det handlar också om attityder. Många vuxna vet mycket, men vill inte låta barn ha inflytande på riktigt.  De håller helt enkelt inte med om att barn är individer med egna rättigheter och att alla barn har rätt att bli hörda i angelägenheter som rör deras liv.

Snart är födelsedagen till ända. 364 dagar återstår till nästa.

Små barn och nätet

Jag startar morgonen i TV-huset. Vi diskuterar en ny rapport från Stiftelsen för Internetinfrastruktur. Den visar bland annat att internetanvändandet kryper ned i åldrarna. Hälften av de svenska tvååringarna använder internet ibland.

Vad händer? Ska vi vara oroliga?

Tittar man närmare på undersökningen ser man att det de yngsta gör är att se på film och spela spel. Jag tycker att det kan vara helt OK, om det de ser och gör är anpassat för småbarn. Och om det inte tar upp för mycket tid.

Att internetanvändandet kryper ned i åldrarna handlar dels om att ny teknik, med surfplattor och smarta telefoner passar små barn ganska bra. De fattar fort hur man gör. Dataspel har ofta en dålig klang, men söker man på nätet finns till exempel massor av pekböcker. Man trycker på e bild av ett djur och en röst säger vad djuret heter. Eller en frukt, eller en sak… Helt OK sysselsättning för ett barn. Måste vara roligt att de kan påverka och interagera!

På nätet finns också mycket filmklipp och sagor för barn. Fördelen är att barn kan se om samma saga eller film gång på gång. Det är ofta det små barn vill! Och alla föräldrar har inte tålamodet att läsa samma sak mer än tio eller tjugo gånger…

En del små barn använder också nätet för att skapa egna bilder och egen musik.

När barnen börjar skolan börjar de alltmer använda nätet för att söka efter fakta, och för att sköta skolarbetet. Då gör också sociala nätverk sin debut. De kommer att ta alltmer utrymme ju äldre barnen blir. Barn kan själva söka information, de kan ställa frågor och få svar.

Ska man vara orolig?

Jag tror att det är som med allt annat i barnens liv. Det måste finnas proportioner och relationer. Tar nätet över annat viktigt är det inte bra, sker det utan relationer med vuxna och jämnåriga är det inte bra, exponeras barn inför sådant de inte är mogna för är det inte bra… Föräldrar ställs inför nya utmaningar. Det ställer krav.

Men tänk vilken värld som öppnar sig!

En förolämpning mot unga killar

Jag jobbar just nu med flera uppdrag som handlar om att sprida kunskap om sexuella övergrepp om barn. Det är spännande och utmanande.

En av utmaningarna är vuxnas svårigheter att prata om sexuella övergrepp. Det kan tyckas som överkurs när vuxna inte ens förmår att prata om människors kroppar och hur de fungerar.

Jag blev påmind av en debattartikel som sextonåriga Agnes har skrivit. Hon fick i uppdrag att hålla tal i skolan. Det kunde handla om vad som helst. Men när hon ville prata om mens tog det stopp. Argumentet var att killarna kunde bli äcklade.

Jag blir genuint glad när jag läser hur Mattias Hallberg som är ordförande för Sveriges elevkårer reagerar på Agnes artikel. Som ung kille känner han att det är en förolämpning mot honom:

Det är en sjukt sunkig och stereotyp bild av killar som får läraren att fatta beslutet. Varför skulle inte killar vara intresserade av att höra på ett tal om mens?

Visst är det en förolämpning. Det förolämpar alla unga killar och alla män som vet att tjejer och kvinnor har mens och inte tycker det är något särskilt med det. Det förolämpar alla tjejer och kvinnor som får höra att mens är något att äcklas av. Det förolämpar nog oss alla.

OK. Så det finns lärare som anser att mens är tabu och inte OK att prata om i skolan.

Inte konstigt att det är så svårt. Att prata om sexualitet blir överkurs. Att prata om sexuella övergrepp blir näst intill omöjligt.

Vi kan bara vara tacksamma att Agnes och Mattias visar att det finns en annan väg.

Någonting har hänt

Någonting har hänt. Barns delaktighet är verkligen på agendan. Fler och fler myndigheter informerar barn direkt. Det är bra, för barn har rätt att komma till tals, att informeras och att vara delaktiga.

Barns rätt att komma till tals förutsätter att de informeras. Men för det allra mesta informerar våra myndigheter enbart vuxna via nätet och i skriftligt material. För att barn ska kunna ta till sig information behöver den ofta anpassas, och de allra flesta myndigheters verksamhet berör barn.

Jag är glad över Brottsoffermyndighetens information till barn som brottsoffer på webbplatsen www.jagvillveta.se .  Den har jag varit med och arbetat med. Socialstyrelsen och Barnombudsmannen håller på att ta fram information om socialtjänsten för barn. Men det är bara några av många exempel.

Ett av de senaste exemplen är Skolinspektionens information till barn. Självklart kan man tycka. De jobbar ju med barn. Det borde vara självklart, men det är faktiskt något nytt!

Förebygg innan det händer!

Sexuella övergrepp mot barn är skadliga, smärtsamma och orättvisa. Kan man förebygga innan de sker ska man göra det.

Sedan några år tillbaka finns den nationella hjälplinjen PrevenTell för alla de människor som upplever att de tappat kontrollen över sin sexualitet, som känner oro för tankar eller handlingar eller är rädda att göra sig själv eller andra illa. Det handlar till exempel om alla de människor som är rädda för att de kan förgripa sig på andra, men som ännu inte gjort det.

Kan PrevenTell stoppa ett enda övergrepp, mot ett barn eller en vuxen, är det värt väldigt mycket. Den viktigaste vinsten är den som handlar om mänskligt lidande, men det handlar också om sparade pengar. Övergrepp kostar. De leder till psykisk och fysisk ohälsa, sjukskrivningar och förlorad arbetsinkomst, kostnader för hälso- och sjukvård, socialtjänst, polis, rättsväsende, kriminalvård och andra myndigheter.

Nu riskerar PrevenTell att läggas ned.

Hjälplinjen kostar tre miljoner per år att driva. Enligt en debattartikel i Aftonbladet motsvarar det samhällets kostnader för två våldtäkter, eller för en person i kriminalvård i tre år.

Inte har vi råd att lägga ned PrevenTell!