Jag halkar in på en ny studie som jag missat. I februari släppte SKL rapporten Barnavårdskarriärer En studie av risktecken och insatser för unga vuxna som varit föremål för omfattande interventioner från socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård. Författarna har studerat tjugo människoöden på djupet. De har granskat dokumentation från socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård, intervjuat de allra flesta unga det handlar om och ibland även deras föräldrar.
Vad kunde man ha sett tidigt? Och vad gjorde man?
Det är ett väldigt intressant tema. Man skulle kunna se det som ett slags haverikommission. Inte för att det alltid gått dåligt, men för att det är unga som kostat samhället oerhört mycket pengar genom åren.
Jag tycker att resultatet är ganska dystert. Författarna betonar skolfrånvaro som ett tidigt risktecken. Här borde skola och socialtjänst agera tillsammans. En del av de intervjuade är besvikna över att skolan inte agerade när de skolkade.
De betonar också det destruktiva i många byten av handläggare inom socialtjänsten eller familjehem. Frågan är om det blivit bättre? Det här handlar om människor som är unga vuxna idag. Jag gissar att det blivit mycket sämre. Min erfarenhet av att arbeta med utsatta barn är att diskontinuiteten blivit värre på de senaste åren med den påtagliga krisen inom socialtjänsten.
Jag har skrivit om det här förut. Få barn vill berätta för många vuxna. Och barn behöver känna sig välkomna, de ska känna att de kommit rätt.
Jag citerar rapportens slutord i sin helhet:
Vår studie ger starka argument för att problematiken med bristfällig kontinuitet måste få en lösning då detta leder till stor frustration, oro, känslor av svek och osäkerhet hos barn och unga i social barnavård. Att detta försämrar möjligheterna till en positiv utveckling är uppenbart och därmed är det också uppenbart att en del av både ekonomiska och personliga kostnaderna för de barnavårdsprocesser vi studerat är möjliga att reducera.
Det är sorgligt, men det är också den positiva sidan av studien. För de här unga och deras familjer har det kostat lidande och möda, för samhället har det kostat tid och resurser. Men de kostnaderna är möjliga att reducera. Låt oss då göra det!
Comments are closed