En hänvisningskarusell!

Läser en artikel i Dagens Nyheter.

Den konstaterar återigen att det finns stora brister i den tidiga psykvården för unga. Det anser såväl Socialstyrelsen, Barn- och ungdomspsykiatrin som Sveriges Kommuner och landsting (SKL). Artikeln fortsätter att berätta om alla miljoner som SKL pumpat in de senaste åren för att de tidiga insatserna för barns psykiska hälsa ska fungera.

Men det fungerar inte. Barn och föräldrar vet inte vart de ska vända sig i stora delar av Sverige. Risken är stor att de ”hamnar fel” och hänvisas vidare. Karin Johansson som är utredare på Bris kallar det för ”en hänvisningskarusell”. Bra uttryck, jag känner bara alltför väl igen det!

Åren går. Samma missförhållande består. Barn med psykisk ohälsa blir äldre, och till och med vuxna innan de får hjälp. SKL försöker rätta till det genom sina satsningar men jag ser inte att det leder till så mycket.

–”Hela det här arbetet syftar till att det ska finnas bra hjälp när barn och unga behöver den. Men det är knepigt. Det handlar om två självständiga huvudmän som måste börja jobba bättre ihop”, säger SKL:s psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren i DN:s artikel.

Det är dags att sätta ned foten. Det krävs betydligt starkare krav på kommuner och landsting för att lösa situationen. Det är Sveriges regering som ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter. Fungerar det inte att delegera till kommuner och landsting måste regeringen ta ett större ansvar.