Jag brukar tänka att det värsta vi kan göra när barn far illa är att bara se på. Vi måste våga säga ifrån. Jag brukar också tänka att när vuxna ändå blundar och ser bort så handlar det ofta om att de inte vet hur de ska göra. Att de inte har kunskap om våld mot barn och inte vet vart man slår larm.
Just idag undrar jag. Jag läser med stigande ilska en artikel om den polis som var spaningsledare i den utredning som ledde fram till att f d polischef Göran Lindberg dömdes. Enligt artikeln medger spaningsledaren att han aktivt valde att inte gå vidare med uppgifterna om fler inblandade män.
Det fanns uppgifter om fler förövare i utredningen, fler män som utsatte barn och unga kvinnor för grova sexuella övergrepp. Men polisen utredde inte. De tog också god tid på sig att utreda och fler flickor utsattes för övergrepp under den tiden. De skäl som anförs i artikeln är resursbrist och hänsyn till Göran Lindberg. Spaningsledaren säger att polisen kunde gjort mer. Men de lät bli.
Stämmer de här uppgifterna är det hårresande. Polisen ser barn och unga som utsätts för övergrepp men tycker inte att det är värt att ingripa. De tycker inte att det är tillräckligt viktigt för att avsätta tid. De kalkylerar också med den uppenbara risken att fler barn och unga utsätts under utredningstiden och i framtiden. Det finns naturligtvis en stor risk att männen fortsätter. Barn och unga kan komma att utsättas för grova brott helt i onödan.
När ett barn far illa finns det många olika sätt att reagera och att gripa in. Ibland kan det räcka med att visa att vi ser dem. När några barn bråkar med varandra kan en blick räcka för att sätta stopp för det som sker.
Vi kan ge stöd. Ett barn som har det jobbigt hemma kan behöva en pratstund med en vuxen, eller helt enkelt ett erbjudande om att göra något roligt ihop. Att gå på bio, åka på en utflykt eller att bli bjuden på middag hemma hos kompisens familj kan betyda mycket.
Men när barn far riktigt illa behöver vuxna gripa in mer handfast. Mobbade barn behöver vuxna som tydligt sätter stopp. Barn som utsätts för våld behöver vuxna som slår larm, som ringer polis och socialtjänst. De behöver myndigheter som utreder och tar dem på allvar.
De vuxna som vänder bort blicken, de vuxna som väljer att inte agera, de sviker. De sviker de barn som redan utsatts men de sviker också alla andra barn. De barn som kan bli nästa offer.
Comments are closed