Nio BUP-psykologer skriver idag i Svenska Dagbladet om en verksamhet i kris. De refererar till den artikel som jag och Barnombudsman Fredrik Malmberg skrev i Dagens Nyheter för några veckor sedan om barns självmord. De skriver att om ingenting görs åt dagens situation inom Barn- och ungdomspsykiatrin så kommer vi få höra om fler tragedier och allt fler barn och unga som inte fått den hjälp de behövt. De menar att patientsäkerheten och vårdkvalitet är hotad.
Problem som de lyfter fram är det ökade trycket på BUP, en bristande primärvård för barns och ungas psykiska hälsa, tidskrävande administrativa kontrollsystem och en vårdgaranti som styr arbete mot quick-fix-lösingar. Deras artikel är en viktig pusselbit när vi försöker förstå varför Sverige inte lyckats bättre när det gäller att förebygga att barn tar sitt liv.
Tyvärr känner jag igen det här alltför väl. I stora delar av landets saknas en första linjens psykiatri för barn mellan sex och arton år. Det är inte självklart vart de eller deras föräldrar ska vända sig när det uppstår problem.
Det här drabbar de våldsutsatta barn jag arbetar med hårt. På vårdcentralen kan inte personalen tillräckligt om barns psykiska hälsa, särskilt inte när det gäller barn som utsatts för våld eller övergrepp. Socialtjänst och skola har inga behandlingsresurser. På BUP anser man inte att barnen mår tillräckligt dåligt för att platsa in. Konsekvensen blir att barnen bollas mellan olika verksamheter utan att få den rehabilitering de har rätt till.
I november släppte Rädda Barnen en rapport om våldsutsatta barn inom hälso- och sjukvården som jag skrivit. Barnminister Maria Larsson konstaterade att kritiken stämmer. Ansvarig på Sveriges kommuner och landsting konstaterade att kritiken stämmer.
Jag undrar vad de gjort åt saken sedan dess.
Comments are closed