Den 1 juli 2009 infördes grooming-lagen i Sverige. Lagen skulle förebygga de sexualbrott som sker via nätet. Man skulle bestraffa försök till sexualbrott, ungefär som man kan bestraffa inbrottsförsök eller mordförsök. Tanken var att komma åt gärningsmännen i ett tidigare skede.
Jag såg fram emot lagen. I mitt arbete som psykolog har jag mött många barn som kränkts och utsatts via nätet.
De senaste dagarna har media rapporterat om en trettonårig flicka som tagit sitt liv efter kränkningar på nätet. En 45-årig man har gripits, misstänkt för brott mot flera flickor. Han är misstänkt för sexuellt ofredande och utnyttjande av barn för sexuell posering. Det gäller tre flickor i 13-årsåldern. Ett av offren är den flicka som förra veckan befaras ha tagit sitt liv i Kumla.
Så 2009 blev grooming straffbart. Det krävs att någon kontaktat ett barn och pratat sex. Sedan ska hen kommit överens med barnet om att träffas och agerat konkret för att träffen ska bli av, till exempel att boka biljetter, skicka pengar eller boka ett hotellrum. Polisen har inte rätt att efterforska ip-adresser vid misstänkt grooming. För att spårning ska vara tillåten måste brottet som misstänks kunna ge ett hårdare straff.
Det krävs alltså ganska mycket för att polisen ska kunna agera. Har man redan bokat biljetter eller hotellrum är man väldigt nära ett sexualbrott. Frågan är om man hinner i tid.
Det har väl gått sådär. En enda dom har vi hittills. När polisen kunnat gripa in är sexualbrottet redan ett faktum.
Nu har regeringen gett Brottsförebyggande rådet i uppgift att se över lagen. Utvärderingen ska vara klar i juni 2013. Jag är övertygad om att den behöver skärpas. Kanske har den haft en viss effekt genom att var avskräckande, men den behöver vässas.
Sexualbrott mot barn måste förebyggas, vi kan inte vänta tills de redan har skett!
Comments are closed