Det är omskakande att läsa om treåriga Isoldes livsöde i Dagens Nyheter i dag. Hon blev bara tre år. Och trots att hennes egen pappa larmat socialtjänsten i Motala om att Isoldes mamma hotat att ta livet av sig och Isolde gjorde de ingenting. Ett halvår senare dödades Isoldes av sin egen mamma.
Men historien slutar inte där. När Inspektionen för vård och omsorg (IVO) granskade Motala kommun visade det sig att Isoldes historia inte var unik. Brister av det slag som drabbade henne och hennes familj var mer regel än undantag.
Av 134 anmälningar till socialtjänsten där handläggarna valt att inte gå vidare med en utredning, var 100 beslut bristfälliga! Motala är inte den enda kommun som brister. Enigt DN:s granskning har barn i Sverige ofta ett dåligt skydd när de far illa i hemmet. Socialtjänstens utredningar drar ut alltför långt på tiden och vuxnas åsikter och situation prioriteras framför barnens behov. Utredningar inleds inte trots tydliga berättelser om våld i hemmet.
Något är uppenbarligen mycket fel. Sverige är ett rikt land, och ett land där våld mot barn är mer sällsynt än i andra delar av världen. Ändå klarar vi inte av att ta barnen på allvar. Jag har svårt att tro att det egentligen handlar om en resursfråga, inte om resurser i form av pengar i alla fall. Det handlar snarare om inställningen hos politiker, chefer och tjänstemän, och om kompetens. Varken barns behov eller barn rättigheter tycks vara i centrum i vår socialtjänst. Snarare i periferin.
2012 föreslog Barnombudsmannen att socialtjänsten skulle reformeras. Barnombudsmannen ville att man skulle införa en barntjänst istället, en myndighet som var till för barn och där barns behov är i centrum. Det skulle kräva en helt annan organisation, och definitivt en helt annan inställning. Kanske dags att göra verklighet av det förslaget?
Comments are closed