Kaliber i P1 sände i helgen det sista avsnittet i sin granskning om barn som utsätts för våldsbrott. De beskriver höga beviskrav, ojämlika förutsättningar och ett bristande barnperspektiv.
Poliser, åklagare och domare säger alla att brott mot barn är särskilt svåra att utreda. Behöver det vara så? Handlar det om brotten i sig eller om brister i lagstiftning, rutiner och resurser?
Barn uttrycker sig inte alltid som vi är vana att man ska uttrycka sig, säger en åklagare. Det är svårare att bevisa att barn utsatts för brott. Hela rättsapparaten bygger på att man ska kunna redogöra som en vuxen, säger en annan åklagare.
Är det en svårighet? Egentligen bara om man tänker sig att barn ska uttrycka sig som vuxna och bedömer det de säger utifrån det antagandet. Jag är övertygad om att det skulle bli betydligt lättare för alla inblandade om rättsväsendet insåg att barn inte uttrycker sig som vuxna, utan som barn. Och att barn är olika och uttrycker sig på många olika sätt.
Många barn bedöms som mindre trovärdiga för att de inte följer rättsväsendets krav på hur en berättelse ska låta för att bedömas som klar och detaljerad, sammanhängande och självupplevd.
En del barn har inte ett språk som tillåter att de berättar klart och detaljerat. För andra barn har de brott de utsatts för lett till reaktioner och symtom som gör att de inte kan berätta sammanhängande. Dessutom finns det barn som bedöms som mindre trovärdiga för att de har ett för stort ordförråd och för vuxet språk. Då bedöms det de berättar om inte som självupplevt.
Det är ett litet nålsöga som barnets berättelse ska pressas igenom. Alltför ofta går det inte alls. Det gör det ännu värre att kriterierna inte verkar ha någon grund i forskning. Vad de bygger på är oklart.
Det kanske inte är så svårt? Om barn får vara barn och bedöms utifrån det. Om barn får komma till tals på ett tryggt och säkert sätt, på samma villkor som vuxna. Om rättsväsendet satsar de resurser som behövs.
Då kanske det inte alls blir så svårt.
Comments are closed