Efter barnförhöret

Efter-barnförhöret-Handbok_Omslag-389x550

Varje år kommer tusentals barn till polisen för att höras om misstankar om barnmisshandel. Ofta är det en förälder som är misstänkt, och då hämtas barnen på förskola eller skola utan förälderns kännedom. Ibland omhändertas barn direkt efter polisförhör, men det är sällsynt. Oftast ska barnet hem till de föräldrar som misstänks ha utsatt dem för våld. Då behövs både stöd och information!

När barn misstänks vara utsatta för våld eller övergrepp inom familjen är de beroende av att andra vuxna uppmärksammar och skyddar dem. Om samhället griper in och hör ett barn om brott som föräldrarna misstänks för är det ett stort ingrepp i familjen och det för med sig ett ansvar. Risken är att barn efter förhöret möter föräldrar som är tysta och inte vet vad de ska säga, föräldrar som är ledsna och i kris eller föräldrar som är arga och skuldbelägger…

Barn vill ha hjälp så att våldet tar slut men de har sällan förstått på vilket sätt polis och socialtjänst arbetar och vad följderna blir om de berättar om barnmisshandel som de utsatts för i hemmet.

När myndigheterna griper in måste de fullfölja. Det är inte ansvarsfullt att lämna barnet ensamma med konsekvenserna. Idag lämnas många barn helt ensamma efter ett polisförhör.

Idag släpptes en ny bok som beskriver en arbetsmodell som tillämpas i Södertälje kommun efter barnförhör. Socialtjänsten erbjuder alla familjer ett hembesök samma dag som barnförhöret. Barnet, föräldrar och syskon får stöd och information. Hembesöket följs upp med ytterligare träffar. Arbetsmodellen är framtagen av Gerd Olofsson och Hans Elfström. Jag har varit med och skrivit. Stiftelsen Allmänna Barnhuset har gett ut.

 

 

Barnafrid!

Så var det äntligen dags!

Igår invigdes Sveriges nya nationella kunskapscentrum Barnafrid.

barnafrid

Barnafrid finns på Linköpings universitet på uppdrag från regeringen. Målet  är att samla och sprida kunskap om våld och andra övergrepp på barn. Det ska bidra till ett förbättrat förebyggande arbete och till att utveckla effektiva insatser för att skydda och stödja barn.

Kunskapscentret riktar sig till yrkesverksamma som i sitt arbete möter barn och unga, men också till yrkesverksamma vid myndigheter och organisationer inom politik- och verksamhetsområden.

På invigningen fanns många av de som arbetar för och med våldsutsatta barn på plats. Socionomer, poliser, åklagare, psykologer, läkare, forskare, beslutsfattare, opinionsbildare, politiker och andra som specialiserat sig inom området samlades under samma tak för att fira att kunskapscentret nu är i gång.

Jag är väldigt glad över det här och ser fram emot många år av samarbete och massor av spännande gemensamma projekt!

 

 

 

Barnahus i Tallinn

Jag har tillbringat ett par dagar i Tallinn. Europarådet och Östersjöstaternas råd  bjöd in till en konferens om Child Friendly Justice.  Östersjöstaterna är Sverige, Finland, Danmark, Estland, Lettland, Litauen, Norge, Polen, Ryssland och överraskande nog Island. Alla länder var representerade. Jag föreläste om miljöns betydelsen när barn hörs om misstankar om våld eller övergrepp.

Det är spännande att möta kollegor från andra länder. På många områden har Sverige kommit långt. De svenska Barnahusen är en förebild.  På relativt kort tid har de utvecklats och erbjuder nu 80 % av Sveriges barn ett barnvänligt omhändertagande om de utsätts för brott. Dessutom har vi ett försprång bara genom att vi som land har en god ekonomi.

Andra länder i regionen kan också tjäna som förebilder för oss. Danmark har nyligen startat sina första Barnahus. De har en Barnahuslag som tydliggör hur information kan delas mellan myndigheter. Det saknar vi.

Estland har en ny barnskyddslag, som om jag förstår det rätt ger barn betydligt mer bestämmanderätt än vår svenska lagstiftning. Det skulle Sverige behöva ta efter!

Kritik från Barnrättskommittén om brist på vård för våldsutsatta barn

I mitt arbete är FN:s konvention om barnets rättigheter central. Nu har Sveriges efterlevnad av Barnkonventionen granskats av Barnrättskommittén. Sverige får beröm för mycket. Men kritiken är skarp!

Barnrättskommitténs rekommendationer kommer att vara viktiga för barn i Sverige framöver. Regeringen har redan aviserat att de tar den på allvar.

Jag tänkte koncentrera mig på en del av del av kritiken som handlar om våldsutsatta barn, men återkommer säkert om annat!

Barnrättskommittén kritiserar Sverige för att barn som utsatts för våld ofta har svårt att få den rehabilitering och den psykiska hälsovård de har rätt till. De kopplar det till de brister i vårdkedjan vad gäller psykisk hälsovård som finns i stora delar av Sverige. De lokala och regionala skillnaderna vad gäller barns rättigheter är alltför stora och måste åtgärdas.

Kommittén kritiserar också Sverige för att personal i skolan och på andra institutioner saknar utbildning i hur de ska upptäcka tidiga tecken våld och övergrepp (nr 12, 27 & 28 i rapporten).

Komittén lämnar en rad rekommendationer, till exempel att Sverige:

  • tillsätter tillräckliga resurser för att förebygga våld och övergrepp
  • utbildar personal i skolan om våld mot barn
  • ser till att barn som utsatts för våld och övergrepp har tillgång till lämplig vård.

Det faktum att personal som arbetar med barn inte får utbildning om våld är ett välkänt problem. Den bristande vårdkedjan är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat och som jag ofta lyft, till exempel i rapporten Våldsutsatta barn inom hälso- och sjukvården 2012 och i en debattartikel i Svenska Dagbladet i oktober 2013. Där konstaterade jag och professor Carl Göran Svedin att  våldsutsatta barn bollas mellan olika verksamheter utan att få den behandling de har rätt till. Vi hade granskat landets Barnahus.

I 17 verksamheter (74 procent), fanns i praktiken mer eller mindre stora begränsningar vad gäller den faktiska tillgången till psykisk hälsovård efter polisanmälan om våld eller övergrepp. Barn och familjer blev utan vård på grund av att de inte passade i vårdgivarnas målgrupp eller på grund av att övergången till behandling var krånglig och krävande. Vi bedömde att endast sex verksamheter (26 procent) omgående slussade vidare Barnahusets klienter till behandling när behovet fanns. Övergången var då enkel, utan remissförfaranden eller väntetider, precis så som det är tänkt att fungera.

Våra slutsatser liknar de som Barnrättskommittén nu kommit fram till. Då föreslog vi att regeringen ska tillsätta en utredning med uppgift att klargöra hälso- och sjukvårdens ansvar för våldsutsatta barn. Nu ger Barnrättskommittén ytterligare argument för förslaget.

Jag ser fram emot att se hur våra politiker kommer att lösa problemen!

Födelsedag

FN:s konvention om barnets rättigheter fyller år. Det märks! Debattartiklar, inslag i TV och radio, evenemang och statusuppdateringar… Ett livligt och ljudligt firande! Idag glömmer ingen att Barnkonventionen finns, och vi påminns om att den snart kan bli svensk lag.

Men i morgon är vi tillbaka i vardagen. Då gäller det att minnas.

Idag lyssnade jag på Lars H Gustafsson som föreläste på Barnahus i Stockholm. Lågmält och klokt lotsade han oss genom historien, genom de idéer som ligger till grund för Barnkonventionen och de idétraditioner som aktivt strider mot tanken att barn är bärare av egna rättigheter. Mig påminde det om att dessa olika idétraditioner funnits parallellt under lång tid, och att de fortsätter att göra det.

Vi satt i ett hus dit tusentals barn som misstänks vara utsatta för våld eller övergrepp ska tas emot varje år. Det handlar om barn vars rättigheter kränkts av föräldrar eller av andra vuxna. Lever myndigheterna upp till Barnkonventionens krav när det gäller de våldsutsatta barnen? Jag tror att de allra flesta tjänstemän som satt där med mig och lyssnade på Lars H Gustafsson kämpar för att göra det. Det är därför de är där. Men många var inte där.

En av alla artiklar om Barnkonventionen idag publicerades i Dagens Nyheter och är underskriven av mer än femtio organisationer, samlade under namnet Nätverket för Barnkonventionen. De välkomnar att Barnkonventionen ska bli lag, men konstaterar att barn i praktiken har ett mycket litet inflytande i beslut som direkt påverkar dem själva i Sverige. Och att det ofta är de allra mest utsatta barnen som blir minst lyssnade till.

Enligt artikeln saknar varannan svensk kommun en plan för att implementera barnkonventionen. En av tjugo kommuner inhämtar barns åsikter inför beslut som rör barn i kommunen.  43 procent av kommunerna tillfrågar sällan barnen.

Det saknas kunskap, skriver artikelförfattarna. Tjänstemän saknar kunskap om det förhållningssätt mot barn som genomsyrar Barnkonventionen. Jag håller med, men det handlar också om attityder. Många vuxna vet mycket, men vill inte låta barn ha inflytande på riktigt.  De håller helt enkelt inte med om att barn är individer med egna rättigheter och att alla barn har rätt att bli hörda i angelägenheter som rör deras liv.

Snart är födelsedagen till ända. 364 dagar återstår till nästa.

Framtiden för våldsutsatta barn

En ny dag, en ny regering, en ny framtid.

Läser om regeringsförklaringen och om våra nya ministrar och tänker på vad det kan innebära för de barn jag arbetar med, våldsutsatta barn. Det kommer att ta tid att ta in och smälta all information, men det här är mina första tankar.

Regeringen ska påbörja arbetet med att göra barnkonventionen till lag. Härligt med ett tydligt ställningstagande i rätt riktning! Det gynnar alla barn, våldsutsatta eller inte!

Regeringen vill ha en samtyckeslagstiftning vad gäller sexualbrott.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och vänsterpartiet har i år ställt krav på att staten ger ett ekonomiskt stöd så att det kan finnas åtminstone ett barnahus i varje län. Jag förstår det som att man vill att alla barn i landet ska få komma till ett barnahus om de misstänks vara utsatta för brott.

I Morgan Johansson får vi en justitieminister som är kunnig och engagerad i frågor om våldsutsatta barn. Han (och socialdemokraterna) vill skärpa straffen för övergrepp och våld mot kvinnor och barn. Han vill göra det kriminellt att låta barn bli åskådare till våld som begås av och mot närstående.

Åsa Regner blir ny barn- äldre och jämställdhetsminister. Hon är engagerad och kunnig när det gäller våldsbrott, och har redan gjort mycket för både barn och vuxna som utsatts för sexualbrott. Mitt enda frågetecken är att det är mycket som samlas under en ministerhatt. Jämställdhetsfrågorna är krävande och tar tid. Finns det tillräckligt utrymme för barnfrågor?

Om jag förstår det rätt så innebär det alltså att regeringen vill att:

  • Barnkonventionen ska bli lag
  • Vi ska få en samtyckeslagstiftning vad gäller sexualbrott
  • Alla barn i landet ska få tillgång till barnahus
  • Barn som vittne till våld ska bli målsägande
  • Straffen för övergrepp och våld mot barn ska skärpas

Blir det verklighet är det fantastiskt!

Nytt nationellt kunskapscentrum skapas

Mitt i valrörelsen, med bara veckor kvar innan regeringen blir utbytt så fattas ett beslut jag och många andra längtat efter. Vi ska få ett nationellt kunskapscentrum för våldsutsatta barn. Centrat ska ligga vid ett universitet eller en högskola och Socialstyrelsen får i uppdrag att göra en utlysning och att föreslå vem som ska få uppdraget.

Målet är att samla och sprida kunskap om våld och andra övergrepp mot barn på ett strukturerat sätt. Det ska bidra till ett bättre förebyggande arbete och metoder för tidig upptäckt. Det ska också bidra till att effektiva metoder för att skydda och stödja barn utvecklas.

Uppdraget tar fasta på Barnahusens utveckling i Sverige och den brist på nationell samordning av Barnahusens verksamhet som finns. Tvärprofessionell kunskapsutveckling ska främjas, samverkan över myndighetsgränser ska stimuleras och ett nationellt kunskapscentrum ska också bidra till nätverk och kunskapsutbyte mellan yrkesverksamma praktiker, forskare och idéburna organisationer.

Det har varit trögt. År efter år har jag tillsammans med många andra lyft frågan om behovet av ett nationellt kunskapscentrum i olika rapporter och i media. Det här behövs verkligen! En rad statliga utredningar har kommit fram till samma slutsats, men förslaget har ändå dröjt.

Jag tror att just frågan vem som ska vara huvudman och hur det hela ska organiseras har varit stötestenen. Behovet har inte ifrågasatts de senaste åren. När Socialstyrelsen utrett frågan har de kommit fram till att de själva skulle driva centrat.  Men få andra har hållit med. Det behövs en ny aktör, och en aktör som inte är så fast förknippad med några av de yrkeskategorier som möter våldsutsatta barn. Socialstyrelsens ansvarsområden är idag socialtjänst och hälso- och sjukvård. Risken är att rättsväsende, skola och andra känner sig mindre hemma där. Regeringens förslag att centrat ska ligga vid ett universitet eller en högskola är klokt.

Vårt nya nationella kunskapscentrum kommer att få en lång rad uppgifter. Det ska:

  • i samverkan med andra berörda aktörer identifiera behov av kunskap inom de olika verksamhetsområdena
  • utifrån identifierade behov samla, analysera och målgruppsanpassa redan befintlig kunskap och forskning om våld mot barn och andra övergrepp och bistå yrkesverksamma inom området med denna
  • ansvara för omvärldsbevakning, såväl nationellt som internationellt
  • i samråd med berörda myndigheter, organisationer och forskare ta fram utbildnings- och informationsmaterial samt initiera eller genomföra gemensamma tvärprofessionella utbildningar och kurser, så långt det är möjligt ska utbildningarna och kurserna finnas till- gängliga i webbaserad form
  • vara en länk mellan forskning och praktik, bl.a. genom att verka för ökad samordning samt främja nätverk för kunskapsutbyte mellan berörda huvudmän, forskare, praktiker och idéburna organisationer inom det civila samhället, såväl nationellt som internationellt
  • identifiera angelägna utvecklingsområden och redovisa dessa årligen till regeringen med förslag till insatser.

Det kommer att bli jättebra!

En nystart för de barn som far illa i Stockholm

Stockholm är min stad. Jag har faktiskt aldrig bott någon annanstans. Jag känner väldigt starkt för Stockholm, och det gör att jag känner mig stolt och glad idag. Jag ska berätta varför.

De senaste tio åren har väldigt mycket hänt kring omhändertagandet av våldsutsatta barn i Sverige. Jag påstår inte alls att det räcker, men det har blivit bättre. Mycket handlar om Barnahusens framväxt. På ett Barnahus samarbetar myndigheterna kring ett barn som misstänks vara utsatt för brott. Barnahus är en helhetslösning som innebär ökade förutsättningar för att barns rättigheter tillgodoses och för att utredningar bedrivs effektivt.

Målet är att barnet ska slippa att åka till flera olika lokaler och myndigheter och upprepa sin berättelse för många olika personer. Barnahuset ska vara inrett på ett sådant sätt att barn och tonåringar känner sig trygga och bekväma. Miljön ska vara anpassad efter deras behov. De olika myndighetsrepresentanterna samarbetar som ett team med barnets rättigheter i fokus. Barnahuset har personal som ansvarar för samordning och bjuder in till samrådsmöten, samarbetsmöten och gemensamma utbildningar.

De första Barnahusen startade 2005. Nu täcker Barnahusen 170 av landets 290 kommuner, och fler är på gång. I det här sammanhanget har jag ibland skämts för Stockholm.

Stockholm var tidigt ute, och var med bland de första Barnahusen 2005. Jag minns invigningen. Man klippte inget band, utan polis, kommun och landsting knöt samman band för att symbolisera sin samverkan.

Men det har, trots duktig personal och god vilja, aldrig tagit sig. De samverkande myndigheterna skrev aldrig ett avtal sinsemellan, och resurserna var klart otillräckliga för det stora upptagningsområdet. I den kvalitetsgranskning av Sveriges Barnhus som jag var med om att genomföra 2012-2013 hamnade Stockholm på en bottenplats.

Imorgon blir det en nystart. Ett nytt Barnhus invigs av drottningen med nya lokaler och en storsatsning från rättsväsende, kommun och landsting. Det är därför jag är stolt och glad. Nu finns ett samverkansavtal och alla myndigheter är på plats med personal.

Nu gäller det! Det får inte gå fel igen!

Brott mot vuxna fortsätter att gå före!

Små brottsoffer har dåliga chanser att få upprättelse. De är i underläge redan från start. De är också i hög utsträckning utsatta för brott från de personer som de är allra mest beroende av – föräldrarna.

Idag uppmärksammar Bris och Tryggare Sverige att knapp en tiondel av våldsbrott mot små barn klaras upp. Det är svårt att väcka åtal när brott skett i hemmet och inga vittnen sett vad som hänt. Visst är det svårt att väcka åtal när den som är utsatt är lite och inte kan berätta vad som hänt.

Men ingen kan säga att svenskt rättsväsende gör sitt bästa. Debattartikeln lyfter flera av de problemområden som vi sett i kvalitetsgranskningen Inuti ett Barnahus. Några exempel på vad vi såg:

  • Polis och åklagare tar på lång tid på sig att utreda brott mot barn. De följer inte lagen. 2012 klarade man den lagstadgade tidsfristen (90 dagar) i 64 procent av fallen.
  • De poliser som hör barn saknar ofta utbildning i barnförhör. Enbart 30 % av verksamheterna hade fullt utbildade barnförhörsledare.
  • Polis och åklagare tar ytterst sällan hjälp av personer med större kunskap om barns utveckling, trots att lagen säger att det ska göras. Bara 13 % av verksamheterna gjorde det.48 % av verksamheterna hade brister vad gällde åklagares och/eller utredande socialtjänsts närvaro i medhörning vid förhör.

Det är bra att Bris och Tryggare Sverige fortsätter att lyfta det här viktiga området. För det är egentligen inte alls svårt att bli bättre på att utreda brott mot små barn. Det krävs enkla åtgärder, men åtgärder som kostar pengar. De pengarna är väl investerade.

Rättsväsendet måste helt enkelt se till att brott mot vuxna inte får gå före!

150.121 barn

Delar av den här soliga fredagen tillbringade jag inomhus i en föreläsningssal hos Rädda Barnen i Sundbyberg. De hade anordnat ett seminarium om Barnahusen i Stockholms län. Jag föreläste om vår kvalitetsgranskning Inuti ett Barnahus och en panel av politiker från kommun och landsting berättade om hur de såg på saken.

För mig var det viktigaste idag att belysa en stor orättvisa som drabbar drygt 150.000 barn i Stockholms län. Och det gick riktigt bra!  Ingen som deltog i seminariet kunde undgå att förstå att det är just orättvist. Och ingen hävdade att det inte är orättvist, orättfärdigt och oacceptabelt som det fungerar idag. Jag skäms, sa en av politikerna.

Jag ska förklara vad det handlar om.

I Stockholms län finns sju Barnahus och sammanlagt 467.235 barn. När ett barn misstänks vara utsatt för våld eller övergrepp så är villkoren väldigt olika beroende på var de bor i länet. I tre barnahus servar landstinget Barnahusen med barnmedicinsk kompetens och resurser från BUP.  I fyra barnahus är landstinget frånvarande.Jag fick bra draghjälp av representanter för BUP:s Traumaenhet  och från Barnskyddsteamet vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som berättade om sina verksamheter. De berättade om allt bra de gör, och om att de bara får göra det på tre barnahus.

De 317.114 barn som bor i  Stockholms stad, Lidingö, Ekerö, Solna, Sundbyberg, Huddinge, Botkyrka, Järfälla, Sigtuna, Sollentuna, Upplands Bro och Upplands Väsby får full tillgång till hälso-och sjukvården om de utsätts för vålds- eller sexualbrott.

Men om ett av de 150.121 barn som bor i Danderyd, Täby, Vallentuna, Vaxholm, Österåker, Norrtälje, Nacka, Tyresö, Värmdö, Haninge, Nynäshamn, Södertälje,  Salem eller Nykvarn utsätts för brott så finns varken BUP eller barnmedicin på plats.

Jag bad politikerna om en förklaring till varför man beslutat så här. Det fick jag inte. Men jag fick en kraftfull och samstämmig markering om att så här får det inte vara. De ansvariga politikerna vill alla göra något åt saken.

Det räcker bra för mig. Det var värt att tillbringa några timmar i en föreläsningssal fast det var så varmt och soligt ute.

Och när hösten och kylan kommer så förväntar jag mig att ett nytt beslut har fattats. Vartenda barn i Stockholms län ska ha samma rätt till hälso- och sjukvård när de utsatts för brott.