Sätt ord på det som hänt när barn dör

Långsamt går det ändå framåt. Det har under en längre tid förts fram kritik mot hur den så kallade Lex Bobby fungerar. Jag har varit en av kritikerna. Jag har skrivit om kritiken tidigare här på bloggen och i en debattartikel i Dagens Nyheter tillsammans med Barnombudsmannen. Vi föreslog att Lex Bobby ska utvidgas till att:

  • Innefatta fall där barn allvarligt skadas till följd av brott
  • Innefatta barn som tar sitt eget liv
  • Göra en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister

Idag föreslår Statskontoret i en rapport till regeringen att dödsfallsutredningar av både barn och barn flyttas från Socialstyrelsen till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.

Statskontoret sällar sig till de kritiska rösterna. De skriver att Socialstyrelsens granskningar inte uppfyller sitt syfte, och att de för regeringen, berörda myndigheter och kommuner har haft marginell betydelse.

De vill att utredningarna kompletteras med tillsyn i varje enskilt fall, något som jag stöttar till fullo. De vill också att utredningarna granskar fler fall. Jag ser fram emot förändringen men hoppas att man inte glömmer helheten. Det är inte rättsväsende, socialtjänst eller hälso- och sjukvård som ska vara i fokus. Inte heller journaler, akter eller annan skriftlig dokumentation.

I fokus ska det barn eller den vuxna människa som skadats eller dödats vara. Sorgen finns det inga ord för, heter Stadskontorets rapport. Men det kan vara ett stöd för de sörjande att det som skett beskrivs i ord. Det kan hindra att andra drabbas av sorgen.

Vad kunde vi andra gjort annorlunda? Hur kan vi förhindra att det händer igen?

Med de frågorna i fokus behöver de som utreder prata med människor, och leta också efter det som aldrig dokumenterades, efter luckorna i samhällsstödet. Vilka visste och såg? Varför anmälde ingen? Varför uteblev insatser eller stöd? Först då kan vi hitta de svar som vi letar efter.

Jag kan förstå att man blir sen, men inte hur sen som helst

– Jag kan förstå att man blir sen. Det förlåter man. Det blir jag också ibland. Men inte hur sen som helst. Om man säger att man ska bli klar på tre månader kan jag inte förlåta att det tar mer än ett år.

Så sa en flicka till mig 2009. Hon berättade att hon misshandlats av sin styvpappa. Efter polisanmälan tog det åtta månader innan hon hördes av polis och 16 månader innan beslut fattades i åtalsfrågan. Det hon syftar på är att förundersökningen enligt lag ska vara avslutad inom tre månader när barn är utsatta för vålds- eller sexualbrott. Men de följer inte lagen.

Polis och åklagare är sena och de följer inte lagen. Det kan hon inte förlåta. Inte jag heller.

Den här flickan och andra barn gjorde att jag fick upp ögonen för hur destruktivt det är för barn när de får vänta på rättsväsendet. Sedan dess har jag på olika sätt försökt uppmärksamma frågan.

Under en rad år (2010-2013) skrev jag för Rädda Barnens räkning rapporter om polis och åklagares handläggningstider vid misstänkt barnmisshandel. Varje gång en ny rapport om handläggningstider vid barnmisshandel släppts har ansvariga tjänstemän och politiker bett om ursäkt, betonat hur allvarliga missförhållandena är och lovat bot och bättring.  Ingen säger emot. Mycket mer än så har inte hänt. Handläggningstiderna har minskat något men är fortfarande olagligt och oacceptabelt långa.

Det har gått väldigt bra att uppmärksamma frågan, men varit mycket svårare att åstadkomma förändring. Slagna och utnyttjade barn blir kvar i sin utsatthet, med polis och åklagares goda minne.

Idag gör jag ett nytt försök med en debattartikel i Svenska Dagbladet. Det har gått fem år men det finns en ljusning. Vid årsskiftet träder den nya polisorganisationen i kraft. Jag hoppas att organisationsförändringen utgår ifrån våldsutsatta barns rättigheter, och ifrån den lagstiftning vi har på området.

Man får faktiskt inte vara hur sen som helst.

Barn vill inte ha krig

Sitter hemma i lugn och ro och läser vad UNICEF skriver om barn i krig. Lugnet skingras.

Det är vuxna som för krig. Vuxna som beslutar och som bestämmer sig för att det är rätt att använda våld och att döda. Offren är oftast civila. UNICEF skriver att ungefär 90 procent av dödsoffren i krig civila idag, jämfört med under andra världskriget då antalet civila offer var 65 procent.

Det har blivit en stridsstrategi att döda, misshandla eller våldta kvinnor och barn. Barn skiljs från eller förlorar sina föräldrar, förlorar sin bostad, tvingas till flykt och dukar under av svält eller sjukdom.

Minst hälften av offren i krig är barn, vilket betyder att det idag dör betydligt fler barn än soldater i krig. De vuxna som bestämmer att krig är rätt väg att gå är antagligen rätt säkra där de befinner sig. Soldaterna, frivilliga eller ofrivilliga sådana, är säkrare än vad vi andra är. Allra mest drabbas barnen.

Barn skapar inga krig. Barn vill inte ha krig. De drabbas bara.

Nytt nationellt kunskapscentrum skapas

Mitt i valrörelsen, med bara veckor kvar innan regeringen blir utbytt så fattas ett beslut jag och många andra längtat efter. Vi ska få ett nationellt kunskapscentrum för våldsutsatta barn. Centrat ska ligga vid ett universitet eller en högskola och Socialstyrelsen får i uppdrag att göra en utlysning och att föreslå vem som ska få uppdraget.

Målet är att samla och sprida kunskap om våld och andra övergrepp mot barn på ett strukturerat sätt. Det ska bidra till ett bättre förebyggande arbete och metoder för tidig upptäckt. Det ska också bidra till att effektiva metoder för att skydda och stödja barn utvecklas.

Uppdraget tar fasta på Barnahusens utveckling i Sverige och den brist på nationell samordning av Barnahusens verksamhet som finns. Tvärprofessionell kunskapsutveckling ska främjas, samverkan över myndighetsgränser ska stimuleras och ett nationellt kunskapscentrum ska också bidra till nätverk och kunskapsutbyte mellan yrkesverksamma praktiker, forskare och idéburna organisationer.

Det har varit trögt. År efter år har jag tillsammans med många andra lyft frågan om behovet av ett nationellt kunskapscentrum i olika rapporter och i media. Det här behövs verkligen! En rad statliga utredningar har kommit fram till samma slutsats, men förslaget har ändå dröjt.

Jag tror att just frågan vem som ska vara huvudman och hur det hela ska organiseras har varit stötestenen. Behovet har inte ifrågasatts de senaste åren. När Socialstyrelsen utrett frågan har de kommit fram till att de själva skulle driva centrat.  Men få andra har hållit med. Det behövs en ny aktör, och en aktör som inte är så fast förknippad med några av de yrkeskategorier som möter våldsutsatta barn. Socialstyrelsens ansvarsområden är idag socialtjänst och hälso- och sjukvård. Risken är att rättsväsende, skola och andra känner sig mindre hemma där. Regeringens förslag att centrat ska ligga vid ett universitet eller en högskola är klokt.

Vårt nya nationella kunskapscentrum kommer att få en lång rad uppgifter. Det ska:

  • i samverkan med andra berörda aktörer identifiera behov av kunskap inom de olika verksamhetsområdena
  • utifrån identifierade behov samla, analysera och målgruppsanpassa redan befintlig kunskap och forskning om våld mot barn och andra övergrepp och bistå yrkesverksamma inom området med denna
  • ansvara för omvärldsbevakning, såväl nationellt som internationellt
  • i samråd med berörda myndigheter, organisationer och forskare ta fram utbildnings- och informationsmaterial samt initiera eller genomföra gemensamma tvärprofessionella utbildningar och kurser, så långt det är möjligt ska utbildningarna och kurserna finnas till- gängliga i webbaserad form
  • vara en länk mellan forskning och praktik, bl.a. genom att verka för ökad samordning samt främja nätverk för kunskapsutbyte mellan berörda huvudmän, forskare, praktiker och idéburna organisationer inom det civila samhället, såväl nationellt som internationellt
  • identifiera angelägna utvecklingsområden och redovisa dessa årligen till regeringen med förslag till insatser.

Det kommer att bli jättebra!