Den långa resan

Tänkte att jag ska berätta om en skrift som jag är medförfattare till, Den långa resan. Möten med barn som misstänks vara utsatta för människohandel eller sexuell exploatering.  Det är länsstyrelsen i Stockholm som gett ut den.

Den långa resan

Skriften lanserades  på en konferens 23 mars i år. Konferensen och min föreläsning filmades av SvT. Skriften  handlar om bemötande och vad som kan vara bra att tänka på i mötet med barn som misstänks ha blivit utsatta för människohandel och sexuell exploatering. Den riktar sig främst till personal på institutioner och HVB-boenden (Hem för vård eller boende).

Handel med människor är en vidrig företeelse. De barn som utsatts för olika typer av handel bär ofta djupa spår av det de varit med om. De har rätt till upprättelse, skydd, återanpassning och rehabilitering. Oavsett var de är födda, och var i världen de kommer att tillbringa sitt fortsatta liv har Sverige ett stort ansvar för att tillgodose deras rättigheter när de utsatts för brott här. Varje barn är unikt, med en unik historia och unika behov. För att de generella rättigheterna ska tillgodoses måste bemötande och insatser skräddarsys.

Alla vi som möter barn i den här utsatta situationen har en möjlighet, och ett ansvar, att vara en motvikt mot de vuxna som svikit och utnyttjat. Det innebär att vi behöver sätta barns behov före våra egna och deras rättigheter i främsta rummet. Det innebär också att vi behöver ge barnen en chans att vara delaktiga på allvar, som ett första steg mot att återta makten över sitt eget liv. Målet är att den långa och svåra resa barnen genomfört ska få ett slut. Resan kan beskrivas som uppdelad i flera stadier:

  • Innan avresan: Barnet som kan utnyttjas för handel ringas in och rekryteras.
  • Resa och genomresa: Stadiet inleds när barnen gått med på att resa/ tvingas iväg på resa.
  • Destinationsstadiet: Personen sätts i arbete/utnyttjas.
  • Förvar, avvisning och brottsutredning: Människohandeln uppmärksammas av myndigheterna. Brottsutredning och socialtjänstutredning startar. Barnen placeras oftast på en institution, HVB-hem eller jour-hem i avvaktan på beslut om framtiden och avvisas eventuellt till annat land.
  • Anpassning och återanpassning

Det sista stadiet på resan handlar om att komma tillbaka till ett drägligt liv och att få en chans till rehabilitering. Lyckas vi inte slutföra det stadiet är risken stor att deras resa fortsätter, med nya umbäranden och fortsatt utnyttjande som följd.

Inte ditt fel! Att förebygga sexuell utsatthet

inte-ditt-fel

Sexuella övergrepp mot barn borde inte finnas! Det allra bästa är om de kan förebyggas innan de sker!

Jag har varit med och skrivit en vägledning som ska bidra till just det. Det är MUCF (Myndigheten för Ungdoms- och civilsamhällesfrågor) som gett ut den. Inte ditt fel! Att förebygga sexuell utsatthet beskriver hur sexuella övergrepp och sexuell exploatering kan förebyggas i arbetet med barn och unga på många olika nivåer.

  • Universell prevention är förebyggande insatser som riktar sig till alla. Insatsen tar inte hänsyn till hög- och lågriskgrupper utan syftet är att främja en positiv utveckling. Exempel på universell prevention kan vara information i medierna, förebyggande arbete i skolor som riktar sig till alla elever eller annat informationsmaterial som sprids brett.
  • Selektiv prevention är förebyggande insatser som riktar sig till undergrupper som har förhöjd risk att utsättas. Riskgrupper för att utsättas för sexuell exploatering är till exempel barn som tidigare utsatts för sexuella övergrepp eller våld i hemmet, tonåringar i hbtq-gruppen och barn som är placerade utanför det egna hemmet.
  • Indikativ prevention är insatser som riktar sig till personer som redan har utvecklat ett riskbeteende eller finns i en riskmiljö. Det kan handla om på- följder eller behandlingsprogram för gärningspersoner och om stöd och behandling för redan utsatta barn och unga. Genom sådana insatser kan man förhindra att barn utsätts på nytt.

Det finns en förenklad matris i utskriftsvänligt format att ladda ned.

En del i att förebygga sexuella övergrepp är att skydda och stötta de barn som redan utsatts. De är i stor risk att utsättas igen. Som en ung person som svarat på MUCF:s enkät uttrycker det:

”Jag skulle inte vilja bli bemött av någon som inte har en aning om vad den pratar om. Och sen så har jag varit med om att många är alldeles för opersonliga och slingrar sig runt ämnet man försöker prata om, och det tycker jag är uselt för det ger en känsla av att ämnet man tar upp är konstigt och fel och ska hållas inne.”

Dags att prata om sexuella övergrepp mot barn!

Jag har haft en intensiv vecka. I måndags lanserades Dags att prata om, en ny webbplats med syfte att sprida kunskap om sexuella övergrepp mot barn. Jag har varit projektledare.

Det har varit ett roligt och meningsfull uppdrag. Det roliga handlar om alla de möten vi haft med de barn och ungdomar som hjälpt till att utforma sidan. Det som känns meningsfullt är möjligheten att förebygga, att bidra till att fler barn berättar om sin utsatthet och kanske också till att övergrepp förhindras.

Europarådet beräknar att ett av fem barn i Europa utsätts för övergrepp. Det är galet många! Men fortfarande är kunskapen om sexuella övergrepp mot barn låg. Barn informeras sällan i våra skolor, studenter på högskolor och universitet blir ofta utan information trots att de ska arbeta med barn när de är klara.

Det är dags att börja prata om sexuella övergrepp mot barn! Kunskap kan skydda!

Lanseringen fick en bra spridning i media. TV, radio och tidningar rapporterade. Hjälp gärna till att fortsätta sprida!

Våldtäkt mot barn, ansvar och åldersgränser

Igår publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel som jag skrivit. Den handlar om våldtäkt mot barn, ansvar och åldersgränser.

Jag tycker att vuxna borde ha ansvaret för att kontrollera åldern när en sexpartner ser ung ut, på samma sätt som försäljaren kontrollerar åldern på Systembolaget. Är man osäker på åldern kanske man ska avstå. Och struntar man i att göra det borde man dömas.

Som lagen ser ut nu, är unga tonåringar alldeles för oskyddade. Och vuxna som utnyttjar barn sexuellt är alldeles för svår att komma åt.

Fler än jag tycker så. Just nu är artikeln den mest delade av debattartiklarna i Svenska Dagbladet. Över tusen personer har rekommenderat den till sina vänner på Facebook. Det känns bra.

Nästa steg är att ändra lagen.

Barnahus i Tallinn

Jag har tillbringat ett par dagar i Tallinn. Europarådet och Östersjöstaternas råd  bjöd in till en konferens om Child Friendly Justice.  Östersjöstaterna är Sverige, Finland, Danmark, Estland, Lettland, Litauen, Norge, Polen, Ryssland och överraskande nog Island. Alla länder var representerade. Jag föreläste om miljöns betydelsen när barn hörs om misstankar om våld eller övergrepp.

Det är spännande att möta kollegor från andra länder. På många områden har Sverige kommit långt. De svenska Barnahusen är en förebild.  På relativt kort tid har de utvecklats och erbjuder nu 80 % av Sveriges barn ett barnvänligt omhändertagande om de utsätts för brott. Dessutom har vi ett försprång bara genom att vi som land har en god ekonomi.

Andra länder i regionen kan också tjäna som förebilder för oss. Danmark har nyligen startat sina första Barnahus. De har en Barnahuslag som tydliggör hur information kan delas mellan myndigheter. Det saknar vi.

Estland har en ny barnskyddslag, som om jag förstår det rätt ger barn betydligt mer bestämmanderätt än vår svenska lagstiftning. Det skulle Sverige behöva ta efter!

Kritik från Barnrättskommittén om brist på vård för våldsutsatta barn

I mitt arbete är FN:s konvention om barnets rättigheter central. Nu har Sveriges efterlevnad av Barnkonventionen granskats av Barnrättskommittén. Sverige får beröm för mycket. Men kritiken är skarp!

Barnrättskommitténs rekommendationer kommer att vara viktiga för barn i Sverige framöver. Regeringen har redan aviserat att de tar den på allvar.

Jag tänkte koncentrera mig på en del av del av kritiken som handlar om våldsutsatta barn, men återkommer säkert om annat!

Barnrättskommittén kritiserar Sverige för att barn som utsatts för våld ofta har svårt att få den rehabilitering och den psykiska hälsovård de har rätt till. De kopplar det till de brister i vårdkedjan vad gäller psykisk hälsovård som finns i stora delar av Sverige. De lokala och regionala skillnaderna vad gäller barns rättigheter är alltför stora och måste åtgärdas.

Kommittén kritiserar också Sverige för att personal i skolan och på andra institutioner saknar utbildning i hur de ska upptäcka tidiga tecken våld och övergrepp (nr 12, 27 & 28 i rapporten).

Komittén lämnar en rad rekommendationer, till exempel att Sverige:

  • tillsätter tillräckliga resurser för att förebygga våld och övergrepp
  • utbildar personal i skolan om våld mot barn
  • ser till att barn som utsatts för våld och övergrepp har tillgång till lämplig vård.

Det faktum att personal som arbetar med barn inte får utbildning om våld är ett välkänt problem. Den bristande vårdkedjan är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat och som jag ofta lyft, till exempel i rapporten Våldsutsatta barn inom hälso- och sjukvården 2012 och i en debattartikel i Svenska Dagbladet i oktober 2013. Där konstaterade jag och professor Carl Göran Svedin att  våldsutsatta barn bollas mellan olika verksamheter utan att få den behandling de har rätt till. Vi hade granskat landets Barnahus.

I 17 verksamheter (74 procent), fanns i praktiken mer eller mindre stora begränsningar vad gäller den faktiska tillgången till psykisk hälsovård efter polisanmälan om våld eller övergrepp. Barn och familjer blev utan vård på grund av att de inte passade i vårdgivarnas målgrupp eller på grund av att övergången till behandling var krånglig och krävande. Vi bedömde att endast sex verksamheter (26 procent) omgående slussade vidare Barnahusets klienter till behandling när behovet fanns. Övergången var då enkel, utan remissförfaranden eller väntetider, precis så som det är tänkt att fungera.

Våra slutsatser liknar de som Barnrättskommittén nu kommit fram till. Då föreslog vi att regeringen ska tillsätta en utredning med uppgift att klargöra hälso- och sjukvårdens ansvar för våldsutsatta barn. Nu ger Barnrättskommittén ytterligare argument för förslaget.

Jag ser fram emot att se hur våra politiker kommer att lösa problemen!

Föraktet för de svaga

Idag är det Förintelsens minnesdag och medierna fylls av vittnesmål om de vidriga grymheter som utspelades för så länge sedan. Det är 70 år sedan Auschwitz stängdes och det finns fortfarande människor som överlevde och kan berätta.

Judar, romer, homosexuella och oppositionella sågs som förhatliga, de fängslades och mördades. Men även de som var svaga rensades ut.

Förintelsen började med funktionshindrade barn är titeln på en debattartikel i tidningen Dagen. Thomas Jansson som är förbundsordförande för Riksförbundet FUB (För barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning) beskriver hur den tyska regeringen 1939 utfärdade en förordning som bestämde att barn under tre år med funktionsnedsättning skulle registreras. Det blev början på ett massmord.

Många av barnen skiljdes från sina föräldrar och svältes till döds. Äldre barn och vuxna med funktionsnedsättning och psykisk sjukdom fördes bort till gaskammare och avrättades. Det uppskattas att en miljon människor med funktionsnedsättningar antingen mördades, steriliserades eller utnyttjades som slavarbetskraft.

I förordet till sin bok Vårt förakt för svaghet skriver Harald Ofstad ”Antisemitismen är inte det väsentliga i nazismen. Det väsentliga är läran om att den starke ska härska över den svage, och att den svage är föraktlig emedan han låter sig behärskas.”

Nazismen bygger på idén om den starkes rätt.  Den som är svag är enbart värd förakt och dukar under.

Idag  är Förintelsens minnesdag. Idag ska vi minnas alla de människor som drabbades.

När barn och unga involveras minskar självmorden

Aftonbladet har en artikelserie om psykisk ohälsa bland unga i Sverige Idag är jag intervjuad. Självmorden minskar i Sverige.  Men barn och unga under 25 år är ett undantag.

2013 upptäcktes 2 432 ungdomar som försökte ta sitt liv. En betydligt större andel än i andra åldersgrupper. Samma år tog 1 600 personer livet av sig i Sverige. Av dem var 176 personer 15-24 år.

När Sverige senast granskades av FN:s barnrättskommitté uttrycktes oro över den höga frekvensen självmordsförsök och fullbordade självmord bland unga. Sverige uppmanades också att göra mer för att förebygga självmord bland barn.

I en debattartikel för snart två år sedan föreslog jag tillsammans med barnombudsman Fredrik Malmberg att regeringen utvidgar dödsfallsutredningarna när barn dödats till följd av brott (enligt den så kallade Lex Bobby) till att:
• Innefatta fall där barn allvarligt skadas till följd av brott
• Innefatta barn som tar sitt eget liv
• Göra en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister.

Vi lyfte också fram det faktum att det saknas kunskap om hur andra barn och unga i barnets närmaste omgivning har uppfattat situationen. Inte sällan är detta en grupp som tidigt kan ha sett varningssignaler eller fått bära svåra förtroenden från det barn som avslutar sitt liv.

Nu börjar det hända saker. Efter många års arbete presenterades nyligen en studie i The Lancet om hur självmord bland barn och unga kan förebyggas. Medverkar gör bland annat forskare från Karolinska Institutet.

Den metod som visar sig fungera bäst (Youth Aware of Mental Health Programme (YAM)) går ut på att barn och unga får lära sig att se tecken på psykisk ohälsa hos både sig själva och andra. De uppmuntras att prata och diskutera med varandra och får också träna sig på att hantera stress, depression och självmordstankar genom rollspel.

De får också information om vad de kan göra själva, hur de kan hantera sina problem och hjälpa kompisar som mår dåligt. Metoden halverar andelen självmordsförsök och allvarliga självmords­tankar hos eleverna.

Nu ska metoden spridas i Sverige.

 

En bra tid att vara barn i Filippinerna!

Alla barn har rätt att växa upp utan våld. Men en stor del av världens barn gör det inte. De misshandlas hemma, i skolan eller på andra platser. Alltför ofta är det lagligt.

Men det håller på att förändras. Snabbt.

1979 var Sverige först i världen med att förbjuda all kroppslig bestraffning av barn.

Det innebar att barn fick samma skydd mot misshandel som vuxna har, de var inte längre ett undantag i lagen. Det som var förbjudet att göra mot vuxna familjemedlemmar, grannen, en främling eller en arbetskamrat var inte längre tillåtet att göra mot de egna barnen. Det är något vi kan vara stolta över.

Beslutet har ifrågasatts och rentav hånats i andra länder, men med tiden har det vunnit alltmer respekt. Idag är inte Sverige ensamma. Mer än fyrtio länder har förbjudit all kroppslig bestraffning, senast var Filippinerna som första land i Asien.

En lag som förbjuder kroppslig bestraffning av barn är ett första steg. Lagen måste bli känd, respekterad och efterlevd för att barn ska kunna växa upp utan våld. Det är en lång väg kvar. Men ändå – det är en bra tid att vara barn i Filippinerna.

En fristad till jul

Det är jul.

En mamma och hennes nyfödda barn erbjuds en fristad på ett  sjukhus i Sundsvall. Utanför dörrarna finns hotet att barnet ska tas ifrån mamman. Det handlar inte om att hon brister i sin omsorgsförmåga. Det handlar om att hon är fattig, att hon inte har någonstans att bo.

Jag trodde att den tid då barn togs från sina föräldrar på grund av fattigdom var historia i vårt land. Det finns ingenting gott i att återgå till den historien. Barn har rätt till sina föräldrar. De mår bra av sina föräldrar. I extremfall måste de skiljas åt, till exempel när barnet utsätts för våld, eller när föräldrarna på grund av egna svårigheter inte förmår att sörja för deras behov.  Men att skilja barn från sina föräldrar för att de är fattiga är, förutom att det är grymt, enbart dumt.

Samhället har ett problem i sitt knä. Det nyfödda barnet på sjukhuset i Sundsvall kan inte tillåtas att bo på gatan. Barn har rättigheter. Hur ska situationen lösas?

Det första alternativet är att låta barn och mamma stanna på sjukhus. Fördelarna är att de är trygga på kort sikt. Nackdelarna är att de tar upp en vårdplats för de som behöver det, att det är väldigt kostsamt, och att det i längden inte är en bra miljö för ett barn.

Ett andra alternativ är att tvångsomhänderta och familjehemsplacera barnet. Fördelen är att barnet får tak över huvudet. Nackdelarna är många. Barnet berövas sin mamma och kommer till främmande vuxna, forskning visar att barn i familjehem har mycket sämre förutsättningar än barn som växer upp med sina föräldrar och det är ett väldigt dyrt alternativ.

Ett tredje alternativ är att se till att mamma och barn får en bostad. Det är ett alternativ som jag bara ser fördelar med.  Samhället erkänner och tillgodoser de rättigheter som alla barn har, en skälig levnadsstandard och rätt till sina föräldrar. Det tredje alternativet också  väldigt mycket billigare än de två första.

Heder åt de läkare som tar Barnkonventionen på allvar och ger barnet och mamman en fristad, även om de är tillfällig! De ser inte situationen enbart ur sin egen verksamhets synvinkel, de ser helheten. Det borde fler göra.

Fattiga människor som tvingas till att tigga och till att sova utomhus  eller i undermåliga bostäder har blivit varda i vårt land. Det innebär att vi måste tänka om kring hur vi fördelar våra resurser och hur vi skyddar både vuxnas och barns rättigheter. Det är en svår nöt att knäcka, men en sak som är säker är att vi inte har råd att slösa bort våra resurser på att skilja barn och föräldrar åt i onödan. Det kostar för mycket, både i mänskligt lidande och i kronor och ören.

Det finns mänskliga vägar att ge behövande människor en fristad. Dessutom är det faktiskt jul.