Barnavårdskarriärer utan personkontinuitet

Jag halkar in på en ny studie som jag missat. I februari släppte SKL rapporten Barnavårdskarriärer En studie av risktecken och insatser för unga vuxna som varit föremål för omfattande interventioner från socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård. Författarna har studerat tjugo människoöden på djupet. De har granskat dokumentation från socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård, intervjuat de allra flesta unga det handlar om och ibland även deras föräldrar.

Vad kunde man ha sett tidigt? Och vad gjorde man?

Det är ett väldigt intressant tema. Man skulle kunna se det som ett slags haverikommission. Inte för att det alltid gått dåligt, men för att det är unga som kostat samhället oerhört mycket pengar genom åren.

Jag tycker att resultatet är ganska dystert. Författarna betonar skolfrånvaro som ett tidigt risktecken. Här borde skola och socialtjänst agera tillsammans. En del av de intervjuade är besvikna över att skolan inte agerade när de skolkade.

De betonar också det destruktiva i många byten av handläggare inom socialtjänsten eller familjehem. Frågan är om det blivit bättre? Det här handlar om människor som är unga vuxna idag. Jag gissar att det blivit mycket sämre. Min erfarenhet av att arbeta med utsatta barn är att diskontinuiteten blivit värre på de senaste åren med den påtagliga krisen inom socialtjänsten.

Jag har skrivit om det här förut. Få barn vill berätta för många vuxna.  Och barn behöver känna sig välkomna,  de ska känna att de kommit rätt.

Jag citerar rapportens slutord i sin helhet:

Vår studie ger starka argument för att problematiken med bristfällig kontinuitet måste få en lösning då detta leder till stor frustration, oro, känslor av svek och osäkerhet hos barn och unga i social barnavård. Att detta försämrar möjligheterna till en positiv utveckling är uppenbart och därmed är det också uppenbart att en del av både ekonomiska och personliga kostnaderna för de barnavårdsprocesser vi studerat är möjliga att reducera.

Det är sorgligt, men det är också den positiva sidan av studien. För de här unga och deras familjer har det kostat lidande och möda, för samhället har det kostat tid och resurser. Men de kostnaderna är möjliga att reducera. Låt oss då göra det!

 

Kritik från Barnrättskommittén om brist på vård för våldsutsatta barn

I mitt arbete är FN:s konvention om barnets rättigheter central. Nu har Sveriges efterlevnad av Barnkonventionen granskats av Barnrättskommittén. Sverige får beröm för mycket. Men kritiken är skarp!

Barnrättskommitténs rekommendationer kommer att vara viktiga för barn i Sverige framöver. Regeringen har redan aviserat att de tar den på allvar.

Jag tänkte koncentrera mig på en del av del av kritiken som handlar om våldsutsatta barn, men återkommer säkert om annat!

Barnrättskommittén kritiserar Sverige för att barn som utsatts för våld ofta har svårt att få den rehabilitering och den psykiska hälsovård de har rätt till. De kopplar det till de brister i vårdkedjan vad gäller psykisk hälsovård som finns i stora delar av Sverige. De lokala och regionala skillnaderna vad gäller barns rättigheter är alltför stora och måste åtgärdas.

Kommittén kritiserar också Sverige för att personal i skolan och på andra institutioner saknar utbildning i hur de ska upptäcka tidiga tecken våld och övergrepp (nr 12, 27 & 28 i rapporten).

Komittén lämnar en rad rekommendationer, till exempel att Sverige:

  • tillsätter tillräckliga resurser för att förebygga våld och övergrepp
  • utbildar personal i skolan om våld mot barn
  • ser till att barn som utsatts för våld och övergrepp har tillgång till lämplig vård.

Det faktum att personal som arbetar med barn inte får utbildning om våld är ett välkänt problem. Den bristande vårdkedjan är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat och som jag ofta lyft, till exempel i rapporten Våldsutsatta barn inom hälso- och sjukvården 2012 och i en debattartikel i Svenska Dagbladet i oktober 2013. Där konstaterade jag och professor Carl Göran Svedin att  våldsutsatta barn bollas mellan olika verksamheter utan att få den behandling de har rätt till. Vi hade granskat landets Barnahus.

I 17 verksamheter (74 procent), fanns i praktiken mer eller mindre stora begränsningar vad gäller den faktiska tillgången till psykisk hälsovård efter polisanmälan om våld eller övergrepp. Barn och familjer blev utan vård på grund av att de inte passade i vårdgivarnas målgrupp eller på grund av att övergången till behandling var krånglig och krävande. Vi bedömde att endast sex verksamheter (26 procent) omgående slussade vidare Barnahusets klienter till behandling när behovet fanns. Övergången var då enkel, utan remissförfaranden eller väntetider, precis så som det är tänkt att fungera.

Våra slutsatser liknar de som Barnrättskommittén nu kommit fram till. Då föreslog vi att regeringen ska tillsätta en utredning med uppgift att klargöra hälso- och sjukvårdens ansvar för våldsutsatta barn. Nu ger Barnrättskommittén ytterligare argument för förslaget.

Jag ser fram emot att se hur våra politiker kommer att lösa problemen!

När barn och unga involveras minskar självmorden

Aftonbladet har en artikelserie om psykisk ohälsa bland unga i Sverige Idag är jag intervjuad. Självmorden minskar i Sverige.  Men barn och unga under 25 år är ett undantag.

2013 upptäcktes 2 432 ungdomar som försökte ta sitt liv. En betydligt större andel än i andra åldersgrupper. Samma år tog 1 600 personer livet av sig i Sverige. Av dem var 176 personer 15-24 år.

När Sverige senast granskades av FN:s barnrättskommitté uttrycktes oro över den höga frekvensen självmordsförsök och fullbordade självmord bland unga. Sverige uppmanades också att göra mer för att förebygga självmord bland barn.

I en debattartikel för snart två år sedan föreslog jag tillsammans med barnombudsman Fredrik Malmberg att regeringen utvidgar dödsfallsutredningarna när barn dödats till följd av brott (enligt den så kallade Lex Bobby) till att:
• Innefatta fall där barn allvarligt skadas till följd av brott
• Innefatta barn som tar sitt eget liv
• Göra en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister.

Vi lyfte också fram det faktum att det saknas kunskap om hur andra barn och unga i barnets närmaste omgivning har uppfattat situationen. Inte sällan är detta en grupp som tidigt kan ha sett varningssignaler eller fått bära svåra förtroenden från det barn som avslutar sitt liv.

Nu börjar det hända saker. Efter många års arbete presenterades nyligen en studie i The Lancet om hur självmord bland barn och unga kan förebyggas. Medverkar gör bland annat forskare från Karolinska Institutet.

Den metod som visar sig fungera bäst (Youth Aware of Mental Health Programme (YAM)) går ut på att barn och unga får lära sig att se tecken på psykisk ohälsa hos både sig själva och andra. De uppmuntras att prata och diskutera med varandra och får också träna sig på att hantera stress, depression och självmordstankar genom rollspel.

De får också information om vad de kan göra själva, hur de kan hantera sina problem och hjälpa kompisar som mår dåligt. Metoden halverar andelen självmordsförsök och allvarliga självmords­tankar hos eleverna.

Nu ska metoden spridas i Sverige.

 

Skrämmande tystnad inom BUP

Idag skriver Dagens Nyheter om att den personal som slagit larm om missförhållande inom BUP-kliniken i Stockholm kallats illojal på ett chefsmöte, och att man försökt stoppa DN:s publicering. Chefer är upprörda över att kritiken inte framförs i dialog.

Offentlighetsprincipen tycks inte existera.

Jag har länge arbetat inom barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm, och tycker därför att det är extra trist. Jag skulle önska att det var högre i tak!

Men jag är inte förvånad.

Jag har under många år skrivit och uttalat mig om utsatta barn. Många gånger har det mynnat ut i kritik av myndigheter. Polis, åklagare, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri, barnhälsovård, domstolar…

Den personal som hört av sig till mig har nästan alltid varit positiv. Vi står på samma sida, barnens sida. När skyddsnätet brister kan det ibland handla om enskilda personers tillkortakommande, men så mycket oftare om organisation och prioriteringar. Jag har sällan fått kritik i sakfrågor.

De som arbetar med utsatta barn, de som engagerar sig i utsatta barn, uppfattar ofta kritiken som konstruktiv. De vill ha möjlighet att arbeta under goda arbetsförhållanden och sköta sina uppgifter på ett hederligt sätt. De som jobbar håller med, och stryker ofta under att de inte alltid har möjlighet att göra det de borde. Poliser, åklagare, socialsekreterare, barnläkare, lärare kommenterar öppet det som brister.

När jag skrivit om BUP har det varit annorlunda. Det har varit anmärkningsvärt tyst i de officiella kanalerna. Men jag har fått telefonsamtal och mejl av anställda som håller med, och som väljer att inte uttrycka sin kritik offentligt. För första gången någonsin har jag haft kontakt med anställda som inte vågar säga sitt namn till mig. De berättar att de har försökt att framföra vad de tycker, men att de inte fått något gehör. De är rädda för repressalier och sanktioner från sina chefer.

Det är trist, skrämmande och sorgligt att personal inte känner att de får gehör för sin kritik inom verksamheten. Tillsynsmyndigheten har gett de anonyma rösterna rätt och levererat skarp kritik. De verkar ha mycket klokt att komma med!

Den relevanta frågan är inte vem som pratat med media. Det är olagligt att efterforska medias källor i offentlig verksamhet. Den relevanta frågan är varför de anställda inte känner att ledningen lyssnar.

Hur står det till på BUP i Stockholm?

Hur står det till på BUP i Stockholm?

I februari i år riktade  Inspektionen för vård (IVO) och omsorg (IVO) allvarlig kritik mot BUP i Stockholm. En anonym anmälan om ett tjugotal barn var bakgrunden till granskningen. Men i anmälan saknades barens namn och personnummer, så IVO granskade aldrig deras öden. Däremot granskade man rutiner, lokaler och journaler. Det ledde till skarp kritik. Det värsta var att man hade tillämpat en rad tvångs- och begränsningsåtgärder utan stöd i lagen.

Ansvariga chefer sa upp sig och en ny ledning tillsattes.

Nu är det dags igen. Än en gång larmar media om allvarliga missförhållanden, det tycks inte ha blivit bättre utan sämre. Jag läser i Dagens Nyheter om ett barn som sondmatats med tvång och under fasthållning. När barnet klagar på att det inte går att andas och ber dem sluta så lyssnar inte personalen. Men de har gjort fel. Barnet har fått in vatten i bägge lungorna och måste vårdas i respirator.

Jag vill inte ens föreställa mig hur det känns att vara det barnet.

Ingen lex Maria-anmälan är gjord. Lex Maria- anmälan saknas också efter allvarliga suicidförsök på avdelningen. Nu kommer samtliga interna avvikelserapporter gås igenom för att undersöka om man missat att anmäla enligt lex Maria i fler fall.

Det här låter riktigt, riktigt illa.

Vid sin inspektion granskade inte IVO några enskilda fall, och man pratade inte med de barn som varit patienter på avdelningen eller deras anhöriga. Är det inte dags att man gör det nu?

Sätt ord på det som hänt när barn dör

Långsamt går det ändå framåt. Det har under en längre tid förts fram kritik mot hur den så kallade Lex Bobby fungerar. Jag har varit en av kritikerna. Jag har skrivit om kritiken tidigare här på bloggen och i en debattartikel i Dagens Nyheter tillsammans med Barnombudsmannen. Vi föreslog att Lex Bobby ska utvidgas till att:

  • Innefatta fall där barn allvarligt skadas till följd av brott
  • Innefatta barn som tar sitt eget liv
  • Göra en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister

Idag föreslår Statskontoret i en rapport till regeringen att dödsfallsutredningar av både barn och barn flyttas från Socialstyrelsen till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.

Statskontoret sällar sig till de kritiska rösterna. De skriver att Socialstyrelsens granskningar inte uppfyller sitt syfte, och att de för regeringen, berörda myndigheter och kommuner har haft marginell betydelse.

De vill att utredningarna kompletteras med tillsyn i varje enskilt fall, något som jag stöttar till fullo. De vill också att utredningarna granskar fler fall. Jag ser fram emot förändringen men hoppas att man inte glömmer helheten. Det är inte rättsväsende, socialtjänst eller hälso- och sjukvård som ska vara i fokus. Inte heller journaler, akter eller annan skriftlig dokumentation.

I fokus ska det barn eller den vuxna människa som skadats eller dödats vara. Sorgen finns det inga ord för, heter Stadskontorets rapport. Men det kan vara ett stöd för de sörjande att det som skett beskrivs i ord. Det kan hindra att andra drabbas av sorgen.

Vad kunde vi andra gjort annorlunda? Hur kan vi förhindra att det händer igen?

Med de frågorna i fokus behöver de som utreder prata med människor, och leta också efter det som aldrig dokumenterades, efter luckorna i samhällsstödet. Vilka visste och såg? Varför anmälde ingen? Varför uteblev insatser eller stöd? Först då kan vi hitta de svar som vi letar efter.

Rättspsyk och vuxenpsykiatrin är ingen plats för barn

Det är inte tillåtet att låsa in människor, att binda fast dem eller att droga ned dem mot ras vilja. Det brukar vara brottsligt och kallas misshandel eller olaga frihetsberövande. Men det finns undantag.  Ett av undantagen gäller psykiskt sjuka. För att hindra dem att skada sig själva eller andra finns det lagstiftning som säger att vården i vissa fall får göra allt detta mot en psykiskt sjuk människa.

Jag tycker att det är rätt. Alternativet är att människor tar sitt eget liv, att andra människor misshandlas eller rentav dödas. Det är klart att det är rätt. Men det innebär ett oerhört ansvar att ha makten att utöva tvång mot andra. Och makt kan missbrukas.

Det finns alltför många exempel på maktmissbruk inom psykiatrin. Tyvärr handlar en del av dem om barn. Särskilt tydligt blev det i Barnombudsmannens årsrapport Bryt tystnaden.

Nu är en del förändringar på gång. I en departementspromemoria föreslås åtgärder för att stärka barns rättigheter inom tvångsvården. Nu syns barn för första gången i lagstiftningen, och beslut om tvångsvård ska bygga på barnets bästa. Det är bra, men några viktiga förslag lyser med sin frånvaro.

Jag skulle vilja se ett förbud mot att barn vårdas tillsammans med vuxna inom psykiatrin. Och jag skulle vilja se ett förbud mot att barn ”vårdas” inom rättspsykiatrin trots att de inte dömts för några brott.

Det är skrämmande nog för ett barn att vara psykiskt sjuk. Att dessutom låsas in tillsammans med svårt psykiskt sjuka vuxna, speciellt psykiskt sjuka som begått allvarliga brott är oacceptabelt.

Vem hjälpte Lisa?

Första gången Lisa tvångsvårdades inom psykiatrin var hon bara fjorton år. Hon bältades. De tre närmsta åren skedde det över hundra gånger. Hon skrev ned vad som hände i sin dagbok. Radions P3 sprider hennes historia i dokumentären Dagbok från sluten avdelning. Den är värd att lyssna på.

Lisa är så nyanserad, så full av förståelse för sin omgivning och för personalen som band fast henne. Hon kan se att hon inte hade någon sjukdomsinsikt och att man måste få i henne näring.

Men hon frågar också efter en annan lösning. Hon vet att det finns länder där barn inte bältas. Hur löser de situationen där?

Jag har skrivit om bältning av barn många gånger förut. Men jag kommer antagligen att fortsätta med det tills någonting händer. En del av de förslag som Barnombudsmannen presenterade i sin årsrapport skulle kunna göra skillnad.

Jag slås återigen av det absurda i situationen. De som bältas är oftast unga flickor, inte sällan med anorexi. När man träffar dem är det obegripligt att så mycket våld används. Måste man binda fast en ung flicka som väger drygt fyrtio kilo och är försvagad av långvarig svält? Finns det inga andra medel?  Det är självskadande, ofta utmärglade flickor som bältas, inte utagerande pojkar med betydligt mer muskelstyrka.

Var det här till hjälp för Lisa? Hur mycket våld är försvarbart att använda inom psykiatrin?

Det här är första delen av dokumentären. Nästa del sänds snart.

En sorglig saga?

 

Sagor har oftast lyckliga slut. Hur gruvlig sagan än är så ger det lyckliga slutet hopp.

I verkligheten då? Slutar de hemska äventyren lyckligt? Ibland. Ofta! Men inte alltid. Kanske ändå oftare än vi tror… För det handlar ju om vad som räknas som ett lyckligt slut. Det handlar om vad som ger hopp.

En omvärld som bara ser det svarta, som tror att våld och övergrepp automatiskt leder till ett dåligt liv ger inte hopp. En omvärld som inte förstår att våld under uppväxten är en allvarlig riskfaktor för psykisk hälsa, men att många ändå kan må bra på sikt, den kväver hoppet.

Det är nog bara hjälten i historien som kan bestämma vad som är ett lyckligt slut. En del hjältesagor får inga lyckliga slut. Det svåra blir för svårt. Ingen lyssnar, ingen upprättelse finns att få. Det bir ingen ljusning. Andra hjältesagor i verkligheten slutar i en insikt om att det går att övervinna allt. Även om det är svårt.

En tonåring berättar om grova övergrepp av en pojkvän. Till slut räckte modet till för en polisanmälan.  Men utredningen lades ned. Visst hade det varit bättre om åtal hade väckts, men det blev ett lyckligt slut ändå:

”– Det bästa jag gjort var att anmäla. Jag visade att han inte kan göra så här utan konsekvenser. ”

En annan tonåring berättar om en uppväxt full av misshandel och kränkningar. Men sedan lyssnade någon. Sedan tog det slut:

”- Jag skulle inte vilja vara utan det som hänt. För det är det som gjort mig till den jag är. ”

Det lyckliga slutet består av en ung människa som trots allt som hänt står upp för rättvisa, för människors lika värde och för att andra barn ska få växa upp utan våld.

Det ger en hel del hopp.

En bra dag för barn med psykisk ohälsa!

Jag känner mig nöjd idag. Jag kommer just från ett seminarium där Barnombudsmannens årsrapport presenterades för olika beslutsfattare. Den handlar om barn med psykisk ohälsa och vad de har för erfarenheter av vård och behandling. Deras röster är starka och viktiga. Jag har varit med och träffat en del av de 62 barn som fått komma till tals, och tillsammans med andra arbetat med att analysera och sammanfatta det de sagt.

Reaktionerna var positiva och rapporten har redan gett resultat. Socialdepartementets psykiatrisamordnare skriver på sin blogg att han är imponerad av Barnombudsmannens sätt att få barn i mycket utsatta situationer att berätta om sina erfarenheter och att en första slutsats av rapporten är att fler myndigheter borde utveckla sätt att ta in barns synpunkter.

Fredrik Lennartsson som är chef för Myndigheten för vårdanalys sade sig vara beredd att fortsätta det arbete som Barnombudsmannen inlett och låta barn inom psykiatrin komma till tals. Syftet med deras verksamhet är att driva på utvecklingen så att vården och omsorgen bättre förmår att sätta individerna i centrum, och det är tydligt att det finns ett stort behov av det inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Det som väckte starkast känslor var nog ändå vad barn som vårdas med tvång inom psykiatrin berättar. Anders Printz berättade att regeringen inom kort kommer att fatta beslut om att barn i den psykiatriska tvångsvården ska kunna ta direktkontakt med tillsynsmyndigheten och att barnens egen röst ska höras mer i tillsynen. Socialstyrelsen får i uppdrag att ta fram information till barnen om deras rättigheter och Statens Institutionsstyrelse får i uppdrag att stödja samverkan kring barn med behov av insatser från socialtjänst och hälso- och sjukvård samtidigt.

Gunilla Hult Backlund som är generaldirektören för Tillsynsmyndigheten (Inspektionen för vård och omsorg, IVO) var också på plats. Hon var genuint upprörd över vad hon fick höra och ser fram emot att ta fram informationsmaterial för barn och att låta dem komma till tals i tillsynen. Hon beskrev att hon vet att det finns allvarliga missförhållanden inom tvångsvården, hon tog den skarpa kritiken mot BUP i Stockholm som ett exempel, men att barnens egna berättelser gjorde allt så mycket starkare.

Så, idag har barn med psykisk ohälsa fått komma till tals, makthavare har lyssnat, och de är beredda att omedelbart göra förändringar.

En bra dag.