Idag skriver Dagens Nyheter om att den personal som slagit larm om missförhållande inom BUP-kliniken i Stockholm kallats illojal på ett chefsmöte, och att man försökt stoppa DN:s publicering. Chefer är upprörda över att kritiken inte framförs i dialog.
Offentlighetsprincipen tycks inte existera.
Jag har länge arbetat inom barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm, och tycker därför att det är extra trist. Jag skulle önska att det var högre i tak!
Men jag är inte förvånad.
Jag har under många år skrivit och uttalat mig om utsatta barn. Många gånger har det mynnat ut i kritik av myndigheter. Polis, åklagare, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri, barnhälsovård, domstolar…
Den personal som hört av sig till mig har nästan alltid varit positiv. Vi står på samma sida, barnens sida. När skyddsnätet brister kan det ibland handla om enskilda personers tillkortakommande, men så mycket oftare om organisation och prioriteringar. Jag har sällan fått kritik i sakfrågor.
De som arbetar med utsatta barn, de som engagerar sig i utsatta barn, uppfattar ofta kritiken som konstruktiv. De vill ha möjlighet att arbeta under goda arbetsförhållanden och sköta sina uppgifter på ett hederligt sätt. De som jobbar håller med, och stryker ofta under att de inte alltid har möjlighet att göra det de borde. Poliser, åklagare, socialsekreterare, barnläkare, lärare kommenterar öppet det som brister.
När jag skrivit om BUP har det varit annorlunda. Det har varit anmärkningsvärt tyst i de officiella kanalerna. Men jag har fått telefonsamtal och mejl av anställda som håller med, och som väljer att inte uttrycka sin kritik offentligt. För första gången någonsin har jag haft kontakt med anställda som inte vågar säga sitt namn till mig. De berättar att de har försökt att framföra vad de tycker, men att de inte fått något gehör. De är rädda för repressalier och sanktioner från sina chefer.
Det är trist, skrämmande och sorgligt att personal inte känner att de får gehör för sin kritik inom verksamheten. Tillsynsmyndigheten har gett de anonyma rösterna rätt och levererat skarp kritik. De verkar ha mycket klokt att komma med!
Den relevanta frågan är inte vem som pratat med media. Det är olagligt att efterforska medias källor i offentlig verksamhet. Den relevanta frågan är varför de anställda inte känner att ledningen lyssnar.
Comments are closed