Mer än en kvart om dagen

 

– Ja, vi har funnit att man har en timma per dag mot barn och vårdnadshavare och av den tiden har man en kvart per dag till direkta barnsamtal. Övrig tid är administration eller dokumentation…

Så säger regeringens nationella samordnare Cecilia Grefve i en radiointervju. Det är en verklighet jag känner igen. Men det kan väl inte vara meningen?

Jag är övertygad om att de flesta vuxna i vårt land ser utsatta barn som ett prioriterat område. Misshandlade barn, utnyttjade barn, vanvårdade barn, vilsna barn som utsätter sig själva för fara, de behöver alla att vuxenvärlden och samhället ser dem, bryr sig och agerar.

Socialtjänsten tycks inte klara av att fylla den funktionen.

Barnombudsmannen föreslog i sin årsrapport 2011 att socialtjänsten skulle reformeras och omvandlas till en barntjänst. Bakgrunden var att barn som utsatts för våld i nära relationer vittnade om att socialtjänsten sällan tagit en aktiv roll i deras liv. När socialtjänsten trots allt omnämndes framstod den som passiv, fokuserad på de vuxna och ovillig att lyssna.

Slutsatsen blev att det behövs en barntjänst som:

  • Är väl känd bland barn
  • Är lättillgänglig för barn
  • Lyssnar på barn
  • Bemöter barn med respekt och kunskap
  • Ger alla barn en egen kontaktperson

Själv skulle jag vilja lägga till att det behövs fler yrkeskategorier inom socialtjänsten. Socionomer är bra, men de är som regel generalister och kan inte klara av alla de specialiserade krav som utredning och åtgärder ställer. Vi behöver pedagoger, jurister, psykologer och läkare inom den nya barntjänsten!

Så, se till att reformera socialtjänsten! Det är bråttom. Vi har massor av kompetent och engagerad personal som längtar efter att få tid att möta föräldrar, barn och unga, men som håller på att ge upp för att de inte har förutsättningar för att göra ett bra jobb. Vi har massor av barn och unga som väntar på att någon ska se dem, lyssna och agera.

I mars lanserade Stiftelsen Allmänna Barnhuset en ny webbplats som jag varit projektledare för. Den handlar om sexuella övergrep mot barn. Vi har tagit fram sidan tillsammans med barn och unga, med och utan erfarenhet av att utsättas för övergrepp, och de ger råd till vuxna som arbetar med barn. Men råden skulle kunna gälla vuxna som möter barn som far illa av många olika skäl:

  • Visa att du bryr dig och var gärna personlig!
  • Förklara vem du är och vad du kan göra!
  • Barn ska få prata med samma vuxen! Det tar tid att få förtroende!
  • Var ärlig, håll vad du lovar och skvallra inte!
  • Miljön är viktig!

Ta barnen på allvar! Det är egentligen så enkelt och så självklart, men det kräver tid! Mer än en kvart om dagen…

Barnavårdskarriärer utan personkontinuitet

Jag halkar in på en ny studie som jag missat. I februari släppte SKL rapporten Barnavårdskarriärer En studie av risktecken och insatser för unga vuxna som varit föremål för omfattande interventioner från socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård. Författarna har studerat tjugo människoöden på djupet. De har granskat dokumentation från socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård, intervjuat de allra flesta unga det handlar om och ibland även deras föräldrar.

Vad kunde man ha sett tidigt? Och vad gjorde man?

Det är ett väldigt intressant tema. Man skulle kunna se det som ett slags haverikommission. Inte för att det alltid gått dåligt, men för att det är unga som kostat samhället oerhört mycket pengar genom åren.

Jag tycker att resultatet är ganska dystert. Författarna betonar skolfrånvaro som ett tidigt risktecken. Här borde skola och socialtjänst agera tillsammans. En del av de intervjuade är besvikna över att skolan inte agerade när de skolkade.

De betonar också det destruktiva i många byten av handläggare inom socialtjänsten eller familjehem. Frågan är om det blivit bättre? Det här handlar om människor som är unga vuxna idag. Jag gissar att det blivit mycket sämre. Min erfarenhet av att arbeta med utsatta barn är att diskontinuiteten blivit värre på de senaste åren med den påtagliga krisen inom socialtjänsten.

Jag har skrivit om det här förut. Få barn vill berätta för många vuxna.  Och barn behöver känna sig välkomna,  de ska känna att de kommit rätt.

Jag citerar rapportens slutord i sin helhet:

Vår studie ger starka argument för att problematiken med bristfällig kontinuitet måste få en lösning då detta leder till stor frustration, oro, känslor av svek och osäkerhet hos barn och unga i social barnavård. Att detta försämrar möjligheterna till en positiv utveckling är uppenbart och därmed är det också uppenbart att en del av både ekonomiska och personliga kostnaderna för de barnavårdsprocesser vi studerat är möjliga att reducera.

Det är sorgligt, men det är också den positiva sidan av studien. För de här unga och deras familjer har det kostat lidande och möda, för samhället har det kostat tid och resurser. Men de kostnaderna är möjliga att reducera. Låt oss då göra det!

 

En fristad till jul

Det är jul.

En mamma och hennes nyfödda barn erbjuds en fristad på ett  sjukhus i Sundsvall. Utanför dörrarna finns hotet att barnet ska tas ifrån mamman. Det handlar inte om att hon brister i sin omsorgsförmåga. Det handlar om att hon är fattig, att hon inte har någonstans att bo.

Jag trodde att den tid då barn togs från sina föräldrar på grund av fattigdom var historia i vårt land. Det finns ingenting gott i att återgå till den historien. Barn har rätt till sina föräldrar. De mår bra av sina föräldrar. I extremfall måste de skiljas åt, till exempel när barnet utsätts för våld, eller när föräldrarna på grund av egna svårigheter inte förmår att sörja för deras behov.  Men att skilja barn från sina föräldrar för att de är fattiga är, förutom att det är grymt, enbart dumt.

Samhället har ett problem i sitt knä. Det nyfödda barnet på sjukhuset i Sundsvall kan inte tillåtas att bo på gatan. Barn har rättigheter. Hur ska situationen lösas?

Det första alternativet är att låta barn och mamma stanna på sjukhus. Fördelarna är att de är trygga på kort sikt. Nackdelarna är att de tar upp en vårdplats för de som behöver det, att det är väldigt kostsamt, och att det i längden inte är en bra miljö för ett barn.

Ett andra alternativ är att tvångsomhänderta och familjehemsplacera barnet. Fördelen är att barnet får tak över huvudet. Nackdelarna är många. Barnet berövas sin mamma och kommer till främmande vuxna, forskning visar att barn i familjehem har mycket sämre förutsättningar än barn som växer upp med sina föräldrar och det är ett väldigt dyrt alternativ.

Ett tredje alternativ är att se till att mamma och barn får en bostad. Det är ett alternativ som jag bara ser fördelar med.  Samhället erkänner och tillgodoser de rättigheter som alla barn har, en skälig levnadsstandard och rätt till sina föräldrar. Det tredje alternativet också  väldigt mycket billigare än de två första.

Heder åt de läkare som tar Barnkonventionen på allvar och ger barnet och mamman en fristad, även om de är tillfällig! De ser inte situationen enbart ur sin egen verksamhets synvinkel, de ser helheten. Det borde fler göra.

Fattiga människor som tvingas till att tigga och till att sova utomhus  eller i undermåliga bostäder har blivit varda i vårt land. Det innebär att vi måste tänka om kring hur vi fördelar våra resurser och hur vi skyddar både vuxnas och barns rättigheter. Det är en svår nöt att knäcka, men en sak som är säker är att vi inte har råd att slösa bort våra resurser på att skilja barn och föräldrar åt i onödan. Det kostar för mycket, både i mänskligt lidande och i kronor och ören.

Det finns mänskliga vägar att ge behövande människor en fristad. Dessutom är det faktiskt jul.

Marias bästa

Maria är två år. Hon är född i Sverige och har bott i ett svenskt familjehem hela livet. Hon pratar bara svenska.

Hennes föräldrar är från Armenien och har inte kunnat ta hand om henne på grund av psykisk sjukdom. Nu utvisas de. Och Maria följer med. Utan någon vuxen som kan ta hand om henne. Till ett främmande land med ett språk hon inte förstår.

Hon är inte det första barnet som drabbas på liknande sätt. Migrationsdomstolen sätter sig över socialtjänstens bedömning och menar att pappan kan ta hand om Maria. Vi har olika måttstockar för barn i Sverige.  Så här kan vi inte ha det!

 

En död flicka

En åttaårig flicka har hittats död i Karlskrona.  Polisen misstänker att de släktingar hon bor hos har mördat henne. Det är fruktansvärt i sig, men det slutar inte där. Det finns vuxna i omgivningen som sett att hon far illa, och som slagit larm till både socialtjänst och polis. Men de ingrep inte.

Sedan 2008 har Socialstyrelsen haft i uppdrag att utreda hur myndigheter agerat när barn avlidit till följd av brott. Då kom Lex Bobby, namngiven efter ett annat barn som dödades i sitt eget hem.Syftet är att förebygga att barn far illa.  Men lagen fungerar inte särskilt bra.

Visst kommer Socialstyrelsen att granska vad som hänt i Karlskrona, men de kommer inte att skriva om just händelserna där. Istället bakas analysen in i en generell rapport, med förhoppningen om att hitta generella systemfel och brister. Dödsfallsutredningarna har tidigare kritiserats av Statskontoret för att Socialstyrelsen lägger för stor del av resurserna på att hämta in skriftligt material och för lite på att analysera materialet, ge förbättringsförslag och kommunicera resultaten. Man samtalar inte med de tjänstemän som varit inblandade och missar därför deras tankar och synpunkter.

Jag har skrivit om det här förut, och skulle vilja se en förändring. Socialstyrelsen borde intervjua de inblandade tjänstemännen och också ge andra personer i den dödade flickans närhet möjlighet att ge sin syn på saken om de vill. Hur ser de personer som anmält missförhållanden på saken? Vad har skolan sett? Vad säger vänner och anhöriga?

I en debattartikel i Dagens Nyheter för drygt ett år sedan föreslog jag tillsammans med Barnombudsmannen att regeringen utvidgar Lex Bobby till att:
• Innefatta fall där barn allvarligt skadas till följd av brott
• Innefatta barn som tar sitt eget liv
• Göra en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister

Det är för sent att rädda livet på den lilla flickan i Karlskrona. Men det är inte för sent att rädda andra barn.

 

Barns behov i periferin

 

Det är omskakande att läsa om treåriga Isoldes livsöde i Dagens Nyheter i dag. Hon blev bara tre år. Och trots att hennes egen pappa larmat socialtjänsten i Motala om att Isoldes mamma hotat att ta livet av sig och Isolde gjorde de ingenting. Ett halvår senare dödades Isoldes av sin egen mamma.

Men historien slutar inte där.  När Inspektionen för vård och omsorg (IVO) granskade Motala kommun visade det sig att Isoldes historia inte var unik. Brister av det slag som drabbade henne och hennes familj var mer regel än undantag.

Av 134 anmälningar till socialtjänsten där handläggarna valt att inte gå vidare med en utredning, var 100 beslut bristfälliga! Motala är inte den enda kommun som brister.  Enigt DN:s granskning har barn i Sverige ofta ett dåligt skydd när de far illa i hemmet. Socialtjänstens utredningar drar ut alltför långt på tiden och vuxnas åsikter och situation prioriteras framför barnens behov. Utredningar inleds inte trots tydliga berättelser om våld i hemmet.

Något är uppenbarligen mycket fel. Sverige är ett rikt land, och ett land där våld mot barn är mer sällsynt än i andra delar av världen. Ändå klarar vi inte av att ta barnen på allvar. Jag har svårt att tro att det egentligen handlar om en resursfråga, inte om resurser i form av pengar i alla fall. Det handlar snarare om inställningen hos politiker, chefer och tjänstemän, och om kompetens. Varken barns behov eller barn rättigheter tycks vara i centrum i vår socialtjänst.  Snarare i periferin.

2012 föreslog Barnombudsmannen att socialtjänsten skulle reformeras. Barnombudsmannen ville att man skulle införa en barntjänst istället, en myndighet som var till för barn och där barns behov är i centrum. Det skulle kräva en helt annan organisation, och definitivt en helt annan inställning. Kanske dags att göra verklighet av det förslaget?

Cocozza om barnskydd

 

Barn far illa i Sverige. Och samhället misslyckas ofta med att skydda de mest utsatta barnen. År efter år. Det är upprörande, frustrerande och sorgligt. Mne det finns människor som tänker framåt och har förslag som kan stärka skyddet av barn.

Psykoterapeuten och forskare Madeleine Cocozza skriver i tidningen ETC. Hon har i sin avhandling analyserat hur socialtjänsten hanterar barn som far illa och föreslår fyra genomgripande förändringar.

1. Lyft ut barnskyddssystemet ur socialtjänsten och skapa en barnskyddsmyndighet

Det är inte rimligt att samma typ av utredning ska göras när en förälder frivilligt ansöker om stöd som när omgivningen slagit larm om att barn far illa.

2. Inrätta en barnskyddsutbildning

Idag saknas en utbildning för socionomer som ska skydda barn. Socionom kan man bli utan undervisning om exempelvis våld mot barn. Sedan kan man direkt börja arbeta med barnavårdsutredningar.

3. Inför nationell statistik över barnskyddssystemets tre nivåer

  • Hur många barn anmäls till socialtjänsten? Vem anmäler?
  • Hur många och vilka anmälningar leder till utredning?
  • Hur många barnavårdsutredningar genomförs?

Idag saknas statistik på nationell nivå.

4. Ta bort det politiska steget i tvångsomhändertagande

Cocozza menar att risken är stor att kommunernas ekonomi och inte barns behov av skydd blir avgörande vid besluten när politiker bestämmer. Barns behov av skydd säkras enligt henne om en professionell utredning direkt föreläggs en förvaltningsdomstol.