Efter barnförhöret

Efter-barnförhöret-Handbok_Omslag-389x550

Varje år kommer tusentals barn till polisen för att höras om misstankar om barnmisshandel. Ofta är det en förälder som är misstänkt, och då hämtas barnen på förskola eller skola utan förälderns kännedom. Ibland omhändertas barn direkt efter polisförhör, men det är sällsynt. Oftast ska barnet hem till de föräldrar som misstänks ha utsatt dem för våld. Då behövs både stöd och information!

När barn misstänks vara utsatta för våld eller övergrepp inom familjen är de beroende av att andra vuxna uppmärksammar och skyddar dem. Om samhället griper in och hör ett barn om brott som föräldrarna misstänks för är det ett stort ingrepp i familjen och det för med sig ett ansvar. Risken är att barn efter förhöret möter föräldrar som är tysta och inte vet vad de ska säga, föräldrar som är ledsna och i kris eller föräldrar som är arga och skuldbelägger…

Barn vill ha hjälp så att våldet tar slut men de har sällan förstått på vilket sätt polis och socialtjänst arbetar och vad följderna blir om de berättar om barnmisshandel som de utsatts för i hemmet.

När myndigheterna griper in måste de fullfölja. Det är inte ansvarsfullt att lämna barnet ensamma med konsekvenserna. Idag lämnas många barn helt ensamma efter ett polisförhör.

Idag släpptes en ny bok som beskriver en arbetsmodell som tillämpas i Södertälje kommun efter barnförhör. Socialtjänsten erbjuder alla familjer ett hembesök samma dag som barnförhöret. Barnet, föräldrar och syskon får stöd och information. Hembesöket följs upp med ytterligare träffar. Arbetsmodellen är framtagen av Gerd Olofsson och Hans Elfström. Jag har varit med och skrivit. Stiftelsen Allmänna Barnhuset har gett ut.

 

 

Barnafrid!

Så var det äntligen dags!

Igår invigdes Sveriges nya nationella kunskapscentrum Barnafrid.

barnafrid

Barnafrid finns på Linköpings universitet på uppdrag från regeringen. Målet  är att samla och sprida kunskap om våld och andra övergrepp på barn. Det ska bidra till ett förbättrat förebyggande arbete och till att utveckla effektiva insatser för att skydda och stödja barn.

Kunskapscentret riktar sig till yrkesverksamma som i sitt arbete möter barn och unga, men också till yrkesverksamma vid myndigheter och organisationer inom politik- och verksamhetsområden.

På invigningen fanns många av de som arbetar för och med våldsutsatta barn på plats. Socionomer, poliser, åklagare, psykologer, läkare, forskare, beslutsfattare, opinionsbildare, politiker och andra som specialiserat sig inom området samlades under samma tak för att fira att kunskapscentret nu är i gång.

Jag är väldigt glad över det här och ser fram emot många år av samarbete och massor av spännande gemensamma projekt!

 

 

 

Ökning av barn som far illa?

Svenska Dagbladet SvD skriver idag om att socialtjänsten i Stockholm får in allt fler anmälningar om barn som far illa, och att de utreder allt fler barn. Jag kommenterar. Svårt att  veta om det är bra eller dåligt med fler anmälningar. Mörkertalet är stort, och det kan vara rent positivt att utsatta barn uppmärksammas. Men det som är rent negativt är de långa handläggningstiderna.  Socialtjänsten hinner inte utreda.

Barnahus i Tallinn

Jag har tillbringat ett par dagar i Tallinn. Europarådet och Östersjöstaternas råd  bjöd in till en konferens om Child Friendly Justice.  Östersjöstaterna är Sverige, Finland, Danmark, Estland, Lettland, Litauen, Norge, Polen, Ryssland och överraskande nog Island. Alla länder var representerade. Jag föreläste om miljöns betydelsen när barn hörs om misstankar om våld eller övergrepp.

Det är spännande att möta kollegor från andra länder. På många områden har Sverige kommit långt. De svenska Barnahusen är en förebild.  På relativt kort tid har de utvecklats och erbjuder nu 80 % av Sveriges barn ett barnvänligt omhändertagande om de utsätts för brott. Dessutom har vi ett försprång bara genom att vi som land har en god ekonomi.

Andra länder i regionen kan också tjäna som förebilder för oss. Danmark har nyligen startat sina första Barnahus. De har en Barnahuslag som tydliggör hur information kan delas mellan myndigheter. Det saknar vi.

Estland har en ny barnskyddslag, som om jag förstår det rätt ger barn betydligt mer bestämmanderätt än vår svenska lagstiftning. Det skulle Sverige behöva ta efter!

Kritik från Barnrättskommittén om brist på vård för våldsutsatta barn

I mitt arbete är FN:s konvention om barnets rättigheter central. Nu har Sveriges efterlevnad av Barnkonventionen granskats av Barnrättskommittén. Sverige får beröm för mycket. Men kritiken är skarp!

Barnrättskommitténs rekommendationer kommer att vara viktiga för barn i Sverige framöver. Regeringen har redan aviserat att de tar den på allvar.

Jag tänkte koncentrera mig på en del av del av kritiken som handlar om våldsutsatta barn, men återkommer säkert om annat!

Barnrättskommittén kritiserar Sverige för att barn som utsatts för våld ofta har svårt att få den rehabilitering och den psykiska hälsovård de har rätt till. De kopplar det till de brister i vårdkedjan vad gäller psykisk hälsovård som finns i stora delar av Sverige. De lokala och regionala skillnaderna vad gäller barns rättigheter är alltför stora och måste åtgärdas.

Kommittén kritiserar också Sverige för att personal i skolan och på andra institutioner saknar utbildning i hur de ska upptäcka tidiga tecken våld och övergrepp (nr 12, 27 & 28 i rapporten).

Komittén lämnar en rad rekommendationer, till exempel att Sverige:

  • tillsätter tillräckliga resurser för att förebygga våld och övergrepp
  • utbildar personal i skolan om våld mot barn
  • ser till att barn som utsatts för våld och övergrepp har tillgång till lämplig vård.

Det faktum att personal som arbetar med barn inte får utbildning om våld är ett välkänt problem. Den bristande vårdkedjan är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat och som jag ofta lyft, till exempel i rapporten Våldsutsatta barn inom hälso- och sjukvården 2012 och i en debattartikel i Svenska Dagbladet i oktober 2013. Där konstaterade jag och professor Carl Göran Svedin att  våldsutsatta barn bollas mellan olika verksamheter utan att få den behandling de har rätt till. Vi hade granskat landets Barnahus.

I 17 verksamheter (74 procent), fanns i praktiken mer eller mindre stora begränsningar vad gäller den faktiska tillgången till psykisk hälsovård efter polisanmälan om våld eller övergrepp. Barn och familjer blev utan vård på grund av att de inte passade i vårdgivarnas målgrupp eller på grund av att övergången till behandling var krånglig och krävande. Vi bedömde att endast sex verksamheter (26 procent) omgående slussade vidare Barnahusets klienter till behandling när behovet fanns. Övergången var då enkel, utan remissförfaranden eller väntetider, precis så som det är tänkt att fungera.

Våra slutsatser liknar de som Barnrättskommittén nu kommit fram till. Då föreslog vi att regeringen ska tillsätta en utredning med uppgift att klargöra hälso- och sjukvårdens ansvar för våldsutsatta barn. Nu ger Barnrättskommittén ytterligare argument för förslaget.

Jag ser fram emot att se hur våra politiker kommer att lösa problemen!

En bra tid att vara barn i Filippinerna!

Alla barn har rätt att växa upp utan våld. Men en stor del av världens barn gör det inte. De misshandlas hemma, i skolan eller på andra platser. Alltför ofta är det lagligt.

Men det håller på att förändras. Snabbt.

1979 var Sverige först i världen med att förbjuda all kroppslig bestraffning av barn.

Det innebar att barn fick samma skydd mot misshandel som vuxna har, de var inte längre ett undantag i lagen. Det som var förbjudet att göra mot vuxna familjemedlemmar, grannen, en främling eller en arbetskamrat var inte längre tillåtet att göra mot de egna barnen. Det är något vi kan vara stolta över.

Beslutet har ifrågasatts och rentav hånats i andra länder, men med tiden har det vunnit alltmer respekt. Idag är inte Sverige ensamma. Mer än fyrtio länder har förbjudit all kroppslig bestraffning, senast var Filippinerna som första land i Asien.

En lag som förbjuder kroppslig bestraffning av barn är ett första steg. Lagen måste bli känd, respekterad och efterlevd för att barn ska kunna växa upp utan våld. Det är en lång väg kvar. Men ändå – det är en bra tid att vara barn i Filippinerna.

Framtiden för våldsutsatta barn

En ny dag, en ny regering, en ny framtid.

Läser om regeringsförklaringen och om våra nya ministrar och tänker på vad det kan innebära för de barn jag arbetar med, våldsutsatta barn. Det kommer att ta tid att ta in och smälta all information, men det här är mina första tankar.

Regeringen ska påbörja arbetet med att göra barnkonventionen till lag. Härligt med ett tydligt ställningstagande i rätt riktning! Det gynnar alla barn, våldsutsatta eller inte!

Regeringen vill ha en samtyckeslagstiftning vad gäller sexualbrott.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och vänsterpartiet har i år ställt krav på att staten ger ett ekonomiskt stöd så att det kan finnas åtminstone ett barnahus i varje län. Jag förstår det som att man vill att alla barn i landet ska få komma till ett barnahus om de misstänks vara utsatta för brott.

I Morgan Johansson får vi en justitieminister som är kunnig och engagerad i frågor om våldsutsatta barn. Han (och socialdemokraterna) vill skärpa straffen för övergrepp och våld mot kvinnor och barn. Han vill göra det kriminellt att låta barn bli åskådare till våld som begås av och mot närstående.

Åsa Regner blir ny barn- äldre och jämställdhetsminister. Hon är engagerad och kunnig när det gäller våldsbrott, och har redan gjort mycket för både barn och vuxna som utsatts för sexualbrott. Mitt enda frågetecken är att det är mycket som samlas under en ministerhatt. Jämställdhetsfrågorna är krävande och tar tid. Finns det tillräckligt utrymme för barnfrågor?

Om jag förstår det rätt så innebär det alltså att regeringen vill att:

  • Barnkonventionen ska bli lag
  • Vi ska få en samtyckeslagstiftning vad gäller sexualbrott
  • Alla barn i landet ska få tillgång till barnahus
  • Barn som vittne till våld ska bli målsägande
  • Straffen för övergrepp och våld mot barn ska skärpas

Blir det verklighet är det fantastiskt!

Jag kan förstå att man blir sen, men inte hur sen som helst

– Jag kan förstå att man blir sen. Det förlåter man. Det blir jag också ibland. Men inte hur sen som helst. Om man säger att man ska bli klar på tre månader kan jag inte förlåta att det tar mer än ett år.

Så sa en flicka till mig 2009. Hon berättade att hon misshandlats av sin styvpappa. Efter polisanmälan tog det åtta månader innan hon hördes av polis och 16 månader innan beslut fattades i åtalsfrågan. Det hon syftar på är att förundersökningen enligt lag ska vara avslutad inom tre månader när barn är utsatta för vålds- eller sexualbrott. Men de följer inte lagen.

Polis och åklagare är sena och de följer inte lagen. Det kan hon inte förlåta. Inte jag heller.

Den här flickan och andra barn gjorde att jag fick upp ögonen för hur destruktivt det är för barn när de får vänta på rättsväsendet. Sedan dess har jag på olika sätt försökt uppmärksamma frågan.

Under en rad år (2010-2013) skrev jag för Rädda Barnens räkning rapporter om polis och åklagares handläggningstider vid misstänkt barnmisshandel. Varje gång en ny rapport om handläggningstider vid barnmisshandel släppts har ansvariga tjänstemän och politiker bett om ursäkt, betonat hur allvarliga missförhållandena är och lovat bot och bättring.  Ingen säger emot. Mycket mer än så har inte hänt. Handläggningstiderna har minskat något men är fortfarande olagligt och oacceptabelt långa.

Det har gått väldigt bra att uppmärksamma frågan, men varit mycket svårare att åstadkomma förändring. Slagna och utnyttjade barn blir kvar i sin utsatthet, med polis och åklagares goda minne.

Idag gör jag ett nytt försök med en debattartikel i Svenska Dagbladet. Det har gått fem år men det finns en ljusning. Vid årsskiftet träder den nya polisorganisationen i kraft. Jag hoppas att organisationsförändringen utgår ifrån våldsutsatta barns rättigheter, och ifrån den lagstiftning vi har på området.

Man får faktiskt inte vara hur sen som helst.

En nystart för de barn som far illa i Stockholm

Stockholm är min stad. Jag har faktiskt aldrig bott någon annanstans. Jag känner väldigt starkt för Stockholm, och det gör att jag känner mig stolt och glad idag. Jag ska berätta varför.

De senaste tio åren har väldigt mycket hänt kring omhändertagandet av våldsutsatta barn i Sverige. Jag påstår inte alls att det räcker, men det har blivit bättre. Mycket handlar om Barnahusens framväxt. På ett Barnahus samarbetar myndigheterna kring ett barn som misstänks vara utsatt för brott. Barnahus är en helhetslösning som innebär ökade förutsättningar för att barns rättigheter tillgodoses och för att utredningar bedrivs effektivt.

Målet är att barnet ska slippa att åka till flera olika lokaler och myndigheter och upprepa sin berättelse för många olika personer. Barnahuset ska vara inrett på ett sådant sätt att barn och tonåringar känner sig trygga och bekväma. Miljön ska vara anpassad efter deras behov. De olika myndighetsrepresentanterna samarbetar som ett team med barnets rättigheter i fokus. Barnahuset har personal som ansvarar för samordning och bjuder in till samrådsmöten, samarbetsmöten och gemensamma utbildningar.

De första Barnahusen startade 2005. Nu täcker Barnahusen 170 av landets 290 kommuner, och fler är på gång. I det här sammanhanget har jag ibland skämts för Stockholm.

Stockholm var tidigt ute, och var med bland de första Barnahusen 2005. Jag minns invigningen. Man klippte inget band, utan polis, kommun och landsting knöt samman band för att symbolisera sin samverkan.

Men det har, trots duktig personal och god vilja, aldrig tagit sig. De samverkande myndigheterna skrev aldrig ett avtal sinsemellan, och resurserna var klart otillräckliga för det stora upptagningsområdet. I den kvalitetsgranskning av Sveriges Barnhus som jag var med om att genomföra 2012-2013 hamnade Stockholm på en bottenplats.

Imorgon blir det en nystart. Ett nytt Barnhus invigs av drottningen med nya lokaler och en storsatsning från rättsväsende, kommun och landsting. Det är därför jag är stolt och glad. Nu finns ett samverkansavtal och alla myndigheter är på plats med personal.

Nu gäller det! Det får inte gå fel igen!

Fler vill utvidga Lex Bobby

Barn ska inte dö. Det är fel. Men det händer.

Barn dör på grund av olyckor, av sjukdom, på grund av brott och för att de tar sitt eget liv. Det är alltid en katastrof och slår så oerhört hårt.

Vi kan göra mycket mer för att hindra att barn dör.Jag arbetar med våldsutsatta barn och barn som far illa. Det gör att jag har mest att säga om de barn som dör på grund av brott, eller på grund av att de själva tar sitt liv. Det är inte enkelt att förebygga, och vi behöver mer kunskap om vad som gått fel i de enskilda fallen.

Jag har tidigare tillsammans med Barnombudsmannen föreslagit att man ska utvidga den så kallade Lex Bobby till att inte bara gälla barn som dödats av andra utan också barn som tagit sitt liv. Så att vi kan få mer kunskap om att förebygga.

Fler och fler kräver samma sak. Till min glädje ser jag att det är ett av de krav som Bris lyfter inför valet. Ju fler vi blir desto större är chansen att det blir verklighet.

Jag vill se att Lex Bobby:

  • Innefattar fall där barn allvarligt skadas till följd av brott.
  • Innefattar barn som tar sitt eget liv.
  • Slår fast att det ska göras en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister.

Nyligen kom den nationella samordnaren mot våld i nära relationer med sina förslag. Hon föreslår en modell för lokala dödsfallsutredningar under ledning av landshövdingen. Jag har svårt att tro på den modellen. Den skulle kräva lagändringar som bryter sekretessen mellan myndigheterna för att bli effektiv. Men den skulle också kräva att varje län förfogar över specialistkompetens på området. Där är vi inte än.Det ska bli spännande att se hur riksdagspartierna reagerar på Bris krav inför valet!