Nålsögat

Kaliber i P1 sände i helgen det sista avsnittet i sin granskning om barn som utsätts för våldsbrott. De beskriver höga beviskrav, ojämlika förutsättningar och ett bristande barnperspektiv.

Poliser, åklagare och domare säger alla att brott mot barn är särskilt svåra att utreda. Behöver det vara så? Handlar det om brotten i sig eller om brister i lagstiftning, rutiner och resurser?

Barn uttrycker sig inte alltid som vi är vana att man ska uttrycka sig, säger en åklagare. Det är svårare att bevisa att barn utsatts för brott. Hela rättsapparaten bygger på att man ska kunna redogöra som en vuxen, säger en annan åklagare.

Är det en svårighet? Egentligen bara om man tänker sig att barn ska uttrycka sig som vuxna och bedömer det de säger utifrån det antagandet.  Jag är övertygad om att det skulle bli betydligt lättare för alla inblandade om rättsväsendet insåg att barn inte uttrycker sig som vuxna, utan som barn. Och att barn är olika och uttrycker sig på många olika sätt.

Många barn bedöms som mindre trovärdiga för att de inte följer rättsväsendets krav på hur en berättelse ska låta för att bedömas som klar och detaljerad, sammanhängande och självupplevd.

En del barn har inte ett språk som tillåter att de berättar klart och detaljerat. För andra barn har de brott de utsatts för lett till reaktioner och symtom som gör att de inte kan berätta sammanhängande. Dessutom finns det barn som bedöms som mindre trovärdiga för att de har ett för stort ordförråd och för vuxet språk. Då bedöms det de berättar om inte som självupplevt.

Det är ett litet nålsöga som barnets berättelse ska pressas igenom. Alltför ofta går det inte alls. Det gör det ännu värre att kriterierna inte verkar ha någon grund i forskning. Vad de bygger på är oklart.

Det kanske inte är så svårt? Om barn får vara barn och bedöms utifrån det. Om barn får komma till tals på ett tryggt och säkert sätt, på samma villkor som vuxna. Om rättsväsendet satsar de resurser som behövs.

Då kanske det inte alls blir så svårt.

150.121 barn

Delar av den här soliga fredagen tillbringade jag inomhus i en föreläsningssal hos Rädda Barnen i Sundbyberg. De hade anordnat ett seminarium om Barnahusen i Stockholms län. Jag föreläste om vår kvalitetsgranskning Inuti ett Barnahus och en panel av politiker från kommun och landsting berättade om hur de såg på saken.

För mig var det viktigaste idag att belysa en stor orättvisa som drabbar drygt 150.000 barn i Stockholms län. Och det gick riktigt bra!  Ingen som deltog i seminariet kunde undgå att förstå att det är just orättvist. Och ingen hävdade att det inte är orättvist, orättfärdigt och oacceptabelt som det fungerar idag. Jag skäms, sa en av politikerna.

Jag ska förklara vad det handlar om.

I Stockholms län finns sju Barnahus och sammanlagt 467.235 barn. När ett barn misstänks vara utsatt för våld eller övergrepp så är villkoren väldigt olika beroende på var de bor i länet. I tre barnahus servar landstinget Barnahusen med barnmedicinsk kompetens och resurser från BUP.  I fyra barnahus är landstinget frånvarande.Jag fick bra draghjälp av representanter för BUP:s Traumaenhet  och från Barnskyddsteamet vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som berättade om sina verksamheter. De berättade om allt bra de gör, och om att de bara får göra det på tre barnahus.

De 317.114 barn som bor i  Stockholms stad, Lidingö, Ekerö, Solna, Sundbyberg, Huddinge, Botkyrka, Järfälla, Sigtuna, Sollentuna, Upplands Bro och Upplands Väsby får full tillgång till hälso-och sjukvården om de utsätts för vålds- eller sexualbrott.

Men om ett av de 150.121 barn som bor i Danderyd, Täby, Vallentuna, Vaxholm, Österåker, Norrtälje, Nacka, Tyresö, Värmdö, Haninge, Nynäshamn, Södertälje,  Salem eller Nykvarn utsätts för brott så finns varken BUP eller barnmedicin på plats.

Jag bad politikerna om en förklaring till varför man beslutat så här. Det fick jag inte. Men jag fick en kraftfull och samstämmig markering om att så här får det inte vara. De ansvariga politikerna vill alla göra något åt saken.

Det räcker bra för mig. Det var värt att tillbringa några timmar i en föreläsningssal fast det var så varmt och soligt ute.

Och när hösten och kylan kommer så förväntar jag mig att ett nytt beslut har fattats. Vartenda barn i Stockholms län ska ha samma rätt till hälso- och sjukvård när de utsatts för brott.

Kaliber uppmärksammar att barn inte skyddas efter förhör

Idag sände P1:s Kaliber ett program om vad som händer med barn som varit på förhör hos polisen för att man misstänker att de utsatts för brott. Även Eko-nyheterna uppmärksammade Kalibers granskning.

När någon i familjen är misstänkt för brott hämtas barnet utan att föräldrarna förvarnas till förhör. Men efteråt lämnas de tillbaka till skola eller förskola, och får alltför ofta möta sina föräldrar ensamma. Trots att föräldrarna är misstänkta för brott. Föräldrarna har dessutom fått veta att de varit hos polisen på förhör.

Det är oacceptabelt att utsätta barn för det här. Hämtar man barn till förhör måste man se till att situationen för dem inte förvärras. Det kan den lätt göra om föräldrarna blir arga och skrämda, och dessutom redan är våldsamma.

Lyssna på Kaliber! Jag är med och säger vad jag tycker om det hela.

En hård dom mot Sverige – barn kommer inte till tals

Barn kommer inte till tals, deras berättelser tas inte på allvar och anmälningsplikten fungerar inte som den ska i Sverige idag. Myndigheter samarbetar inte och tar i sina beslut större hänsyn till vuxna än till barn. Så skriver UNICEF i Svenska Dagbladet idag. Det är en hård dom över Sverige, men en rättvis dom.

UNICEF vill se en nationell handlingsplan för barn i socialt utanförskap.

De tar avstamp i konkreta fall där barns rättigheter inte har tillgodosetts. Samma fall som jag skrivit om här tidigare. Yara i Karlskrona som bara blev åtta år.  Flickan i Skaraborg som berättade om misshandel på förskolan men inte fick hjälp.

Debatten om barn som far illa fortsätter. Barn fortsätter att fara illa. När kommer vändpunkten? Vilket politiskt parti kommer att ta initiativ till blocköverskridande samarbete och till att sätta de här frågorna högt på dagordningen?

Hellre människa än en liten lort

När jag började på Rädda Barnen för tio år sedan fanns det en broschyr om barnmisshandel. Jag minns så väl en formulering:

Om man anmäler till socialtjänsten i god tro kan man aldrig råka illa ut.

Jag såg till att formuleringen försvann i nästa uppdatering av broschyren. Jag tror att jag förstår tanken bakom. Man ska anmäla misstanke om att barn far illa, och även om det sedan visar sig att man har fel är det rätt att anmäla. Man följer lagen.

Men man kan absolut råka illa ut. Genom åren har jag pratat med vuxna människor som blivit utskällda, anmälda, hotade och rentav misshandlade för att de anmält att barn far illa. De grannar, klienter, släktingar eller vänner som är föräldrar till barnen har reagerat starkt och aggressivt. Så visst kan man råka illa ut. Inget tvivel om saken.

Trots allt händer det sällan. Och jag brukar tänka att det obehag man kan råka ut för som anmälare oftast är ganska bagatellartat jämfört med vad barnen kan råka ut för om ingen vuxen har mod att stå upp för dem och slå larm.

Jag tänker på fyraåringen i Skara. Hon berättade att pappa slog mamma och syskonen hemma för vuxna på förskolan. De valde att prata med mamman och inte anmäla. Först efter tre år hände något.

Jag tänker på Yara i Karlskrona som bara blev åtta år. Grannar och butikspersonal slog larm. Men inte skolan. Enligt media trots sena ankomster, tunna kläder, synliga blåmärken och påringning om att hon stal mat. Inte vet jag vad som är sant, men idag stängs rektorn av i avvaktan på utredning.

Som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta säger:

Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.

Jag har bestämt mig för att jag hellre vill vara en människa än en liten lort. Så jag anmäler när jag misstänker att barn far illa. Även om jag kan riskera att råka illa ut och att göra bort mig.

Hur gör ni?

Fortsatt kritik mot socialtjänsten efter dödsfallet i Karlskrona

Många reagerar efter dödsfallet i Karlskrona. Barnombudsmannen skriver att socialtjänsten måste få förutsättningar att klara sitt uppdrag. Det har de inte idag.

Bris generalsekreterare kräver förändring. Specialistutbildning i barnskydd, fungerande socialjourer över hela landet och tydliga rutiner för hur skolor ska anmäla.

Kritiken mot hur Lex Bobby fungerar fortsätter. Nu är det tre barnläkare som arbetat med Socialstyrelsens dödsfallsutredningar som kräver förändring.

Jag hoppas att något kommer att hända. Innan nästa barn dör.

De gjorde rätt. Men det blev så fel.

Jag fundera vidare över hur det kunde gå så fel i Karlskrona att en liten flicka dog. Idag har två vuxna personer häktats. Kanske får vi vet mer när alla utredningar är klara. Jag var med i P4 Extra idag. Min roll var att prata om vad man kan göra när man misstänker att barn far illa.

Det som fastnade hos mig efteråt var grannarnas reaktioner. De hade slagit larm till polisen men inte blivit tagna på allvar. De gjorde rätt. Men det blev så fel.

 

 

En död flicka

En åttaårig flicka har hittats död i Karlskrona.  Polisen misstänker att de släktingar hon bor hos har mördat henne. Det är fruktansvärt i sig, men det slutar inte där. Det finns vuxna i omgivningen som sett att hon far illa, och som slagit larm till både socialtjänst och polis. Men de ingrep inte.

Sedan 2008 har Socialstyrelsen haft i uppdrag att utreda hur myndigheter agerat när barn avlidit till följd av brott. Då kom Lex Bobby, namngiven efter ett annat barn som dödades i sitt eget hem.Syftet är att förebygga att barn far illa.  Men lagen fungerar inte särskilt bra.

Visst kommer Socialstyrelsen att granska vad som hänt i Karlskrona, men de kommer inte att skriva om just händelserna där. Istället bakas analysen in i en generell rapport, med förhoppningen om att hitta generella systemfel och brister. Dödsfallsutredningarna har tidigare kritiserats av Statskontoret för att Socialstyrelsen lägger för stor del av resurserna på att hämta in skriftligt material och för lite på att analysera materialet, ge förbättringsförslag och kommunicera resultaten. Man samtalar inte med de tjänstemän som varit inblandade och missar därför deras tankar och synpunkter.

Jag har skrivit om det här förut, och skulle vilja se en förändring. Socialstyrelsen borde intervjua de inblandade tjänstemännen och också ge andra personer i den dödade flickans närhet möjlighet att ge sin syn på saken om de vill. Hur ser de personer som anmält missförhållanden på saken? Vad har skolan sett? Vad säger vänner och anhöriga?

I en debattartikel i Dagens Nyheter för drygt ett år sedan föreslog jag tillsammans med Barnombudsmannen att regeringen utvidgar Lex Bobby till att:
• Innefatta fall där barn allvarligt skadas till följd av brott
• Innefatta barn som tar sitt eget liv
• Göra en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister

Det är för sent att rädda livet på den lilla flickan i Karlskrona. Men det är inte för sent att rädda andra barn.