Idag startade jag dagen på TV4. Nu när skolan snart börjar ville de uppmärksamma ämnet mobbning och hade bjudit in två unga vuxna som beskrev sina erfarenheter av att ha blivit kränkta och av att ha kränkt andra.
När jag kom in i studion handlade samtalet om hur föräldrar kan prata med sina barn om mobbning och hur de kan förebygga att deras barn kränker andra. Ett oerhört angeläget ämne och lite av en ny vinkel. Det är dags att sätta fokus inte bara på de barn som utsätts, utan också på de barn som mobbar och kränker.
Jag tyckte att det var viktigt att lyfta de vuxnas roll som förebilder. Ett barn som hör sina föräldrar prata nedsättande om arbetskamrater, om minoriteter, om folk som ser avvikande ut eller om människor som tycker annorlunda lär sig och tar ofta efter. Ett barn som själv behandlas kränkande eller rentav utsätts för våld lär sig och riskerar att upprepa beteendet i skolmiljön.
Jag ville också berätta om att de värsta fall av mobbning jag stött på, blivit så allvarliga just för att vuxna deltagit. Det har handlat om skolpersonal som ser mellan fingrarna och bagatelliserar det som händer eller det har handlat om vuxna som tycker att det utsatta barnet är jobbigt. Tyvärr har det också handlat om vuxna, både andra barns föräldrar och skolpersonal, som aktivt kränker, särbehandlar och förtalar ett barn.
Jag är lite trött på att diskussioner om mobbning ofta urartar till att vuxna förfasar sig över barn är så elaka mot varandra. Barn är väl som människor är mest. Ibland elaka, ibland oerhört omtänksamma; ibland fega, ibland förvånansvärt modiga… Ungefär som föräldrar och mor- och farföräldrar…
Som vuxna kan vi hjälpa till så att barnen visar fram sina bästa sidor, vi kan dela med oss av vår erfarenhet och av våra värderingar. Men vi ska inte ta för givet att det är barn som kränker andra mest!
Comments are closed