Efter barnförhöret

Efter-barnförhöret-Handbok_Omslag-389x550

Varje år kommer tusentals barn till polisen för att höras om misstankar om barnmisshandel. Ofta är det en förälder som är misstänkt, och då hämtas barnen på förskola eller skola utan förälderns kännedom. Ibland omhändertas barn direkt efter polisförhör, men det är sällsynt. Oftast ska barnet hem till de föräldrar som misstänks ha utsatt dem för våld. Då behövs både stöd och information!

När barn misstänks vara utsatta för våld eller övergrepp inom familjen är de beroende av att andra vuxna uppmärksammar och skyddar dem. Om samhället griper in och hör ett barn om brott som föräldrarna misstänks för är det ett stort ingrepp i familjen och det för med sig ett ansvar. Risken är att barn efter förhöret möter föräldrar som är tysta och inte vet vad de ska säga, föräldrar som är ledsna och i kris eller föräldrar som är arga och skuldbelägger…

Barn vill ha hjälp så att våldet tar slut men de har sällan förstått på vilket sätt polis och socialtjänst arbetar och vad följderna blir om de berättar om barnmisshandel som de utsatts för i hemmet.

När myndigheterna griper in måste de fullfölja. Det är inte ansvarsfullt att lämna barnet ensamma med konsekvenserna. Idag lämnas många barn helt ensamma efter ett polisförhör.

Idag släpptes en ny bok som beskriver en arbetsmodell som tillämpas i Södertälje kommun efter barnförhör. Socialtjänsten erbjuder alla familjer ett hembesök samma dag som barnförhöret. Barnet, föräldrar och syskon får stöd och information. Hembesöket följs upp med ytterligare träffar. Arbetsmodellen är framtagen av Gerd Olofsson och Hans Elfström. Jag har varit med och skrivit. Stiftelsen Allmänna Barnhuset har gett ut.

 

 

Vuxna stöttar men anmäler inte

Ny avhandling i socialt arbete denna vecka. Nina Åkerlund har skrivit avhandlingen  Barns relationer i våldets närhet Respons, positioner och möjligheten till barns röst.

Barn som berättar om våld i hemmet möts av olika reaktioner från vuxna som står dem nära. De kan få stöd och konkret hjälp med att hantera sin vardag, till exempel av mor- eller farföräldrar. Men de vuxna tar sällan ställning mot våldet och anmäler det.
Viktig kunskap att ta del av för alla som arbetar med våldsutsatta barn.

 

Barnafrid!

Så var det äntligen dags!

Igår invigdes Sveriges nya nationella kunskapscentrum Barnafrid.

barnafrid

Barnafrid finns på Linköpings universitet på uppdrag från regeringen. Målet  är att samla och sprida kunskap om våld och andra övergrepp på barn. Det ska bidra till ett förbättrat förebyggande arbete och till att utveckla effektiva insatser för att skydda och stödja barn.

Kunskapscentret riktar sig till yrkesverksamma som i sitt arbete möter barn och unga, men också till yrkesverksamma vid myndigheter och organisationer inom politik- och verksamhetsområden.

På invigningen fanns många av de som arbetar för och med våldsutsatta barn på plats. Socionomer, poliser, åklagare, psykologer, läkare, forskare, beslutsfattare, opinionsbildare, politiker och andra som specialiserat sig inom området samlades under samma tak för att fira att kunskapscentret nu är i gång.

Jag är väldigt glad över det här och ser fram emot många år av samarbete och massor av spännande gemensamma projekt!

 

 

 

När vuxna sviker

Tidningen Metro sätter idag igång en kampanj mot sexuella övergrepp mot barn. Tidningen är fylld av artiklar om ämnet. Jag och många andra är intervjuade. Jag gillar att de har ett tydligt syfte med sin rapportering. De vill få till stånd en förändring! I hemmen, i skolan och inom idrottsrörelsen behöver sexuella övergrepp mot barn bli synliga.

Jag bidrar gärna och hoppas på resultat!

Dagens förstasida i Metro

Dagens förstasida i Metro

 

Ökning av barn som far illa?

Svenska Dagbladet SvD skriver idag om att socialtjänsten i Stockholm får in allt fler anmälningar om barn som far illa, och att de utreder allt fler barn. Jag kommenterar. Svårt att  veta om det är bra eller dåligt med fler anmälningar. Mörkertalet är stort, och det kan vara rent positivt att utsatta barn uppmärksammas. Men det som är rent negativt är de långa handläggningstiderna.  Socialtjänsten hinner inte utreda.

Samtal med barn i svåra situationer

 

I februari föreläste jag om samtal med barn i svåra situationer på Psykisk (o)hälsa mässan i Stockholm.

Lena är sex år och bor i en familj där både mamma och pappa missbrukar och där det ibland förekommer våld. Lena har inte prat med nån om hur hon har det hemma. Hon tror att det finns  vuxna som vet. Mamma och pappa vet. Hon tror att mormor vet. Hon tror att grannarna vet, för det skriks så mycket hemma… Men hon har inte pratat med nån.

Gustav är tio år. Hans pappa är i fängelse. Han har fått veta hemifrån att pappa jobbar borta. Men han har ju listat ut för länge sedan att det här inte stämmer. Han hälsar inte på pappa heller, eftersom pappa inte vill att pappa ska veta att han är i fängelse. En del av hans klasskamrater har föräldrar som vet, så i skolan ha han fått höra att pappa sitter i fängelse. Han har också hamnat i slagsmål och bråk när han försvarat sin pappa.

Saga har en mormor som har tagit sitt liv. Hon gråter mycket på kvällarna. Mamma och pappa gråter också, alla är väldigt ledsna. Saga har fått veta att mormor tagit sitt liv. Hon har varit på begravningen, men hon har inte kunnat ställa frågor till någon om varför… varför vuxna tar sitt eget liv, varför mormor inte ville leva eller varför hon ville lämna Saga ensam när de tyckte så mycket om varandra.

Vad har de gemensamt?  Hur bemöter man barn i svåra situationer?

Så här tänker jag.

 

 

Fjortonåringar borde aldrig kallas för prostituerade

Det skrivs och sägs mycket om utsatta barn i media. Ofta läser jag utan att reagera. Det handlar inte om att jag inte bryr mig, utan om att jag tagit del av det som berörs förut.  Det är ju ändå så att de barn jag möter berör mig mer än det som media rapporterar.

Men så ibland, är det något som berör mer än vanligt. Så var det idag när jag läste en artikel i Dagens Juridik . Först var det rubriken: Ingen förhörde 14-årig prostituerad flicka – ”torsk” frias från våldtäkt mot barn.

Jag har svårt att acceptera att en fjortonåring kallas prostituerad. Varför inte bara ta bort det ordet. Ingen förhörde 14-årig flicka – sexköpare  frias från våldtäkt mot barn hade varit bättre och mer värdigt.  Rubriken  gör mig arg, och den får mig att läsa vidare. Det jag läser är kanske inte helt nytt, det har hänt förut, men det gör mig arg ändå.

Flickan har inte kunnat höras för att hon mår så dåligt psykiskt. Det gör bevisningen bristfällig, och det är svårt att bedöma om hon verkligen såg ut att vara under femton år. Mannen fälls för köp av sexuell handling av barn, men frias från våldtäkt mot barn. Det handlar återigen om att det inte går att bevisa att mannen haft ”skälig anledning” att tro at flickan var under femton år. Att hon ser ut att vara under arton tvivlar ingen på, därför döms han till köp av sexuell handling av barn. Det är alltså ställt utan rimligt tvivel att mannen begått brott.

Flickan mår så dåligt att hon inte kan höras. Barn som tar emot ersättning för sex är inte vilka barn som helst. En stor andel har utsatts för övergrepp tidigare. Det gäller 94 procent av tjejerna och 41 procent av killarna som tagit emot ersättning för sex enligt ny svensk forskning.  Att sälja sin kropp är ofta en följd av och en reaktion på övergreppen. Det gör utnyttjandet värre. Symtomen och den psykiska ohälsan riskerar att förvärras för varje nytt utnyttjande, varje nytt övergrepp. Oförmågan att skydda sig själv blir större och större.

En grym värld, och en ofullständig lagstiftning. Jag har tidigare skrivit om att det krävs en absolut åldersgräns för att lagen ska kunna skydda barn och unga som inte kan skydda sig själva. Det är alltid olagligt att köpa sex. Det gäller även om den man köper sex av en vuxen.  Utnyttjar man ett barn och borde man dömas.

Det spelar ingen som helst roll hur ett barn ser ut utanpå, det är fortfarande ett barn inuti. Skadan blir lika stor om ett barn är långt som kort, om barnet ser moget ut eller inte.

Och fjortonåringar borde aldrig kallas för prostituerade.

Mer än en kvart om dagen

 

– Ja, vi har funnit att man har en timma per dag mot barn och vårdnadshavare och av den tiden har man en kvart per dag till direkta barnsamtal. Övrig tid är administration eller dokumentation…

Så säger regeringens nationella samordnare Cecilia Grefve i en radiointervju. Det är en verklighet jag känner igen. Men det kan väl inte vara meningen?

Jag är övertygad om att de flesta vuxna i vårt land ser utsatta barn som ett prioriterat område. Misshandlade barn, utnyttjade barn, vanvårdade barn, vilsna barn som utsätter sig själva för fara, de behöver alla att vuxenvärlden och samhället ser dem, bryr sig och agerar.

Socialtjänsten tycks inte klara av att fylla den funktionen.

Barnombudsmannen föreslog i sin årsrapport 2011 att socialtjänsten skulle reformeras och omvandlas till en barntjänst. Bakgrunden var att barn som utsatts för våld i nära relationer vittnade om att socialtjänsten sällan tagit en aktiv roll i deras liv. När socialtjänsten trots allt omnämndes framstod den som passiv, fokuserad på de vuxna och ovillig att lyssna.

Slutsatsen blev att det behövs en barntjänst som:

  • Är väl känd bland barn
  • Är lättillgänglig för barn
  • Lyssnar på barn
  • Bemöter barn med respekt och kunskap
  • Ger alla barn en egen kontaktperson

Själv skulle jag vilja lägga till att det behövs fler yrkeskategorier inom socialtjänsten. Socionomer är bra, men de är som regel generalister och kan inte klara av alla de specialiserade krav som utredning och åtgärder ställer. Vi behöver pedagoger, jurister, psykologer och läkare inom den nya barntjänsten!

Så, se till att reformera socialtjänsten! Det är bråttom. Vi har massor av kompetent och engagerad personal som längtar efter att få tid att möta föräldrar, barn och unga, men som håller på att ge upp för att de inte har förutsättningar för att göra ett bra jobb. Vi har massor av barn och unga som väntar på att någon ska se dem, lyssna och agera.

I mars lanserade Stiftelsen Allmänna Barnhuset en ny webbplats som jag varit projektledare för. Den handlar om sexuella övergrep mot barn. Vi har tagit fram sidan tillsammans med barn och unga, med och utan erfarenhet av att utsättas för övergrepp, och de ger råd till vuxna som arbetar med barn. Men råden skulle kunna gälla vuxna som möter barn som far illa av många olika skäl:

  • Visa att du bryr dig och var gärna personlig!
  • Förklara vem du är och vad du kan göra!
  • Barn ska få prata med samma vuxen! Det tar tid att få förtroende!
  • Var ärlig, håll vad du lovar och skvallra inte!
  • Miljön är viktig!

Ta barnen på allvar! Det är egentligen så enkelt och så självklart, men det kräver tid! Mer än en kvart om dagen…

Barnavårdskarriärer utan personkontinuitet

Jag halkar in på en ny studie som jag missat. I februari släppte SKL rapporten Barnavårdskarriärer En studie av risktecken och insatser för unga vuxna som varit föremål för omfattande interventioner från socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård. Författarna har studerat tjugo människoöden på djupet. De har granskat dokumentation från socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård, intervjuat de allra flesta unga det handlar om och ibland även deras föräldrar.

Vad kunde man ha sett tidigt? Och vad gjorde man?

Det är ett väldigt intressant tema. Man skulle kunna se det som ett slags haverikommission. Inte för att det alltid gått dåligt, men för att det är unga som kostat samhället oerhört mycket pengar genom åren.

Jag tycker att resultatet är ganska dystert. Författarna betonar skolfrånvaro som ett tidigt risktecken. Här borde skola och socialtjänst agera tillsammans. En del av de intervjuade är besvikna över att skolan inte agerade när de skolkade.

De betonar också det destruktiva i många byten av handläggare inom socialtjänsten eller familjehem. Frågan är om det blivit bättre? Det här handlar om människor som är unga vuxna idag. Jag gissar att det blivit mycket sämre. Min erfarenhet av att arbeta med utsatta barn är att diskontinuiteten blivit värre på de senaste åren med den påtagliga krisen inom socialtjänsten.

Jag har skrivit om det här förut. Få barn vill berätta för många vuxna.  Och barn behöver känna sig välkomna,  de ska känna att de kommit rätt.

Jag citerar rapportens slutord i sin helhet:

Vår studie ger starka argument för att problematiken med bristfällig kontinuitet måste få en lösning då detta leder till stor frustration, oro, känslor av svek och osäkerhet hos barn och unga i social barnavård. Att detta försämrar möjligheterna till en positiv utveckling är uppenbart och därmed är det också uppenbart att en del av både ekonomiska och personliga kostnaderna för de barnavårdsprocesser vi studerat är möjliga att reducera.

Det är sorgligt, men det är också den positiva sidan av studien. För de här unga och deras familjer har det kostat lidande och möda, för samhället har det kostat tid och resurser. Men de kostnaderna är möjliga att reducera. Låt oss då göra det!