Våldsutsatta barn inom hälso- och sjukvården

Hälso- och sjukvården måste bli bättre på att upptäcka våldsutsatta barn. Ofta försummar personal att anmäla misstankar om att barn far illa – trots att de är skyldiga att göra det enligt lag. Och ännu vanligare är det att man inte ställer de frågor som behövs för att barn ska våga berätta om våld och övergrepp.

Genom åren har jag alltför träffat barn och föräldrar som inte fått den behandling de har rätt till efter det att barnet utsatts för våld eller övergrepp. Det har engagerat mig starkt.

Våldsutsatta barn söker ofta sjukvård och finns ofta inom barn och ungdomspsykiatrin. De söker vård för skador, magont, huvudvärk, koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter, utagerande beteende, depression eller självskadebeteende. Men om inte våldet upptäcks och tar slut hjälper knappast den behandling de får annat än för stunden.

På många håll i landet saknas också behandlingsresurser för våldsutsatta barn. Barnen och deras föräldrar får inte det stöd och den rehabilitering de har rätt till. Det kan bli förödande. Symtom hinner bli kroniska och riskerar barnens utveckling om man väntar för länge.

Alla tjänar på en förändring. Barn, föräldrar och skattebetalare, för det är dyrt att strunta i utsatta barn.

Hur kan man gå till väga för att organisera vården så att våldsutsatta barns behov tillgodoses? I rapporten Våldsutsatta barn inom hälso- och sjukvården. Kritik och förslag från Rädda Barnen 2012 ger jag en rad konkreta förslag till förbättringar.