Vuxna stöttar men anmäler inte

Ny avhandling i socialt arbete denna vecka. Nina Åkerlund har skrivit avhandlingen  Barns relationer i våldets närhet Respons, positioner och möjligheten till barns röst.

Barn som berättar om våld i hemmet möts av olika reaktioner från vuxna som står dem nära. De kan få stöd och konkret hjälp med att hantera sin vardag, till exempel av mor- eller farföräldrar. Men de vuxna tar sällan ställning mot våldet och anmäler det.
Viktig kunskap att ta del av för alla som arbetar med våldsutsatta barn.

 

Ökning av barn som far illa?

Svenska Dagbladet SvD skriver idag om att socialtjänsten i Stockholm får in allt fler anmälningar om barn som far illa, och att de utreder allt fler barn. Jag kommenterar. Svårt att  veta om det är bra eller dåligt med fler anmälningar. Mörkertalet är stort, och det kan vara rent positivt att utsatta barn uppmärksammas. Men det som är rent negativt är de långa handläggningstiderna.  Socialtjänsten hinner inte utreda.

Sunt förnuft vinner på Socialstyrelsen!

Jag har tidigare skrivit om den version av Socialstyrelsens vägledning Att upptäcka våldsutsatthet som gick ut på remiss. Den var tänkt som ett stöd för personal inom socialtjänst och hälso-och sjukvård för att fråga som våldsutsatthet. Jag föreslog att de skulle skrota vägledningen och tänka om. Den gav inget stöd för den som vill upptäcka våldsutsatthet, tvärtom riskerade den att bidra till att färre ställer de nödvändiga frågorna.

Det dröjde ett tag och sedan kom en ny version av vägledningen ut på remiss. Fortfarande gav den ett dåligt stöd för att fråga om våld. Men så hände äntligen något!

Nu har den färdiga versionen släppts:  Att vilja se, vilja veta och att vilja fråga- vägledning för att öka förutsättningarna anför att upptäcka våldsutsatthet. Där skriver Socialstyrelsen att mödrahälsovården bör ställa rutinfrågor om våld, och alla kvinnor som söker psykiatrisk vård bör tillfrågas om sina erfarenheter av våld. Socialstyrelsen rekommenderar även att frågan om våld tas upp i samtliga ärenden inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Det är en helomvändning från rekommendationerna i den första versionen. Uppenbarligen har de lyssnat på den kritik de fått och på remissinstanserna.

Man refererar till forskning som ger stöd för den nya  ståndpunkten. Det är bra. Men det känns ändå som att det är sunt förnuft som har vunnit på Socialstyrelsen!

Framtiden för våldsutsatta barn

En ny dag, en ny regering, en ny framtid.

Läser om regeringsförklaringen och om våra nya ministrar och tänker på vad det kan innebära för de barn jag arbetar med, våldsutsatta barn. Det kommer att ta tid att ta in och smälta all information, men det här är mina första tankar.

Regeringen ska påbörja arbetet med att göra barnkonventionen till lag. Härligt med ett tydligt ställningstagande i rätt riktning! Det gynnar alla barn, våldsutsatta eller inte!

Regeringen vill ha en samtyckeslagstiftning vad gäller sexualbrott.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och vänsterpartiet har i år ställt krav på att staten ger ett ekonomiskt stöd så att det kan finnas åtminstone ett barnahus i varje län. Jag förstår det som att man vill att alla barn i landet ska få komma till ett barnahus om de misstänks vara utsatta för brott.

I Morgan Johansson får vi en justitieminister som är kunnig och engagerad i frågor om våldsutsatta barn. Han (och socialdemokraterna) vill skärpa straffen för övergrepp och våld mot kvinnor och barn. Han vill göra det kriminellt att låta barn bli åskådare till våld som begås av och mot närstående.

Åsa Regner blir ny barn- äldre och jämställdhetsminister. Hon är engagerad och kunnig när det gäller våldsbrott, och har redan gjort mycket för både barn och vuxna som utsatts för sexualbrott. Mitt enda frågetecken är att det är mycket som samlas under en ministerhatt. Jämställdhetsfrågorna är krävande och tar tid. Finns det tillräckligt utrymme för barnfrågor?

Om jag förstår det rätt så innebär det alltså att regeringen vill att:

  • Barnkonventionen ska bli lag
  • Vi ska få en samtyckeslagstiftning vad gäller sexualbrott
  • Alla barn i landet ska få tillgång till barnahus
  • Barn som vittne till våld ska bli målsägande
  • Straffen för övergrepp och våld mot barn ska skärpas

Blir det verklighet är det fantastiskt!

Jagvillveta ger barn som utsatts för brott information!

 

Igår var jag på justitiedepartementet och presenterade tillsammans med andra en ny webbplats för barn. Jagvillveta – Allt om dina rättigheter vid brott.

Jagvillveta kommer att fylla ett tomrum. Jag är en av dem som under många år påtalat att det nästan inte finns någon information direkt riktad till barn som utsatts för brott. Men nu finns det! Massor av information till barn som är brottsoffer på en och samma plats!

Desto roligare att ha fått vara med i arbetet. Min del i det hela har varit att på uppdrag av Barnombudsmannen fråga barn och unga som utsatts för våld eller som lever med skyddade personuppgifter vad det är de vill veta och att involvera dem när informationen tas fram.

Det finns mycket att läsa, att se och att lyssna på för barn i olika åldrar. Särskilt fin är den barnbok som Stina Wirsén tagit fram – Liten.

Tisdagen 1 juli och torsdagen 3 juli finns vi som arbetat med sidan på plats i Almedalen och berättar mer!

Som en våldsam film

 

3302137_2048_1152

Jag startade dagen tidigt och for iväg till Radiohuset för att vara med i P1 Morgon. Det handlade om barn som växer upp med våld hemma. Innan jag var med så sändes två inspelade intervjuer med unga vuxna som minns hur det var när mamma misshandlades. Naket, smärtsamt och ärligt beskrev de sina upplevelser. Det var så tydligt att de inte bara var vittnen, de var i högsta grad drabbade själva.

”Jag och min syster var som statister i en våldsam film, som vi var tvungna att bevittna om och om igen. ” säger Ena.

Efteråt tänkte jag på att de inte sa något alls om vuxna som såg, som stoppade eller stöttade. Det kanske kommer. Hela intervjuerna sänds i P1 Barnen imorgon. Men ändå. Var finns de trygga vuxna?  Finns det någon att prata med? Att slå larm till? Reagerar vuxna i omvärlden när barn far illa?

2014-5-7-omslag

Nu skärps ändå  kraven på kommuner och landsting.  Socialstyrelsen släpper idag nya föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer. Det är samma dag som 8-åriga Yara i Karlskrona begravs, flickan som trots larm om misshandel  lämnades utan skydd och till slut dödades.

Kommunernas ansvar att ingripa när ett barn misstänks ha blivit utsatt för våld eller bevittnat våld av en närstående skärps från och med den 1 oktober i år. Socialnämnden måste utan dröjsmål starta en utredning.

Jag måste fråga!

Jag har just tagit del av en ny och reviderad version av Socialstyrelsens vägledning Hur upptäcka våldsutsatthet?.  Jag skrev om vägledningen för några dagar sedan.  Myndigheten står fast vid att socialtjänst och hälso- och sjukvård inte ska ställa rutinfrågor om våld. Inte ens i speciella verksamheter som barn- och ungdomspsykiatrin eller i socialtjänstens barn- och ungdomsgrupper. För Socialstyrelsen väger risken att någon skulle ta illa vid sig tyngre än risken för de våldsutsattas liv och hälsa.

Så, kontentan är att Socialstyrelsen rekommenderar att professionella bara ska fråga om våldsutsatthet när det finns särskilda indikationer, som särskilda symtom eller skador. Annars ska de vara tysta.

Vägledningen är inte publicerad än, men det blir den väl snart. Läs den inte. Ta istället ett djupt andetag, använd ditt sunda förnuft och fråga dig själv hur du ska upptäcka våldsutsatthet.

När jag gör det är svaret enkelt. Jag måste fråga.

När evidens saknas borde sunt förnuft ta vid – även för Socialstyrelsen

Vad gör man är det inte finns evidens? För mig är det självklart att man då utgår från sunt förnuft och beprövad erfarenhet. För andra tycks svaret vara att då gör man ingenting. Så resonerar Socialstyrelsen i vägledningen Hur upptäcka våldsutsatthet? som gått ut på remiss.

En lång rad yrkespersoner som specialiserat sig på våld i nära relationer går till hårt angrepp mot Socialstyrelsens text i Dagens Medicin.

En av rekommendationerna lyder: Socialstyrelsen rekommenderar inte att man inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten ställer rutinfrågor om våld. Detta då det inte finns någon evidens för att det skulle leda till minskad våldsutsatthet eller ökad hälsa och då de etiska nackdelarna med att fråga överväger fördelarna.

Det må stämma att det inte finns någon evidens för att rutinfrågor om våld skulle leda till minskad våldsutsatthet eller ökad hälsa. Antagligen för att ingen undersökt saken!

Det är nu det sunda förnuftet borde komma in. Våld i nära relationer innebär en mycket stor risk för psykisk och fysisk hälsa och enorma kostnader för enskilda och för samhället. Det innebär också en risk för liv.

En liten minoritet av de som är utsatta berättar om det för vårdpersonal, polis eller socialtjänst. Det innebär att de inte får det skydd, det stöd eller den vård de behöver och har rätt till.

Det handlar också om mänskliga rättigheter. 26 februari släppte nationellt Centrum för kvinnofrid rapporten Våld och hälsa där över tiotusen vuxna män och kvinnor tillfrågats om erfarenheter av våld och om hälsa. Där framgår att sexuellt, fysiskt eller psykiskt våld upplevs av en betydande andel av befolkningen och att psykisk och fysisk ohälsa är vanligare, ibland flerfaldigt, hos personer som i sitt liv har varit utsatta för allvarligt våld. Författarnas slutsats är att det är ovärdigt för en välfärdsstat som Sverige att barns, kvinnors och mäns mänskliga rättigheter inte efterlevs.

Skrota vägledningen och tänk om!

Barn har rätt att höras!

Våldsbrott i nära relationer är svåra att bevisa. De sker bakom stängda dörrar i hemmet och det finns sällan vittnen. När det finns vittnen så hindrar svensk lag dem ofta från att vittna!

Dagens Nyheter berättar i dag om barn som bevittnar hur en vårdnadshavare begår brott hindras att vittna. Ingen kan tvingas att vittna mot en närstående och en vuxen kan välja att låta bli. När det gäller barn får de inte välja själva, det är vårdnadshavaren som väljer även om han eller hon är misstänkt för brottet.

En pappa misshandlar sin femåriga dotter och hindrar sonen från att vittna. En annan pappa misshandlar sin fru och hindrar sonen från att vittna. En mamma misshandlar sin dotter och hindrar sin son från att vittna.

Vi kan inte lägga beslutet att barn ska vittna eller avstå på den som är misstänkt! Barn som bevittnar våld familjen måste få tillgång till särskilda företrädare, precis som andra barn som är brottsoffer. Det är inte självklart att de ska vittna i alla fall, men de måste få säga sitt om saken och avgörandet måste ligga i tryggare händer än hos förövaren.

Jag har träffat många barn som varit upprörda över att ingen velat lyssna på deras vittnesmål när de sett mamma eller syskon misshandlas. De vill berätta, för de vet ju vad som hänt, och det är viktigt också för deras framtid hur det går i brottmålet. Om inget åtal väcks, eller om den som misshandlat frias är risken större att våldet fortsätter och att den förälder som är våldsam fortsätter att vara barnets vårdnadshavare under hela uppväxten.

Barn har rätt att höras.

Barn ska inte behöva bli lämnade ensamma

Att vara barn när pappa mördar mamma är en av de värsta situationer jag kan föreställa mig. Jag har träffat en del av de barn som drabbats.  Sorgen, ensamheten, saknaden, skammen, skulden, skräcken, vreden… Vi kan inte föreställa oss fullt ut vad det innebär. Men en rad modiga barn berättar för oss i Aftonbladets film om barnen som blev kvar.

Socialstyrelsen publicerade i februari en sammanfattning av dödsfallsutredningar.  I tio av tolv fall har kvinnorna dödats av sin man eller sambo, eller före detta man eller sambo. Deras barn har i flera fall varit i närheten eller direkt bevittnat mammans död.

Myndigheterna kände ofta till att kvinnorna var utsatta för våld. Men i flera fall hade man ändå försummat att uppmärksamma och utreda konsekvenserna. Istället har man fokuserat på kvinnas behov av försörjningsstöd eller hennes roll som mamma.

I veckan presenterade också inspektionen för vård och omsorg en rapport om våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Kritiken är massiv. Visst finns det mycket som fungerar bra, men lika mycket som fungerar dåligt eller uruselt. Skillnaderna mellan olika delar av Sverige är för stora.

Alla förlorar när en mamma dödas. Mamman som förlorar sitt liv, gärningsmannen som förlorar sin frihet och sina barn, barnen som förlorar sina föräldrar och sin trygghet. Vi måste förebygga, men gör det i allt för liten utsträckning.

Vi förebygger inte i tillräcklig utsträckning och vi lyckas varken skydda eller stötta de barn som blir kvar. Jag skäms!