Jag har skrivit flera inlägg om barn som far illa inom psykiatrin de senaste veckorna. Nu skriver jag ett till. Kritiken är egentligen inte ny, men nu när media uppmärksammar barn inom vuxenpsykiatrin och barn inom rättspsykiatrin finns så tydliga vittnesmål för att lyssna på.

Nu har Hannah något viktigt att säga. Hon berättar att hon kom som 15-åring till vuxenpsykiatrin. Hon fick inte ta med sig sina nallar.  Hon fick veta var bältessängen var och någon sade: “-Skriker du eller gråter du så vet du vart du hamnar.”  Hon fick ensam gråta sig till sömns.

Dags att någon lyssnar på Hannah!

 

Comments are closed