Blir lite extra arg när jag läser Ann-Marie Beglers debattartikel i Svenska Dagbladet idag. Skolinspektionen har granskat hur det går till när elever placeras i särskolan. Bristerna är stora.
Särskolan är till för elever som har en utvecklingsstörning. De barn som har ett funktionshinder som gör att de inte klarar undervisningen grundskolan erbjuds ett alternativ med anpassad pedagogik. Men en utbildning i särskolan ger små möjligheter att studera vidare. Skolinspektionen lyfter också fram att det kan begränsa möjligheten till att få arbete. Det finns en risk för att man hamnar i tidig arbetslöshet och aldrig kommer in på arbetsmarknaden.
Det som gör mig arg är att det visar sig att skolorna helt enkelt inte utrett om barn passar på särskolan innan de placeras där. Hälften av utredningarna var bristfälliga. Har många barn har placerats i särskolan på grund av att de helt enkelt upplevts som störande eller besvärliga? Vad har det gjort med deras självbild, med deras självförtroende och deras framtid? Hur många barn har placerats i särskola för att de vanliga skolan inte har ekonomi för att sätta in stödresurser?
Jag har i mitt arbete som psykolog alltför många gånger stött på skolor som pressar föräldrar till skolformer som inte passar deras barn. Problemet har inte varit funktionshinder utan sociala svårigheter eller traumatiska upplevelser. Det handlar om barn som hamnar efter i skolan för att de har blivit misshandlade, utsatta för övergrepp, mobbade eller lever i en svår familjesituation. Deras energi går åt till annat än skolarbete och de har svårt att koncentrera sig. Det krävs starka föräldrar för att stå emot när skolan pressar på att de ska byta skola för sitt barn.
Särskola är bra för många barn, men en katastrof för de barn som inte passar där.
Vad har då de elever som placerats fel för rätt till upprättelse eller extra stöd för att ta igen den förlorade skolgången ? Inga alls, verkar det som. Det borde de ha!
Comments are closed