När jag gick på psykologlinjen gjorde jag min praktik på PBU. Jag blev väldigt väl omhändertagen. Det hindrade inte att jag kände mig ung, osäker och ibland otillräcklig. Minns till och med att jag gömde mig på toaletten och grät en skvätt en gång. Jag var ungefär tjugofem, och de andra var äldre och erfarnare. Jag minns det som att till och med vikarierna hade gråa hår.
Men de lyssnade på mig ändå. Med respekt. Det kändes som de tyckte att jag hade något att komma med. Det kändes som att de var genuint intresserade av vad jag hade att säga. Det har blivit en förebild för mig för hur man ska ta emot praktikanter och nyutbildade.
PBU i Stockholm blev BUP. Psykisk Barn- och ungdomsvård blev Barn- och ungdomspsykiatri, inte bara på gott. Det förändrade definitivt något. Men det blev min arbetsplats under många år och ligger mig varmt om hjärtat. Det gör det mer smärtsamt att se bristerna.
För bristerna är stora. Visst fanns det allvarliga brister också när jag började, och många av dem har lyckligtvis åtgärdats. Men idag tänker jag mycket på bemötandet. Jag har på senare tid varit med på för många besök på BUP där personalen pratar över huvudet på barnen och försummar både att presentera sig ordentligt och att förklara vad man har att erbjuda.
Jag tror att det välkomnande jag kände som praktikant också gällde de barn som kom som patienter. Tanken att någon som är yngre och oerfaren kan komma med något klokt och viktigt genomsyrade verksamheten. Känner sig barn välkomna idag? Känner de att man respekterar det de säger och att man lyssnar?
Jag hör lite för många berättelser om barn som inte alls känt sig välkomna. De har bedömts och utretts av en mängd olika vuxna utan att ha känt sig respekterade och utan att ha erbjudits så mycket mer än en diagnos. De känner egentligen inte någon som jobbar där, för de har träffat så många olika.
Den där pojken som inte minns namnet på någon han träffat och som aldrig träffat någon utan föräldrarna är inte nöjd. Den där flickan som träffat minst tjugo inom BUP är inte nöjd. Särskilt inte som hon faktiskt bad att få byta ut den terapeut hon inte trivdes med men fick nej. Hon visste ju att hon trivdes med de andra!
Den terapeutiska alliansen, det vill säga relationen och den gemensamma målsättningen hos den som behandlar och den som blir behandlad, sägs ibland vara den allra viktigaste komponenten för att en behandling ska lyckas.
Vi behöver ett nytt fokus inom BUP. Det borde satsas på bemötande, personkontinuitet och på brukarundersökningar riktade mot barnen.
Comments are closed