För snart fjorton år sedan fick Sverige en ny lag – Lagen om särskild företrädare för barn. Syftet var att stärka barns rättigheter när en vårdnadshavare, eller någon som står vårdnadshavaren nära, är misstänkt för brott mot barnet.  Lagen ger en särskild företrädare som tingsrätten utsett rätt att i vissa avseenden överta vårdnadshavarens rätt att besluta i förundersökning och rättegång. Det innebär till exempel att den särskilde företrädaren kan besluta att barnet får hämtas och höras av polis och att barnet får läkarundersökas.

Den särskilda företrädaren kan vara en av vårdnadshavarna, när föräldrarna inte bor tillsammans eller är gifta. Men oftast är det en utomstående person. Enligt lagen ska endast någon som uppfyller särskilda krav på lämplighet får förordnas, det kan vara en advokat, en biträdande jurist på en advokatbyrå eller någon annan.

Enligt propositionen ska den särskilda företrädarens agerande helt och hållet styras av barnets bästa. Barnets rättigheter ska tas till vara och barnets integritet ska respekteras. Det ses som självklart att den särskilde företrädaren ska ta hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. Den särskilde företrädaren ska också vara ett stöd för barnet.

Jag skulle vilja lyfta tre dilemman. Det första rör vilken grund tingsrätten har att bedöma om den person de utser för uppdraget är särskilt lämpad. Jag skulle vilja hävda att grunden ofta är väldigt tunn.

Det andra dilemmat handlar om på vilket sätt den särskilda företrädaren tillgodoser barnets rätt att utrycka sina åsikter (artikel 12 i barnkonventionen) och vilken utsträckning den särskilda företrädaren fungerar som ett stöd.

Rapporten Inuti ett Barnahus visar att de särskilda företrädarna fungerar väldigt olika. På många håll i landet är det alltid socialtjänsten som hämtar barnet på förskola eller skola (formellt på uppdrag av den särskilde företrädaren). Den särskilde företrädaren möter upp på Barnahuset. Ibland har han/hon ett kort möte med barnet innan förhöret, ibland saknas rutiner för det. Det händer att den särskilda företrädaren varken hälsar på eller pratar med barnet.

På andra Barnahus är det en självklarhet att den särskilda företrädaren hämtar barnet. Det innebär att de har tid tillsammans innan förhöret. Barnet kan få information och den särskilde företrädaren har möjlighet att göra en bedömning av om det är lämpligt att höra eller läkarundersöka barnet.

Det tredje dilemmat handlar om i vilken utsträckning den särskilde företrädaren (och andra) kan tillgodose barnets rätt till information.

När åklagaren fattar beslut om att lägga ned en förundersökning ska målsägaren underrättas. När målsägare är ett barn är det i första hand vårdnadshavaren som underrättas, oavsett om han eller hon också är brottsmisstänkt. Tonåringar kan underrättas personligen. När åtalet läggs ned upphör den särskilde företrädarens uppdrag och kontakterna med barnet.

Så, ett barn hämtas med stöd av lagen till polisförhör. I förhöret kan barnet berätta att det utsatts för brott av mamma eller pappa. Om bevisen inte räcker för åtal (och det krävs mer än barnets berättelse för att väcka åtal) så får barnet ofta inte höra något annat än vad den brottsmisstänkte väljer att berätta.

Rimligt? Nej. Rättvist? Nej, jag tycker inte det.

Lagen om särskild företrädare är bra på många sätt, men det krävs förändringar  för att våldsutsatta barns rättigheter ska tillgodoses.

Comments are closed