Jag har arbetat för att utveckla och sprida modellen med Barnahus sedan 2004. Då fanns det inga Barnahus i Sverige. 2012 fanns det tjugoåtta, och de täckte en stor del av Sveriges yta.
Under den tid som den första försöksverksamheten med Barnahus pågick (2005-2007) hade de ansvariga myndigheterna mycket kontakt med varandra och med de sex första Barnahusen. Man anordnade internat med representanter för alla barnahus och yrkesträffar för poliser, åklagare, socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatri. Samtliga verksamheter fick besök av representanter från de samverkande myndigheterna och samrådsgruppen vid ett par tillfällen. Vid besöken fanns det möjlighet för personalen att ta upp och diskutera utmaningar eller problem i verksamheten. Ofta kunde myndighetsrepresentanterna hjälpa till med lösningar, antingen genom att berätta om lagstiftning eller regelverk genom att beskriva hur andra barnahus angripit problemet.
När försöksverksamheten upphörde i mars 2008, så upphörde också myndighetssamverkan på central nivå. Det skapade ett tomrum. Rädda Barnen har sedan dess (delvis tillsammans med Sveriges kommuner och landsting) fortsatt att bjuda in till nätverksträffar för personal inom Barnahusen. Till träffarna kommer yrkesverksamma från nya och gamla Barnahus för att utbyta erfarenheter och lära av varandra. De träffas en heldag per termin för att utbyta erfarenheter och ta del av föreläsningar. Jag har fungerat som sammankallande, men har just lämnat över uppgiften till en kollega på Rädda Barnen.
Idag har jag tillsammans med professor Carl Göran Svedin föreläst för nätverket om resultatet från den kvalitetssäkring av Barnahus som Rädda Barnen och Linköpings universitet arbetat med under det senaste året.
Vi fick en bra respons och jag tror att vi är på rätt väg. De som arbetar på Barnahus kände igen det vi beskrev.
Barnahus är här för att stanna!
Resultaten kommer snart att publiceras och läggas ut på Rädda Barnens hemsida!
Comments are closed