Samtal med barn i svåra situationer

I februari föreläste jag om samtal med barn i svåra situationer på Psykisk (o)hälsa mässan i Stockholm.

Lena är sex år och bor i en familj där både mamma och pappa missbrukar och där det ibland förekommer våld. Lena har inte prat med nån om hur hon har det hemma. Hon tror att det finns  vuxna som vet. Mamma och pappa vet. Hon tror att mormor vet. Hon tror att grannarna vet, för det skriks så mycket hemma… Men hon har inte pratat med nån.

Gustav är tio år. Hans pappa är i fängelse. Han har fått veta hemifrån att pappa jobbar borta. Men han har ju listat ut för länge sedan att det här inte stämmer. Han hälsar inte på pappa heller, eftersom pappa inte vill att pappa ska veta att han är i fängelse. En del av hans klasskamrater har föräldrar som vet, så i skolan ha han fått höra att pappa sitter i fängelse. Han har också hamnat i slagsmål och bråk när han försvarat sin pappa.

Saga har en mormor som har tagit sitt liv. Hon gråter mycket på kvällarna. Mamma och pappa gråter också, alla är väldigt ledsna. Saga har fått veta att mormor tagit sitt liv. Hon har varit på begravningen, men hon har inte kunnat ställa frågor till någon om varför… varför vuxna tar sitt eget liv, varför mormor inte ville leva eller varför hon ville lämna Saga ensam när de tyckte så mycket om varandra.

Vad har de gemensamt?  Hur bemöter man barn i svåra situationer?

Så här tänker jag.