Efter barnförhöret

Efter-barnförhöret-Handbok_Omslag-389x550

Varje år kommer tusentals barn till polisen för att höras om misstankar om barnmisshandel. Ofta är det en förälder som är misstänkt, och då hämtas barnen på förskola eller skola utan förälderns kännedom. Ibland omhändertas barn direkt efter polisförhör, men det är sällsynt. Oftast ska barnet hem till de föräldrar som misstänks ha utsatt dem för våld. Då behövs både stöd och information!

När barn misstänks vara utsatta för våld eller övergrepp inom familjen är de beroende av att andra vuxna uppmärksammar och skyddar dem. Om samhället griper in och hör ett barn om brott som föräldrarna misstänks för är det ett stort ingrepp i familjen och det för med sig ett ansvar. Risken är att barn efter förhöret möter föräldrar som är tysta och inte vet vad de ska säga, föräldrar som är ledsna och i kris eller föräldrar som är arga och skuldbelägger…

Barn vill ha hjälp så att våldet tar slut men de har sällan förstått på vilket sätt polis och socialtjänst arbetar och vad följderna blir om de berättar om barnmisshandel som de utsatts för i hemmet.

När myndigheterna griper in måste de fullfölja. Det är inte ansvarsfullt att lämna barnet ensamma med konsekvenserna. Idag lämnas många barn helt ensamma efter ett polisförhör.

Idag släpptes en ny bok som beskriver en arbetsmodell som tillämpas i Södertälje kommun efter barnförhör. Socialtjänsten erbjuder alla familjer ett hembesök samma dag som barnförhöret. Barnet, föräldrar och syskon får stöd och information. Hembesöket följs upp med ytterligare träffar. Arbetsmodellen är framtagen av Gerd Olofsson och Hans Elfström. Jag har varit med och skrivit. Stiftelsen Allmänna Barnhuset har gett ut.

 

 

Barnafrid!

Så var det äntligen dags!

Igår invigdes Sveriges nya nationella kunskapscentrum Barnafrid.

barnafrid

Barnafrid finns på Linköpings universitet på uppdrag från regeringen. Målet  är att samla och sprida kunskap om våld och andra övergrepp på barn. Det ska bidra till ett förbättrat förebyggande arbete och till att utveckla effektiva insatser för att skydda och stödja barn.

Kunskapscentret riktar sig till yrkesverksamma som i sitt arbete möter barn och unga, men också till yrkesverksamma vid myndigheter och organisationer inom politik- och verksamhetsområden.

På invigningen fanns många av de som arbetar för och med våldsutsatta barn på plats. Socionomer, poliser, åklagare, psykologer, läkare, forskare, beslutsfattare, opinionsbildare, politiker och andra som specialiserat sig inom området samlades under samma tak för att fira att kunskapscentret nu är i gång.

Jag är väldigt glad över det här och ser fram emot många år av samarbete och massor av spännande gemensamma projekt!

 

 

 

Ökning av barn som far illa?

Svenska Dagbladet SvD skriver idag om att socialtjänsten i Stockholm får in allt fler anmälningar om barn som far illa, och att de utreder allt fler barn. Jag kommenterar. Svårt att  veta om det är bra eller dåligt med fler anmälningar. Mörkertalet är stort, och det kan vara rent positivt att utsatta barn uppmärksammas. Men det som är rent negativt är de långa handläggningstiderna.  Socialtjänsten hinner inte utreda.

Samtal med barn i svåra situationer

 

I februari föreläste jag om samtal med barn i svåra situationer på Psykisk (o)hälsa mässan i Stockholm.

Lena är sex år och bor i en familj där både mamma och pappa missbrukar och där det ibland förekommer våld. Lena har inte prat med nån om hur hon har det hemma. Hon tror att det finns  vuxna som vet. Mamma och pappa vet. Hon tror att mormor vet. Hon tror att grannarna vet, för det skriks så mycket hemma… Men hon har inte pratat med nån.

Gustav är tio år. Hans pappa är i fängelse. Han har fått veta hemifrån att pappa jobbar borta. Men han har ju listat ut för länge sedan att det här inte stämmer. Han hälsar inte på pappa heller, eftersom pappa inte vill att pappa ska veta att han är i fängelse. En del av hans klasskamrater har föräldrar som vet, så i skolan ha han fått höra att pappa sitter i fängelse. Han har också hamnat i slagsmål och bråk när han försvarat sin pappa.

Saga har en mormor som har tagit sitt liv. Hon gråter mycket på kvällarna. Mamma och pappa gråter också, alla är väldigt ledsna. Saga har fått veta att mormor tagit sitt liv. Hon har varit på begravningen, men hon har inte kunnat ställa frågor till någon om varför… varför vuxna tar sitt eget liv, varför mormor inte ville leva eller varför hon ville lämna Saga ensam när de tyckte så mycket om varandra.

Vad har de gemensamt?  Hur bemöter man barn i svåra situationer?

Så här tänker jag.

 

 

Fjortonåringar borde aldrig kallas för prostituerade

Det skrivs och sägs mycket om utsatta barn i media. Ofta läser jag utan att reagera. Det handlar inte om att jag inte bryr mig, utan om att jag tagit del av det som berörs förut.  Det är ju ändå så att de barn jag möter berör mig mer än det som media rapporterar.

Men så ibland, är det något som berör mer än vanligt. Så var det idag när jag läste en artikel i Dagens Juridik . Först var det rubriken: Ingen förhörde 14-årig prostituerad flicka – ”torsk” frias från våldtäkt mot barn.

Jag har svårt att acceptera att en fjortonåring kallas prostituerad. Varför inte bara ta bort det ordet. Ingen förhörde 14-årig flicka – sexköpare  frias från våldtäkt mot barn hade varit bättre och mer värdigt.  Rubriken  gör mig arg, och den får mig att läsa vidare. Det jag läser är kanske inte helt nytt, det har hänt förut, men det gör mig arg ändå.

Flickan har inte kunnat höras för att hon mår så dåligt psykiskt. Det gör bevisningen bristfällig, och det är svårt att bedöma om hon verkligen såg ut att vara under femton år. Mannen fälls för köp av sexuell handling av barn, men frias från våldtäkt mot barn. Det handlar återigen om att det inte går att bevisa att mannen haft ”skälig anledning” att tro at flickan var under femton år. Att hon ser ut att vara under arton tvivlar ingen på, därför döms han till köp av sexuell handling av barn. Det är alltså ställt utan rimligt tvivel att mannen begått brott.

Flickan mår så dåligt att hon inte kan höras. Barn som tar emot ersättning för sex är inte vilka barn som helst. En stor andel har utsatts för övergrepp tidigare. Det gäller 94 procent av tjejerna och 41 procent av killarna som tagit emot ersättning för sex enligt ny svensk forskning.  Att sälja sin kropp är ofta en följd av och en reaktion på övergreppen. Det gör utnyttjandet värre. Symtomen och den psykiska ohälsan riskerar att förvärras för varje nytt utnyttjande, varje nytt övergrepp. Oförmågan att skydda sig själv blir större och större.

En grym värld, och en ofullständig lagstiftning. Jag har tidigare skrivit om att det krävs en absolut åldersgräns för att lagen ska kunna skydda barn och unga som inte kan skydda sig själva. Det är alltid olagligt att köpa sex. Det gäller även om den man köper sex av en vuxen.  Utnyttjar man ett barn och borde man dömas.

Det spelar ingen som helst roll hur ett barn ser ut utanpå, det är fortfarande ett barn inuti. Skadan blir lika stor om ett barn är långt som kort, om barnet ser moget ut eller inte.

Och fjortonåringar borde aldrig kallas för prostituerade.

Barnavårdskarriärer utan personkontinuitet

Jag halkar in på en ny studie som jag missat. I februari släppte SKL rapporten Barnavårdskarriärer En studie av risktecken och insatser för unga vuxna som varit föremål för omfattande interventioner från socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård. Författarna har studerat tjugo människoöden på djupet. De har granskat dokumentation från socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård, intervjuat de allra flesta unga det handlar om och ibland även deras föräldrar.

Vad kunde man ha sett tidigt? Och vad gjorde man?

Det är ett väldigt intressant tema. Man skulle kunna se det som ett slags haverikommission. Inte för att det alltid gått dåligt, men för att det är unga som kostat samhället oerhört mycket pengar genom åren.

Jag tycker att resultatet är ganska dystert. Författarna betonar skolfrånvaro som ett tidigt risktecken. Här borde skola och socialtjänst agera tillsammans. En del av de intervjuade är besvikna över att skolan inte agerade när de skolkade.

De betonar också det destruktiva i många byten av handläggare inom socialtjänsten eller familjehem. Frågan är om det blivit bättre? Det här handlar om människor som är unga vuxna idag. Jag gissar att det blivit mycket sämre. Min erfarenhet av att arbeta med utsatta barn är att diskontinuiteten blivit värre på de senaste åren med den påtagliga krisen inom socialtjänsten.

Jag har skrivit om det här förut. Få barn vill berätta för många vuxna.  Och barn behöver känna sig välkomna,  de ska känna att de kommit rätt.

Jag citerar rapportens slutord i sin helhet:

Vår studie ger starka argument för att problematiken med bristfällig kontinuitet måste få en lösning då detta leder till stor frustration, oro, känslor av svek och osäkerhet hos barn och unga i social barnavård. Att detta försämrar möjligheterna till en positiv utveckling är uppenbart och därmed är det också uppenbart att en del av både ekonomiska och personliga kostnaderna för de barnavårdsprocesser vi studerat är möjliga att reducera.

Det är sorgligt, men det är också den positiva sidan av studien. För de här unga och deras familjer har det kostat lidande och möda, för samhället har det kostat tid och resurser. Men de kostnaderna är möjliga att reducera. Låt oss då göra det!

 

Inte ditt fel! Att förebygga sexuell utsatthet

inte-ditt-fel

Sexuella övergrepp mot barn borde inte finnas! Det allra bästa är om de kan förebyggas innan de sker!

Jag har varit med och skrivit en vägledning som ska bidra till just det. Det är MUCF (Myndigheten för Ungdoms- och civilsamhällesfrågor) som gett ut den. Inte ditt fel! Att förebygga sexuell utsatthet beskriver hur sexuella övergrepp och sexuell exploatering kan förebyggas i arbetet med barn och unga på många olika nivåer.

  • Universell prevention är förebyggande insatser som riktar sig till alla. Insatsen tar inte hänsyn till hög- och lågriskgrupper utan syftet är att främja en positiv utveckling. Exempel på universell prevention kan vara information i medierna, förebyggande arbete i skolor som riktar sig till alla elever eller annat informationsmaterial som sprids brett.
  • Selektiv prevention är förebyggande insatser som riktar sig till undergrupper som har förhöjd risk att utsättas. Riskgrupper för att utsättas för sexuell exploatering är till exempel barn som tidigare utsatts för sexuella övergrepp eller våld i hemmet, tonåringar i hbtq-gruppen och barn som är placerade utanför det egna hemmet.
  • Indikativ prevention är insatser som riktar sig till personer som redan har utvecklat ett riskbeteende eller finns i en riskmiljö. Det kan handla om på- följder eller behandlingsprogram för gärningspersoner och om stöd och behandling för redan utsatta barn och unga. Genom sådana insatser kan man förhindra att barn utsätts på nytt.

Det finns en förenklad matris i utskriftsvänligt format att ladda ned.

En del i att förebygga sexuella övergrepp är att skydda och stötta de barn som redan utsatts. De är i stor risk att utsättas igen. Som en ung person som svarat på MUCF:s enkät uttrycker det:

”Jag skulle inte vilja bli bemött av någon som inte har en aning om vad den pratar om. Och sen så har jag varit med om att många är alldeles för opersonliga och slingrar sig runt ämnet man försöker prata om, och det tycker jag är uselt för det ger en känsla av att ämnet man tar upp är konstigt och fel och ska hållas inne.”

Barnahus i Tallinn

Jag har tillbringat ett par dagar i Tallinn. Europarådet och Östersjöstaternas råd  bjöd in till en konferens om Child Friendly Justice.  Östersjöstaterna är Sverige, Finland, Danmark, Estland, Lettland, Litauen, Norge, Polen, Ryssland och överraskande nog Island. Alla länder var representerade. Jag föreläste om miljöns betydelsen när barn hörs om misstankar om våld eller övergrepp.

Det är spännande att möta kollegor från andra länder. På många områden har Sverige kommit långt. De svenska Barnahusen är en förebild.  På relativt kort tid har de utvecklats och erbjuder nu 80 % av Sveriges barn ett barnvänligt omhändertagande om de utsätts för brott. Dessutom har vi ett försprång bara genom att vi som land har en god ekonomi.

Andra länder i regionen kan också tjäna som förebilder för oss. Danmark har nyligen startat sina första Barnahus. De har en Barnahuslag som tydliggör hur information kan delas mellan myndigheter. Det saknar vi.

Estland har en ny barnskyddslag, som om jag förstår det rätt ger barn betydligt mer bestämmanderätt än vår svenska lagstiftning. Det skulle Sverige behöva ta efter!

Kritik från Barnrättskommittén om brist på vård för våldsutsatta barn

I mitt arbete är FN:s konvention om barnets rättigheter central. Nu har Sveriges efterlevnad av Barnkonventionen granskats av Barnrättskommittén. Sverige får beröm för mycket. Men kritiken är skarp!

Barnrättskommitténs rekommendationer kommer att vara viktiga för barn i Sverige framöver. Regeringen har redan aviserat att de tar den på allvar.

Jag tänkte koncentrera mig på en del av del av kritiken som handlar om våldsutsatta barn, men återkommer säkert om annat!

Barnrättskommittén kritiserar Sverige för att barn som utsatts för våld ofta har svårt att få den rehabilitering och den psykiska hälsovård de har rätt till. De kopplar det till de brister i vårdkedjan vad gäller psykisk hälsovård som finns i stora delar av Sverige. De lokala och regionala skillnaderna vad gäller barns rättigheter är alltför stora och måste åtgärdas.

Kommittén kritiserar också Sverige för att personal i skolan och på andra institutioner saknar utbildning i hur de ska upptäcka tidiga tecken våld och övergrepp (nr 12, 27 & 28 i rapporten).

Komittén lämnar en rad rekommendationer, till exempel att Sverige:

  • tillsätter tillräckliga resurser för att förebygga våld och övergrepp
  • utbildar personal i skolan om våld mot barn
  • ser till att barn som utsatts för våld och övergrepp har tillgång till lämplig vård.

Det faktum att personal som arbetar med barn inte får utbildning om våld är ett välkänt problem. Den bristande vårdkedjan är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat och som jag ofta lyft, till exempel i rapporten Våldsutsatta barn inom hälso- och sjukvården 2012 och i en debattartikel i Svenska Dagbladet i oktober 2013. Där konstaterade jag och professor Carl Göran Svedin att  våldsutsatta barn bollas mellan olika verksamheter utan att få den behandling de har rätt till. Vi hade granskat landets Barnahus.

I 17 verksamheter (74 procent), fanns i praktiken mer eller mindre stora begränsningar vad gäller den faktiska tillgången till psykisk hälsovård efter polisanmälan om våld eller övergrepp. Barn och familjer blev utan vård på grund av att de inte passade i vårdgivarnas målgrupp eller på grund av att övergången till behandling var krånglig och krävande. Vi bedömde att endast sex verksamheter (26 procent) omgående slussade vidare Barnahusets klienter till behandling när behovet fanns. Övergången var då enkel, utan remissförfaranden eller väntetider, precis så som det är tänkt att fungera.

Våra slutsatser liknar de som Barnrättskommittén nu kommit fram till. Då föreslog vi att regeringen ska tillsätta en utredning med uppgift att klargöra hälso- och sjukvårdens ansvar för våldsutsatta barn. Nu ger Barnrättskommittén ytterligare argument för förslaget.

Jag ser fram emot att se hur våra politiker kommer att lösa problemen!