Du var intresserad av min story

Barnen i P1 läggs ned.  Jag lyssnar på Simon i det allra sista avsnittet. Simon intervjuas i ett HVB-hem när han var elva år, och så återigen nu, tretton år senare. Det är fina samtal.

Simon tycker att socialtjänsten borde kolla på sina metoder. Han beskriver hur han flydde från socialtjänsten när de kom för att omhänderta honom. Han hoppade ut från en balkong på andra våningen och sprang ut i vintern. Men polisen kom ikapp och tog honom med våld.

Simon beskriver att han sedan dess har varit på flykt hela livet. Han fick inte den kärlek han behövde. Men han vill gärna dela med sig av sin historia. Den är stark och rörande.

Han beskriver också att hoppet väcktes. Han visste att Ylva som intervjuade var en journalist, utan makt att förändra. Men han hoppades ändå att radiointervjun skulle förändra något för honom. Att någon skulle höra och hjälpa till, att granska hans papper och ändra besluten. Så blev det inte. Men han tycker ändå att intervjun och radioprogrammet var en bra för honom. Det var en stark upplevelse. Han fick en möjlighet att få uttrycka sig utan några regler.

Barn har också yttrandefrihet, säger programledaren, man glömmer lätt det.

Nu försvinner en del av den möjligheten. Tanken är att barn ska höras mer i andra program i fortsättningen. Hoppas att det blir så. Jag kommer att sakna programmet.

Sunt förnuft vinner på Socialstyrelsen!

Jag har tidigare skrivit om den version av Socialstyrelsens vägledning Att upptäcka våldsutsatthet som gick ut på remiss. Den var tänkt som ett stöd för personal inom socialtjänst och hälso-och sjukvård för att fråga som våldsutsatthet. Jag föreslog att de skulle skrota vägledningen och tänka om. Den gav inget stöd för den som vill upptäcka våldsutsatthet, tvärtom riskerade den att bidra till att färre ställer de nödvändiga frågorna.

Det dröjde ett tag och sedan kom en ny version av vägledningen ut på remiss. Fortfarande gav den ett dåligt stöd för att fråga om våld. Men så hände äntligen något!

Nu har den färdiga versionen släppts:  Att vilja se, vilja veta och att vilja fråga- vägledning för att öka förutsättningarna anför att upptäcka våldsutsatthet. Där skriver Socialstyrelsen att mödrahälsovården bör ställa rutinfrågor om våld, och alla kvinnor som söker psykiatrisk vård bör tillfrågas om sina erfarenheter av våld. Socialstyrelsen rekommenderar även att frågan om våld tas upp i samtliga ärenden inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Det är en helomvändning från rekommendationerna i den första versionen. Uppenbarligen har de lyssnat på den kritik de fått och på remissinstanserna.

Man refererar till forskning som ger stöd för den nya  ståndpunkten. Det är bra. Men det känns ändå som att det är sunt förnuft som har vunnit på Socialstyrelsen!

Grattis Malala!

Idag kom en nyhet som gör mig genuint glad. Malala Yousafsay har fått Nobels fredspris. Hon delar  det med Kayílash Satyarthi. Stort grattis till båda!

Bägge kämpar för barns rättigheter. Fint att det får uppmärksamhet och erkännande. Malala är den jag känner till. Hon har imponerat stort på mig och var min favorit redan förra året. Minns särskilt en intervju med Malala. 

Årets fredspris känns som ett stort steg framåt!

Skrämmande tystnad inom BUP

Idag skriver Dagens Nyheter om att den personal som slagit larm om missförhållande inom BUP-kliniken i Stockholm kallats illojal på ett chefsmöte, och att man försökt stoppa DN:s publicering. Chefer är upprörda över att kritiken inte framförs i dialog.

Offentlighetsprincipen tycks inte existera.

Jag har länge arbetat inom barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm, och tycker därför att det är extra trist. Jag skulle önska att det var högre i tak!

Men jag är inte förvånad.

Jag har under många år skrivit och uttalat mig om utsatta barn. Många gånger har det mynnat ut i kritik av myndigheter. Polis, åklagare, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri, barnhälsovård, domstolar…

Den personal som hört av sig till mig har nästan alltid varit positiv. Vi står på samma sida, barnens sida. När skyddsnätet brister kan det ibland handla om enskilda personers tillkortakommande, men så mycket oftare om organisation och prioriteringar. Jag har sällan fått kritik i sakfrågor.

De som arbetar med utsatta barn, de som engagerar sig i utsatta barn, uppfattar ofta kritiken som konstruktiv. De vill ha möjlighet att arbeta under goda arbetsförhållanden och sköta sina uppgifter på ett hederligt sätt. De som jobbar håller med, och stryker ofta under att de inte alltid har möjlighet att göra det de borde. Poliser, åklagare, socialsekreterare, barnläkare, lärare kommenterar öppet det som brister.

När jag skrivit om BUP har det varit annorlunda. Det har varit anmärkningsvärt tyst i de officiella kanalerna. Men jag har fått telefonsamtal och mejl av anställda som håller med, och som väljer att inte uttrycka sin kritik offentligt. För första gången någonsin har jag haft kontakt med anställda som inte vågar säga sitt namn till mig. De berättar att de har försökt att framföra vad de tycker, men att de inte fått något gehör. De är rädda för repressalier och sanktioner från sina chefer.

Det är trist, skrämmande och sorgligt att personal inte känner att de får gehör för sin kritik inom verksamheten. Tillsynsmyndigheten har gett de anonyma rösterna rätt och levererat skarp kritik. De verkar ha mycket klokt att komma med!

Den relevanta frågan är inte vem som pratat med media. Det är olagligt att efterforska medias källor i offentlig verksamhet. Den relevanta frågan är varför de anställda inte känner att ledningen lyssnar.

Framtiden för våldsutsatta barn

En ny dag, en ny regering, en ny framtid.

Läser om regeringsförklaringen och om våra nya ministrar och tänker på vad det kan innebära för de barn jag arbetar med, våldsutsatta barn. Det kommer att ta tid att ta in och smälta all information, men det här är mina första tankar.

Regeringen ska påbörja arbetet med att göra barnkonventionen till lag. Härligt med ett tydligt ställningstagande i rätt riktning! Det gynnar alla barn, våldsutsatta eller inte!

Regeringen vill ha en samtyckeslagstiftning vad gäller sexualbrott.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och vänsterpartiet har i år ställt krav på att staten ger ett ekonomiskt stöd så att det kan finnas åtminstone ett barnahus i varje län. Jag förstår det som att man vill att alla barn i landet ska få komma till ett barnahus om de misstänks vara utsatta för brott.

I Morgan Johansson får vi en justitieminister som är kunnig och engagerad i frågor om våldsutsatta barn. Han (och socialdemokraterna) vill skärpa straffen för övergrepp och våld mot kvinnor och barn. Han vill göra det kriminellt att låta barn bli åskådare till våld som begås av och mot närstående.

Åsa Regner blir ny barn- äldre och jämställdhetsminister. Hon är engagerad och kunnig när det gäller våldsbrott, och har redan gjort mycket för både barn och vuxna som utsatts för sexualbrott. Mitt enda frågetecken är att det är mycket som samlas under en ministerhatt. Jämställdhetsfrågorna är krävande och tar tid. Finns det tillräckligt utrymme för barnfrågor?

Om jag förstår det rätt så innebär det alltså att regeringen vill att:

  • Barnkonventionen ska bli lag
  • Vi ska få en samtyckeslagstiftning vad gäller sexualbrott
  • Alla barn i landet ska få tillgång till barnahus
  • Barn som vittne till våld ska bli målsägande
  • Straffen för övergrepp och våld mot barn ska skärpas

Blir det verklighet är det fantastiskt!

Hur står det till på BUP i Stockholm?

Hur står det till på BUP i Stockholm?

I februari i år riktade  Inspektionen för vård (IVO) och omsorg (IVO) allvarlig kritik mot BUP i Stockholm. En anonym anmälan om ett tjugotal barn var bakgrunden till granskningen. Men i anmälan saknades barens namn och personnummer, så IVO granskade aldrig deras öden. Däremot granskade man rutiner, lokaler och journaler. Det ledde till skarp kritik. Det värsta var att man hade tillämpat en rad tvångs- och begränsningsåtgärder utan stöd i lagen.

Ansvariga chefer sa upp sig och en ny ledning tillsattes.

Nu är det dags igen. Än en gång larmar media om allvarliga missförhållanden, det tycks inte ha blivit bättre utan sämre. Jag läser i Dagens Nyheter om ett barn som sondmatats med tvång och under fasthållning. När barnet klagar på att det inte går att andas och ber dem sluta så lyssnar inte personalen. Men de har gjort fel. Barnet har fått in vatten i bägge lungorna och måste vårdas i respirator.

Jag vill inte ens föreställa mig hur det känns att vara det barnet.

Ingen lex Maria-anmälan är gjord. Lex Maria- anmälan saknas också efter allvarliga suicidförsök på avdelningen. Nu kommer samtliga interna avvikelserapporter gås igenom för att undersöka om man missat att anmäla enligt lex Maria i fler fall.

Det här låter riktigt, riktigt illa.

Vid sin inspektion granskade inte IVO några enskilda fall, och man pratade inte med de barn som varit patienter på avdelningen eller deras anhöriga. Är det inte dags att man gör det nu?