När jag började på Rädda Barnen för tio år sedan fanns det en broschyr om barnmisshandel. Jag minns så väl en formulering:
Om man anmäler till socialtjänsten i god tro kan man aldrig råka illa ut.
Jag såg till att formuleringen försvann i nästa uppdatering av broschyren. Jag tror att jag förstår tanken bakom. Man ska anmäla misstanke om att barn far illa, och även om det sedan visar sig att man har fel är det rätt att anmäla. Man följer lagen.
Men man kan absolut råka illa ut. Genom åren har jag pratat med vuxna människor som blivit utskällda, anmälda, hotade och rentav misshandlade för att de anmält att barn far illa. De grannar, klienter, släktingar eller vänner som är föräldrar till barnen har reagerat starkt och aggressivt. Så visst kan man råka illa ut. Inget tvivel om saken.
Trots allt händer det sällan. Och jag brukar tänka att det obehag man kan råka ut för som anmälare oftast är ganska bagatellartat jämfört med vad barnen kan råka ut för om ingen vuxen har mod att stå upp för dem och slå larm.
Jag tänker på fyraåringen i Skara. Hon berättade att pappa slog mamma och syskonen hemma för vuxna på förskolan. De valde att prata med mamman och inte anmäla. Först efter tre år hände något.
Jag tänker på Yara i Karlskrona som bara blev åtta år. Grannar och butikspersonal slog larm. Men inte skolan. Enligt media trots sena ankomster, tunna kläder, synliga blåmärken och påringning om att hon stal mat. Inte vet jag vad som är sant, men idag stängs rektorn av i avvaktan på utredning.
Som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta säger:
Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.
Jag har bestämt mig för att jag hellre vill vara en människa än en liten lort. Så jag anmäler när jag misstänker att barn far illa. Även om jag kan riskera att råka illa ut och att göra bort mig.
Hur gör ni?
Comments are closed