Att vara barn när pappa mördar mamma är en av de värsta situationer jag kan föreställa mig. Jag har träffat en del av de barn som drabbats. Sorgen, ensamheten, saknaden, skammen, skulden, skräcken, vreden… Vi kan inte föreställa oss fullt ut vad det innebär. Men en rad modiga barn berättar för oss i Aftonbladets film om barnen som blev kvar.
Socialstyrelsen publicerade i februari en sammanfattning av dödsfallsutredningar. I tio av tolv fall har kvinnorna dödats av sin man eller sambo, eller före detta man eller sambo. Deras barn har i flera fall varit i närheten eller direkt bevittnat mammans död.
Myndigheterna kände ofta till att kvinnorna var utsatta för våld. Men i flera fall hade man ändå försummat att uppmärksamma och utreda konsekvenserna. Istället har man fokuserat på kvinnas behov av försörjningsstöd eller hennes roll som mamma.
I veckan presenterade också inspektionen för vård och omsorg en rapport om våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Kritiken är massiv. Visst finns det mycket som fungerar bra, men lika mycket som fungerar dåligt eller uruselt. Skillnaderna mellan olika delar av Sverige är för stora.
Alla förlorar när en mamma dödas. Mamman som förlorar sitt liv, gärningsmannen som förlorar sin frihet och sina barn, barnen som förlorar sina föräldrar och sin trygghet. Vi måste förebygga, men gör det i allt för liten utsträckning.
Vi förebygger inte i tillräcklig utsträckning och vi lyckas varken skydda eller stötta de barn som blir kvar. Jag skäms!
Comments are closed