Läser Dagens Nyheters ledare idag. Livsfarlig medikalisering är titeln. Den berättar om att både andelen och antalet personer med aktivitetsersättning har fördubblats mellan 1995 och 2005. Antalet självmord och självmordsförsök i gruppen med aktivitetsersättning har fyrdubblats.
Något är allvarligt fel.
Det är egentligen så enkelt. Alla människor behöver känna sig behövda, alla människor behöver ingå i ett sammanhang. Men i arbetslivet måste människor alltför ofta prestera på toppnivå. En del människor får inte plats för att de har svårigheter eller funktionshinder. Andra är högpresterande och ambitiösa men jobbar sig sjuka.
Arbetslivet är för slimmat! Vi kan inte topprestera hela tiden. Vi behöver ett arbetstempo som gör att vi håller under hela arbetslivet. Ett arbetstempo som ger utrymme för relationer, barn, livskriser och mänskliga svagheter.
Jag tror att mycket skulle bli bättre om vi lät bli att ge de unga som kan och vill bidra med sin arbetsliv ett jobb istället för aktivitetsersättning. Även om de inte högpresterar varje dag. De skulle få ett jobb, och det skulle avlasta alla de som jobbar för mycket.
Det jag inte vet är vilka åtgärder som krävs för att nå målet. Och det jag inte vet är hur jag ska svara de tonåringar som inte känner att de passar in, som är rädda att de aldrig kommer att få en arbetsplats där de är behövda.
Comments are closed