Barnen i P1 läggs ned. Jag lyssnar på Simon i det allra sista avsnittet. Simon intervjuas i ett HVB-hem när han var elva år, och så återigen nu, tretton år senare. Det är fina samtal.
Simon tycker att socialtjänsten borde kolla på sina metoder. Han beskriver hur han flydde från socialtjänsten när de kom för att omhänderta honom. Han hoppade ut från en balkong på andra våningen och sprang ut i vintern. Men polisen kom ikapp och tog honom med våld.
Simon beskriver att han sedan dess har varit på flykt hela livet. Han fick inte den kärlek han behövde. Men han vill gärna dela med sig av sin historia. Den är stark och rörande.
Han beskriver också att hoppet väcktes. Han visste att Ylva som intervjuade var en journalist, utan makt att förändra. Men han hoppades ändå att radiointervjun skulle förändra något för honom. Att någon skulle höra och hjälpa till, att granska hans papper och ändra besluten. Så blev det inte. Men han tycker ändå att intervjun och radioprogrammet var en bra för honom. Det var en stark upplevelse. Han fick en möjlighet att få uttrycka sig utan några regler.
Barn har också yttrandefrihet, säger programledaren, man glömmer lätt det.
Nu försvinner en del av den möjligheten. Tanken är att barn ska höras mer i andra program i fortsättningen. Hoppas att det blir så. Jag kommer att sakna programmet.
Comments are closed