Vi verkar ha en socialtjänst i galopperande kris. Media rapporterar regelbundet om anmälningar om utsatta barn som glöms bort, som blir liggande eller som inte tas på allvar…
Idag var det Kaliber i P1 som skildrade verkligheten på kommunernas socialkontor, så långt borta från lagstiftarnas ambitioner. Vi har hört det förut. Möjligen har det blivit ännu sämre, men det har larmats länge. Lagstiftningen har skärpts, ambitionerna har höjts, men problemen kvarstår. Själv har jag mött många duktiga och ambitiösa socialsekreterare som gett upp och bytt jobb för att de känner att de sviker både barnen och sig själva. Jag minns en som började plugga till något annat, en som tog jobb i familjeföretaget, en tredje som satte sig i kassan på ICA…
Jag undrar vad som händer med barnen bakom rubrikerna. Jag hoppas så innerligt att de klarar sig, att oron som ledde till anmälan inte hade någon grund, att det ordnade sig på något sätt. Men sanningen är nog att jag vet bättre.
Den där lilla flickan i Sundsvall som polisen hittade av en slump, i ett mörkt rum med smutsiga blöjor, hungrig och törstig med spyflugor som surrade runt henne, hon är inte den enda. Det är ganska sällan polisen har anledning att hälsa på hemma hos barnfamiljer. De andra upptäcks inte. Och det är så illa, att även om någon upptäckt och slagit larm så är det inte säkert att socialtjänsten gör något. De hinner inte, de glömmer bort anmälningar, de öppnar inte utredning…
I september fick vi en nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården. Hon leder på många sätt en haverikommission. Gör något nu! Gör det innan fler barn dör eller skadas allvarligt!
Comments are closed