Ett umgängesstöd är en särskilt utsedd person som ska närvara när barnet träffar en förälder och som ska bidra till att barnet känner sig tryggt. Bakgrunden kan vara att barnet är otryggt eller rädd för umgänge efter en lång separation eller skrämmande upplevelser. Uppgifter om våld, missbruk, psykisk sjukdom eller allvarliga brister i omsorgen är vanliga. I teorin, och i lagtexten, ska beslut om umgängesstöd grunda sig på vad som är barnets bästa
Under hösten arbetade jag med ett uppdrag från Socialstyrelsen. Jag intervjuade barn som träffat en av sina föräldrar med umgängesstöd. Andra såg till att föräldrar, tingsrätter, advokater, kommuner och personer som arbetar som ungängesstöd fick göra sina röster hörda.
Strax före jul blev rapporten färdig och lades ut på Socialstyrelsens hemsida.
Kritiken är massiv. Det finns många brister när domstolar och socialtjänst ska hantera den svåra frågan om umgängesstöd. Umgängesstödspersonens roll är ofta otydlig för alla involverade; socialtjänsten har inte formulerat ett tydligt uppdrag, den som är anställd som umgängesstöd har inte förstått, boendeföräldern har inte förstått, umgängesföräldern har inte förstått… Huvudpersonerna, barnen, förstår inte heller. Det är svårt när de vuxna inte förstår eller berättar!
Alltför ofta försummar socialtjänsten att prata med barnet inför umgänge och att fråga dem efteråt hur det fungerat och känts. Få barn minns namnet på umgängesstödspersonen och de flesta verkar inte ha uppfattat att personen var till för dem. Däremot har de synpunkter på om de vill eller inte vill träffa umgängesföräldern. Ett par barn kände sig lurade till kontakten med föräldern.
Det är bra att regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta reda på hur vuxna och barn ser på umgängesstöd. Men resultaten förpliktigar. Det måste fungera bättre än så här!
Comments are closed