Få saker gör mig så arg som när polisen inte tycker sig ha tid att prata med barn som misstänks vara utsatta för brott. Jag har träffat alltför många av dessa barn. Förtvivlade, svikna, ledsna och ibland uppgivna. De har blivit utsatta för misshandel eller sexuella övergrepp men trots polisanmälan hinner ingen med dem.
Många år i rad har jag tagit fram statistik, skrivit rapporter, medverkat i media och försökt föra fram att det är nödvändigt med en förändring. När barn berättar om våld eller övergrepp måste vuxenvärlden reagera snabbt. Precis som regelverket och lagen säger. Och lite har det nog hjälpt. Frågan har definitivt varit på agendan och handläggningstiderna har långsamt minskat. Men vi har inte hunnit ända fram, alltför många barn får fortfarande vänta. Målet är att alla våldsbrott mot barn ska utredas inom den lagstadgade tidsfristen på tre månader, och att inget barn ska behöva vänta mer än två veckor på att bli hört av polis.
Det gör att jag reagerar extra starkt när jag läser Dagens Nyheter idag. De skriver om det här, men också om att problemet är än större än att handla just om barn som misstänks vara utsatta för brott. Ineffektiviteten finns på fler områden. DN:s granskning visar att antalet åtal i Sverige minskat med femton procent på fyra år. En orsak är att polisen inte är tillräckligt effektiv. Det känns definitivt deppigt.
Men det finns ljuspunkter. Våra beslutsfattare har inte gett upp! En statlig utredning har granskat tidsfrister och skyndsamhetskrav i mål där unga är inblandade som misstänkta eller målsägare. Den föreslog att tidsfristen sänks till tio veckor och att man inför ett skyndsamhetskrav även i domstol. Promemorian överlämnades till justitieministern i juni. Dags för ett lagförslag?
Comments are closed