Första gången Lisa tvångsvårdades inom psykiatrin var hon bara fjorton år. Hon bältades. De tre närmsta åren skedde det över hundra gånger. Hon skrev ned vad som hände i sin dagbok. Radions P3 sprider hennes historia i dokumentären Dagbok från sluten avdelning. Den är värd att lyssna på.
Lisa är så nyanserad, så full av förståelse för sin omgivning och för personalen som band fast henne. Hon kan se att hon inte hade någon sjukdomsinsikt och att man måste få i henne näring.
Men hon frågar också efter en annan lösning. Hon vet att det finns länder där barn inte bältas. Hur löser de situationen där?
Jag har skrivit om bältning av barn många gånger förut. Men jag kommer antagligen att fortsätta med det tills någonting händer. En del av de förslag som Barnombudsmannen presenterade i sin årsrapport skulle kunna göra skillnad.
Jag slås återigen av det absurda i situationen. De som bältas är oftast unga flickor, inte sällan med anorexi. När man träffar dem är det obegripligt att så mycket våld används. Måste man binda fast en ung flicka som väger drygt fyrtio kilo och är försvagad av långvarig svält? Finns det inga andra medel? Det är självskadande, ofta utmärglade flickor som bältas, inte utagerande pojkar med betydligt mer muskelstyrka.
Var det här till hjälp för Lisa? Hur mycket våld är försvarbart att använda inom psykiatrin?
Det här är första delen av dokumentären. Nästa del sänds snart.
Comments are closed