Sagor har oftast lyckliga slut. Hur gruvlig sagan än är så ger det lyckliga slutet hopp.
I verkligheten då? Slutar de hemska äventyren lyckligt? Ibland. Ofta! Men inte alltid. Kanske ändå oftare än vi tror… För det handlar ju om vad som räknas som ett lyckligt slut. Det handlar om vad som ger hopp.
En omvärld som bara ser det svarta, som tror att våld och övergrepp automatiskt leder till ett dåligt liv ger inte hopp. En omvärld som inte förstår att våld under uppväxten är en allvarlig riskfaktor för psykisk hälsa, men att många ändå kan må bra på sikt, den kväver hoppet.
Det är nog bara hjälten i historien som kan bestämma vad som är ett lyckligt slut. En del hjältesagor får inga lyckliga slut. Det svåra blir för svårt. Ingen lyssnar, ingen upprättelse finns att få. Det bir ingen ljusning. Andra hjältesagor i verkligheten slutar i en insikt om att det går att övervinna allt. Även om det är svårt.
En tonåring berättar om grova övergrepp av en pojkvän. Till slut räckte modet till för en polisanmälan. Men utredningen lades ned. Visst hade det varit bättre om åtal hade väckts, men det blev ett lyckligt slut ändå:
”– Det bästa jag gjort var att anmäla. Jag visade att han inte kan göra så här utan konsekvenser. ”
En annan tonåring berättar om en uppväxt full av misshandel och kränkningar. Men sedan lyssnade någon. Sedan tog det slut:
”- Jag skulle inte vilja vara utan det som hänt. För det är det som gjort mig till den jag är. ”
Det lyckliga slutet består av en ung människa som trots allt som hänt står upp för rättvisa, för människors lika värde och för att andra barn ska få växa upp utan våld.
Det ger en hel del hopp.
Comments are closed