Hur står det till på BUP i Stockholm?

Hur står det till på BUP i Stockholm?

I februari i år riktade  Inspektionen för vård (IVO) och omsorg (IVO) allvarlig kritik mot BUP i Stockholm. En anonym anmälan om ett tjugotal barn var bakgrunden till granskningen. Men i anmälan saknades barens namn och personnummer, så IVO granskade aldrig deras öden. Däremot granskade man rutiner, lokaler och journaler. Det ledde till skarp kritik. Det värsta var att man hade tillämpat en rad tvångs- och begränsningsåtgärder utan stöd i lagen.

Ansvariga chefer sa upp sig och en ny ledning tillsattes.

Nu är det dags igen. Än en gång larmar media om allvarliga missförhållanden, det tycks inte ha blivit bättre utan sämre. Jag läser i Dagens Nyheter om ett barn som sondmatats med tvång och under fasthållning. När barnet klagar på att det inte går att andas och ber dem sluta så lyssnar inte personalen. Men de har gjort fel. Barnet har fått in vatten i bägge lungorna och måste vårdas i respirator.

Jag vill inte ens föreställa mig hur det känns att vara det barnet.

Ingen lex Maria-anmälan är gjord. Lex Maria- anmälan saknas också efter allvarliga suicidförsök på avdelningen. Nu kommer samtliga interna avvikelserapporter gås igenom för att undersöka om man missat att anmäla enligt lex Maria i fler fall.

Det här låter riktigt, riktigt illa.

Vid sin inspektion granskade inte IVO några enskilda fall, och man pratade inte med de barn som varit patienter på avdelningen eller deras anhöriga. Är det inte dags att man gör det nu?

Barns behov i periferin

 

Det är omskakande att läsa om treåriga Isoldes livsöde i Dagens Nyheter i dag. Hon blev bara tre år. Och trots att hennes egen pappa larmat socialtjänsten i Motala om att Isoldes mamma hotat att ta livet av sig och Isolde gjorde de ingenting. Ett halvår senare dödades Isoldes av sin egen mamma.

Men historien slutar inte där.  När Inspektionen för vård och omsorg (IVO) granskade Motala kommun visade det sig att Isoldes historia inte var unik. Brister av det slag som drabbade henne och hennes familj var mer regel än undantag.

Av 134 anmälningar till socialtjänsten där handläggarna valt att inte gå vidare med en utredning, var 100 beslut bristfälliga! Motala är inte den enda kommun som brister.  Enigt DN:s granskning har barn i Sverige ofta ett dåligt skydd när de far illa i hemmet. Socialtjänstens utredningar drar ut alltför långt på tiden och vuxnas åsikter och situation prioriteras framför barnens behov. Utredningar inleds inte trots tydliga berättelser om våld i hemmet.

Något är uppenbarligen mycket fel. Sverige är ett rikt land, och ett land där våld mot barn är mer sällsynt än i andra delar av världen. Ändå klarar vi inte av att ta barnen på allvar. Jag har svårt att tro att det egentligen handlar om en resursfråga, inte om resurser i form av pengar i alla fall. Det handlar snarare om inställningen hos politiker, chefer och tjänstemän, och om kompetens. Varken barns behov eller barn rättigheter tycks vara i centrum i vår socialtjänst.  Snarare i periferin.

2012 föreslog Barnombudsmannen att socialtjänsten skulle reformeras. Barnombudsmannen ville att man skulle införa en barntjänst istället, en myndighet som var till för barn och där barns behov är i centrum. Det skulle kräva en helt annan organisation, och definitivt en helt annan inställning. Kanske dags att göra verklighet av det förslaget?