Barn har rätt att höras!

Barn har rätt att höras! Vid alla viktiga myndighetsbeslut som rör dem ska de få komma till tals och berätta hur de ser på saken. Det säger Barnkonventionen och det säger svensk lag. Men verkligheten ser annorlunda ut. I en pinfärsk rapport från Socialstyrelsen har man tagit reda på om barn får komma till tals inför domstolsbeslut om vårdnad, boende och umgänge.

Det är socialtjänstens familjerätt som har till uppgift att ta reda på hur barn ser  på saken när deras föräldrar inte kan komma överens om var barnen ska bo, vem som ska bestämma eller hur stort umgänge de ska ha.

När en vårdnadstvist går ända till domstol är det allvar. De flesta föräldrar lyckas fatta beslut om barnen beslut själva när de bestämmer sig för att separera. En del behöver hjälp av en utomstående. Få är så oense att de överlåter till domstolen att bestämma. Våld, missbruk, psykisk sjukdom och andra svårigheter är vanligt i de familjer som kommer till domstolen med en vårdnadstvist.

Beslutet i domstol ska bygga på en bedömning av vad som är barnets bästa. Det är svårt att göra en sådan bedömning om man inte vet hur barnet ser på si situation eller vad barnet vill . För det handlar om det enskilda barnets bästa, inte om vad som är bäst för barn i allmänhet.  Det är inte samma sak. Några exempel:

  • De flesta barn mår bra av att äta grönsaker, men inte Linn. Hon är allergisk.
  • De flesta barn mår bra av att bo med bägge sina föräldrar, men inte Alexander. Han är rädd för att vara ensam med sin pappa eftersom pappan misshandlat honom så många gånger.
  • De flesta barn klarar av två hem med skilda rutiner, men inte Sara. Hon är autistisk och har svårt med förändringar och övergångar.

Utredaren från familjerätten är den som ska framföra vad barnet vill till domstolen. Men Socialstyrelsens rapport visar att ett av tre barn inte får tillfälle att prata enskilt med utredaren. Tonåringar kommer nästan alltid till tals, men inte de yngre barnen.

Några slutsatser är att:

  • Alla barn har rätt att komma till tals! Också de yngre!
  • En del barn behöver mer tid och fler samtal för att kunna bygga upp ett förtroende och berätta om hur de känner.´Nu är det vanliga att de bara får ett eller två samtal.
  • Socialtjänsten behöver bli bättre på att informera barnen så att de förstår varför samtalet sker och vad tvisten innebär.
  • Socialtjänsten behöver bli bättre på att berätta för barnen vad de kommit fram till i utredningen.

Det är dags att ändra på det här. Annars är risken stor att besluten blir fel!

Barns rätt när föräldrar tvistar

Så har direktiven till den utredning som ska se över 2006 års vårdnadsreform äntligen kommit. Jag har sett fram emot det, för jag tycker att det finns en hel del att se över!

Jag tänker på alla de barn jag mött som inte blivit lyssnade på, som är besvikna över att de inte känt sig delaktiga eller tillfrågats när domstolen fattar beslut som för dem känns livsavgörande. Jag tänker på alla de våldsutsatta barn som beskrivit att de mot sin vilja tvingats till umgänge med en förälder som de är rädda för.

Utredaren ska följa upp och undersöka hur reglerna har fungerat i praktiken och om syftet med reformen – att stärka barnrättsperspektivet – har uppnåtts. En annan huvuduppgift för utredaren är att kartlägga och analysera orsakerna till ökningen av antalet vårdnadsmål.

Jag är glad att regeringen betonar syftet att stärka barnrättsperspektivet och att de ska utreda hur barnets rätt att komma till tals ska stärkas. Det är också bra att utredaren inom ramen för uppdraget ska föra dialog med barn och unga. Det där att höra vad barn har för erfarenheter och synpunkter glöms så ofta bort i offentliga utredningar.

Men jag är besviken att det inte tydligt står att man ska utreda om barn i familjerättsliga tvister ska få rätt till ett eget ombud. Det borde finnas med i direktiven!

En annan ljuspunkt är att Stiftelsen Allmänna Barnhuset fått medel för att starta samverkansteam som genom tvärprofessionell samverkan ska stödja föräldrar och barn i samband med en separation.

Men jag är besviken att det inte tydligt står att man ska utreda om barn i familjerättsliga tvister ska få rätt till ett eget ombud. Det borde finnas med i direktiven!

Ser fram emot vad utredningen kommer fram till i oktober 2016!

Nålsögat

Kaliber i P1 sände i helgen det sista avsnittet i sin granskning om barn som utsätts för våldsbrott. De beskriver höga beviskrav, ojämlika förutsättningar och ett bristande barnperspektiv.

Poliser, åklagare och domare säger alla att brott mot barn är särskilt svåra att utreda. Behöver det vara så? Handlar det om brotten i sig eller om brister i lagstiftning, rutiner och resurser?

Barn uttrycker sig inte alltid som vi är vana att man ska uttrycka sig, säger en åklagare. Det är svårare att bevisa att barn utsatts för brott. Hela rättsapparaten bygger på att man ska kunna redogöra som en vuxen, säger en annan åklagare.

Är det en svårighet? Egentligen bara om man tänker sig att barn ska uttrycka sig som vuxna och bedömer det de säger utifrån det antagandet.  Jag är övertygad om att det skulle bli betydligt lättare för alla inblandade om rättsväsendet insåg att barn inte uttrycker sig som vuxna, utan som barn. Och att barn är olika och uttrycker sig på många olika sätt.

Många barn bedöms som mindre trovärdiga för att de inte följer rättsväsendets krav på hur en berättelse ska låta för att bedömas som klar och detaljerad, sammanhängande och självupplevd.

En del barn har inte ett språk som tillåter att de berättar klart och detaljerat. För andra barn har de brott de utsatts för lett till reaktioner och symtom som gör att de inte kan berätta sammanhängande. Dessutom finns det barn som bedöms som mindre trovärdiga för att de har ett för stort ordförråd och för vuxet språk. Då bedöms det de berättar om inte som självupplevt.

Det är ett litet nålsöga som barnets berättelse ska pressas igenom. Alltför ofta går det inte alls. Det gör det ännu värre att kriterierna inte verkar ha någon grund i forskning. Vad de bygger på är oklart.

Det kanske inte är så svårt? Om barn får vara barn och bedöms utifrån det. Om barn får komma till tals på ett tryggt och säkert sätt, på samma villkor som vuxna. Om rättsväsendet satsar de resurser som behövs.

Då kanske det inte alls blir så svårt.

Socialstyrelsen om umgängesstöd

Ett umgängesstöd är en särskilt utsedd person som ska närvara när barnet träffar en förälder och som ska bidra till att barnet känner sig tryggt. Bakgrunden kan vara att barnet är otryggt eller rädd för umgänge efter en lång separation eller skrämmande upplevelser. Uppgifter om våld, missbruk, psykisk sjukdom eller allvarliga brister i omsorgen är vanliga.  I teorin, och i lagtexten, ska beslut om umgängesstöd grunda sig på vad som är barnets bästa

Under hösten arbetade jag med ett uppdrag från Socialstyrelsen. Jag intervjuade barn som träffat en av sina föräldrar med umgängesstöd. Andra såg till att föräldrar, tingsrätter, advokater, kommuner och personer som arbetar som ungängesstöd fick göra sina röster hörda.

Strax före jul blev rapporten färdig och lades ut på Socialstyrelsens hemsida.

Kritiken är massiv. Det finns många brister när domstolar och socialtjänst ska hantera den svåra frågan om umgängesstöd. Umgängesstödspersonens roll är ofta otydlig för alla involverade; socialtjänsten har inte formulerat ett tydligt uppdrag, den som är anställd som umgängesstöd har inte förstått, boendeföräldern har inte förstått, umgängesföräldern har inte förstått… Huvudpersonerna, barnen, förstår inte heller. Det är svårt när de vuxna inte förstår eller berättar!

Alltför ofta försummar socialtjänsten att prata med barnet inför umgänge och att fråga dem efteråt hur det fungerat och känts. Få barn minns namnet på umgängesstödspersonen och de flesta verkar inte ha uppfattat att personen var till för dem. Däremot har de synpunkter på om de vill eller inte vill träffa umgängesföräldern. Ett par barn kände sig lurade till kontakten med föräldern.

Det är bra att regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta reda på hur vuxna och barn ser på umgängesstöd.  Men resultaten förpliktigar. Det måste fungera bättre än så här!

Sverige borde göra som Norge!

Idag meddelar norska regeringen att man vill ändra lagen för att säkerställa att barn får komma till tals och att utsatta barn får bättre skydd. Det handlar om de barn som drabbas av att föräldrarna tvistar om vårdnad, boende och umgänge.

Det är en glädjande nyhet! Barnminister Inga Marte Thorkildsen säger att vi måste lyssna även på vad förskolebarnen vill när föräldrarna separerar. Men att barnen också har rätt att avstå från att ha en mening.

Domaren får ansvar för att informera barnet om rättens beslut och om hur man tagit hänsyn till vad barnet vill.

Det här känns nytt och radikalt. Och viktigt. Jag uppfattar att de flesta föräldrar ser det som självklart att barn ska vara med och påverka viktiga beslut. Men när de är oense och tvisten måste lösas i domstol har inte barn mycket att säga till om. Dessutom har ingen ansvar för att informera barn om det beslut domstolen fattar.

Sveriges regering har aviserat en översyn av lagstiftningen om vårdnad och umgänge under mandatperioden. Det borde vara självklart att ta lärdom av Norges goda exempel i direktiven till den utredning som ska tillsättas!