Lättare för barn att få brottsskadersättning

Det går framåt.

Igår skrev de fyra regeringspartierna om den nya Brottsskadelagen i Svenska Dagbladet. Den börjar gälla 1 juli i år och innebär några viktiga förbättringar för barn som upplevt våld hemma. Man tar fasta på barnens utsatta situation gentemot föräldrarna.

Det ska räcka med en vårdnadshavares underskrift för att barn ska kunna söka brottsskadeersättning. Idag krävs att bägge vårdnadshavarna skriver under, vilket leder till att den förälder som misshandlat kan stoppa ersättning till barnet. Barn ska också kunna söka brottsskadeersättning tills de fyller tjugoett, oavsett hur lång tid det gått sedan brottet ägde rum.

Det är bra, eftersom barn kan behöva bli vuxna för att kunna och våga söka ersättning när en förälder stått för våldet. Men det kan bli ännu bättre. Häromåret beräknade Svenska Dagbladet att enbart omkring en promille av de barn som bevittnat våld fick ersättningen. Det är inte mycket bättre idag.

Barn som upplevt våld genom att bevittna en förälder misshandla den andra har inte samma rättigheter som andra våldsutsatta barn. För att de ska få det behöver de bli målsägare.

Det där med att utreda i tid

Få saker gör mig så arg som när polisen inte tycker sig ha tid att prata med barn som misstänks vara utsatta för brott. Jag har träffat alltför många av dessa barn. Förtvivlade, svikna, ledsna och ibland uppgivna. De har blivit utsatta för misshandel eller sexuella övergrepp men trots polisanmälan hinner ingen med dem.

Många år i rad har jag tagit fram statistik, skrivit rapporter, medverkat i media och försökt föra fram att det är nödvändigt med en förändring. När barn berättar om våld eller övergrepp måste vuxenvärlden reagera snabbt. Precis som regelverket och lagen säger. Och lite har det nog hjälpt. Frågan har definitivt varit på agendan och handläggningstiderna har långsamt minskat. Men vi har inte hunnit ända fram, alltför många barn får fortfarande vänta. Målet är att alla våldsbrott mot barn ska utredas inom den lagstadgade tidsfristen på tre månader, och att inget barn ska behöva vänta mer än två veckor på att bli hört av polis.

Det gör att jag reagerar extra starkt när jag läser Dagens Nyheter idag. De skriver om det här, men också om att problemet är än större än att handla just om barn som misstänks vara utsatta för brott. Ineffektiviteten finns på fler områden. DN:s granskning visar att antalet åtal i Sverige minskat med femton procent på fyra år. En orsak är att polisen inte är tillräckligt effektiv. Det känns definitivt deppigt.

Men det finns ljuspunkter. Våra beslutsfattare har inte gett upp!  En statlig utredning har granskat tidsfrister och skyndsamhetskrav i mål där unga är inblandade som misstänkta eller målsägare.  Den föreslog att tidsfristen sänks till tio veckor och att man inför ett skyndsamhetskrav även i domstol. Promemorian överlämnades till justitieministern i juni. Dags för ett lagförslag?

Socialstyrelsen om umgängesstöd

Ett umgängesstöd är en särskilt utsedd person som ska närvara när barnet träffar en förälder och som ska bidra till att barnet känner sig tryggt. Bakgrunden kan vara att barnet är otryggt eller rädd för umgänge efter en lång separation eller skrämmande upplevelser. Uppgifter om våld, missbruk, psykisk sjukdom eller allvarliga brister i omsorgen är vanliga.  I teorin, och i lagtexten, ska beslut om umgängesstöd grunda sig på vad som är barnets bästa

Under hösten arbetade jag med ett uppdrag från Socialstyrelsen. Jag intervjuade barn som träffat en av sina föräldrar med umgängesstöd. Andra såg till att föräldrar, tingsrätter, advokater, kommuner och personer som arbetar som ungängesstöd fick göra sina röster hörda.

Strax före jul blev rapporten färdig och lades ut på Socialstyrelsens hemsida.

Kritiken är massiv. Det finns många brister när domstolar och socialtjänst ska hantera den svåra frågan om umgängesstöd. Umgängesstödspersonens roll är ofta otydlig för alla involverade; socialtjänsten har inte formulerat ett tydligt uppdrag, den som är anställd som umgängesstöd har inte förstått, boendeföräldern har inte förstått, umgängesföräldern har inte förstått… Huvudpersonerna, barnen, förstår inte heller. Det är svårt när de vuxna inte förstår eller berättar!

Alltför ofta försummar socialtjänsten att prata med barnet inför umgänge och att fråga dem efteråt hur det fungerat och känts. Få barn minns namnet på umgängesstödspersonen och de flesta verkar inte ha uppfattat att personen var till för dem. Däremot har de synpunkter på om de vill eller inte vill träffa umgängesföräldern. Ett par barn kände sig lurade till kontakten med föräldern.

Det är bra att regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta reda på hur vuxna och barn ser på umgängesstöd.  Men resultaten förpliktigar. Det måste fungera bättre än så här!

Barn ska inte gifta sig

Året är alldeles nytt. År 2014.

Äktenskap ska handla om kärlek, eller borde göra det… Kärleken är fri, eller borde vara det… Vi har inte kommit ända dit än, trots att det är 2014. Året startar sorgligt nog med att svenska FN-förbundet lanserar en kampanj mot barnäktenskap. Det sorgliga är att det behövs både i Sverige och i resten av världen. Och barn – som ofta blir bortgifta- ska inte gifta sig alls.

När svenska barn är rädda för att bli bortgifta finns det hjälp av få. I andra länder kan det vara svårare att få stöd och skydd.

Sorgligt att kampanjen behövs, men väldigt bra att den finns!

Barn tar inte makten, men de börjar få respekt!

Jag uppskattar människor som vänder på perspektiven, som ser till att vi ser saker ur nya synvinklar. Det är just vad Lars H Gustafsson gör i en artikel i Göteborgsposten. Bakgrunden är en debatt som initierades av David Eberhard. Han är oroad över att barnen tagit makten i Sverige och har skrivit en bok om det. Där beskriver han att vi i Sverige blir allt mindre benägna att tillrättavisa barn. Enligt honom uppfostrar vi inte alls. För all uppfostran innebär gränssättning. Och det anses, enligt Eberhard, i dagens kultur vara fult.

Artikeln har följts av en mängd inlägg, men Lars H Gustafssons borde vara det sista. Allt är sagt!

Han skriver att barn sent omsider börjat få sina grundläggande mänskliga rättigheter respekterade och att det är positivt. Att en del vuxna ser detta som ett hot kan man ta med ro, eftersom det är sådant man får räkna med när demokrati utvecklas och makt omfördelas.

Just så är det!

Våra barn och andras ungar

Alla barn i Sverige har samma rätt till hälso-och sjukvård. Barn som blivit offer för vanvård, utnyttjande, försummelse, tortyr, väpnade konflikter eller annan omänsklig behandling har rätt till rehabilitering och social återanpassning. Asylsökande barn är inget undantag, i alla fall inte i teorin. I verkliga livet ser det tyvärr annorlunda ut.

Idag slår Röda Korset larm om att Sveriges psykvård inte klarar av att hjälpa de barn och vuxna som flyr till hit. Röda Korset beräknar att ungefär en tredjedel av de som flyr hit lider av posttraumatisk stress. Många är barn, en del ensamkommande barn utan familj eller annat naturligt kontaktnät. Det är en försvårande omständighet, eftersom omgivningens stöd är så viktigt för återhämtningen.

Malmö, Mölndal, Solna eller Sigtuna är de kommuner som de flesta ensamkommande flyktingbarn först kommer till vid ankomsten till Sverige.  Möjligheten till behandling för barnen är ofta otillräcklig, socialchefen i Mölndal beskriver resurserna för asylsökande barn som obefintliga och försöker få fram mer BUP-resurser.

Mönstret känns igen. FN:s kommitté för barnets rättigheter (Barnrättskommittén) anser att det är bekymmersamt att det finns stora skillnader mellan olika kommuner, landsting och regioner i Sverige vad beträffar genomförandet av Barnkonventionen. Barnrättskommittén rekommenderar att Sverige ökar sina insatser för att övervaka och följa upp beslut som fattas på kommun- och landstingsnivå så att man kommer till rätta med skillnaderna. Hälso-och sjukvården brister alltför ofta när det gäller att ta ansvar för våldsutsatta barn.

Det är ett slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser att inte ta det ansvaret.  Våld och övergrepp mot barn är en allvarlig hälsorisk, och särskilt allvarligt är det för de barn som utsatts för flera olika typer av trauman.  Varje krona som investeras för att ge barn möjlighet att rehabiliteras är välanvänd!

Det jag inte förstår är tanken att asylsökande barn skulle vara en särskild grupp som får mindre av resurser, eller andra insatser än övriga barn. Den uppdelningen har jag alltför ofta stött på, barn nekas vård just för att de inte har asyl. Utan att göra en individuell bedömning bestämmer sig BUP för att situationen är för osäker för att ge behandling, och avvaktar ett beslut om uppehållstillstånd. Det är fel. De barn som är våldsutsatta eller traumatiserade ska få en individuell bedömning och adekvat stöd och behandling. Vi måste sluta göra skillnad på våra barn och andras ungar. Asylsökande barn i Sverige är våra barn!