Framtiden för våldsutsatta barn

En ny dag, en ny regering, en ny framtid.

Läser om regeringsförklaringen och om våra nya ministrar och tänker på vad det kan innebära för de barn jag arbetar med, våldsutsatta barn. Det kommer att ta tid att ta in och smälta all information, men det här är mina första tankar.

Regeringen ska påbörja arbetet med att göra barnkonventionen till lag. Härligt med ett tydligt ställningstagande i rätt riktning! Det gynnar alla barn, våldsutsatta eller inte!

Regeringen vill ha en samtyckeslagstiftning vad gäller sexualbrott.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och vänsterpartiet har i år ställt krav på att staten ger ett ekonomiskt stöd så att det kan finnas åtminstone ett barnahus i varje län. Jag förstår det som att man vill att alla barn i landet ska få komma till ett barnahus om de misstänks vara utsatta för brott.

I Morgan Johansson får vi en justitieminister som är kunnig och engagerad i frågor om våldsutsatta barn. Han (och socialdemokraterna) vill skärpa straffen för övergrepp och våld mot kvinnor och barn. Han vill göra det kriminellt att låta barn bli åskådare till våld som begås av och mot närstående.

Åsa Regner blir ny barn- äldre och jämställdhetsminister. Hon är engagerad och kunnig när det gäller våldsbrott, och har redan gjort mycket för både barn och vuxna som utsatts för sexualbrott. Mitt enda frågetecken är att det är mycket som samlas under en ministerhatt. Jämställdhetsfrågorna är krävande och tar tid. Finns det tillräckligt utrymme för barnfrågor?

Om jag förstår det rätt så innebär det alltså att regeringen vill att:

  • Barnkonventionen ska bli lag
  • Vi ska få en samtyckeslagstiftning vad gäller sexualbrott
  • Alla barn i landet ska få tillgång till barnahus
  • Barn som vittne till våld ska bli målsägande
  • Straffen för övergrepp och våld mot barn ska skärpas

Blir det verklighet är det fantastiskt!

Hur står det till på BUP i Stockholm?

Hur står det till på BUP i Stockholm?

I februari i år riktade  Inspektionen för vård (IVO) och omsorg (IVO) allvarlig kritik mot BUP i Stockholm. En anonym anmälan om ett tjugotal barn var bakgrunden till granskningen. Men i anmälan saknades barens namn och personnummer, så IVO granskade aldrig deras öden. Däremot granskade man rutiner, lokaler och journaler. Det ledde till skarp kritik. Det värsta var att man hade tillämpat en rad tvångs- och begränsningsåtgärder utan stöd i lagen.

Ansvariga chefer sa upp sig och en ny ledning tillsattes.

Nu är det dags igen. Än en gång larmar media om allvarliga missförhållanden, det tycks inte ha blivit bättre utan sämre. Jag läser i Dagens Nyheter om ett barn som sondmatats med tvång och under fasthållning. När barnet klagar på att det inte går att andas och ber dem sluta så lyssnar inte personalen. Men de har gjort fel. Barnet har fått in vatten i bägge lungorna och måste vårdas i respirator.

Jag vill inte ens föreställa mig hur det känns att vara det barnet.

Ingen lex Maria-anmälan är gjord. Lex Maria- anmälan saknas också efter allvarliga suicidförsök på avdelningen. Nu kommer samtliga interna avvikelserapporter gås igenom för att undersöka om man missat att anmäla enligt lex Maria i fler fall.

Det här låter riktigt, riktigt illa.

Vid sin inspektion granskade inte IVO några enskilda fall, och man pratade inte med de barn som varit patienter på avdelningen eller deras anhöriga. Är det inte dags att man gör det nu?

Sätt ord på det som hänt när barn dör

Långsamt går det ändå framåt. Det har under en längre tid förts fram kritik mot hur den så kallade Lex Bobby fungerar. Jag har varit en av kritikerna. Jag har skrivit om kritiken tidigare här på bloggen och i en debattartikel i Dagens Nyheter tillsammans med Barnombudsmannen. Vi föreslog att Lex Bobby ska utvidgas till att:

  • Innefatta fall där barn allvarligt skadas till följd av brott
  • Innefatta barn som tar sitt eget liv
  • Göra en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister

Idag föreslår Statskontoret i en rapport till regeringen att dödsfallsutredningar av både barn och barn flyttas från Socialstyrelsen till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.

Statskontoret sällar sig till de kritiska rösterna. De skriver att Socialstyrelsens granskningar inte uppfyller sitt syfte, och att de för regeringen, berörda myndigheter och kommuner har haft marginell betydelse.

De vill att utredningarna kompletteras med tillsyn i varje enskilt fall, något som jag stöttar till fullo. De vill också att utredningarna granskar fler fall. Jag ser fram emot förändringen men hoppas att man inte glömmer helheten. Det är inte rättsväsende, socialtjänst eller hälso- och sjukvård som ska vara i fokus. Inte heller journaler, akter eller annan skriftlig dokumentation.

I fokus ska det barn eller den vuxna människa som skadats eller dödats vara. Sorgen finns det inga ord för, heter Stadskontorets rapport. Men det kan vara ett stöd för de sörjande att det som skett beskrivs i ord. Det kan hindra att andra drabbas av sorgen.

Vad kunde vi andra gjort annorlunda? Hur kan vi förhindra att det händer igen?

Med de frågorna i fokus behöver de som utreder prata med människor, och leta också efter det som aldrig dokumenterades, efter luckorna i samhällsstödet. Vilka visste och såg? Varför anmälde ingen? Varför uteblev insatser eller stöd? Först då kan vi hitta de svar som vi letar efter.

Jag kan förstå att man blir sen, men inte hur sen som helst

– Jag kan förstå att man blir sen. Det förlåter man. Det blir jag också ibland. Men inte hur sen som helst. Om man säger att man ska bli klar på tre månader kan jag inte förlåta att det tar mer än ett år.

Så sa en flicka till mig 2009. Hon berättade att hon misshandlats av sin styvpappa. Efter polisanmälan tog det åtta månader innan hon hördes av polis och 16 månader innan beslut fattades i åtalsfrågan. Det hon syftar på är att förundersökningen enligt lag ska vara avslutad inom tre månader när barn är utsatta för vålds- eller sexualbrott. Men de följer inte lagen.

Polis och åklagare är sena och de följer inte lagen. Det kan hon inte förlåta. Inte jag heller.

Den här flickan och andra barn gjorde att jag fick upp ögonen för hur destruktivt det är för barn när de får vänta på rättsväsendet. Sedan dess har jag på olika sätt försökt uppmärksamma frågan.

Under en rad år (2010-2013) skrev jag för Rädda Barnens räkning rapporter om polis och åklagares handläggningstider vid misstänkt barnmisshandel. Varje gång en ny rapport om handläggningstider vid barnmisshandel släppts har ansvariga tjänstemän och politiker bett om ursäkt, betonat hur allvarliga missförhållandena är och lovat bot och bättring.  Ingen säger emot. Mycket mer än så har inte hänt. Handläggningstiderna har minskat något men är fortfarande olagligt och oacceptabelt långa.

Det har gått väldigt bra att uppmärksamma frågan, men varit mycket svårare att åstadkomma förändring. Slagna och utnyttjade barn blir kvar i sin utsatthet, med polis och åklagares goda minne.

Idag gör jag ett nytt försök med en debattartikel i Svenska Dagbladet. Det har gått fem år men det finns en ljusning. Vid årsskiftet träder den nya polisorganisationen i kraft. Jag hoppas att organisationsförändringen utgår ifrån våldsutsatta barns rättigheter, och ifrån den lagstiftning vi har på området.

Man får faktiskt inte vara hur sen som helst.

Barn vill inte ha krig

Sitter hemma i lugn och ro och läser vad UNICEF skriver om barn i krig. Lugnet skingras.

Det är vuxna som för krig. Vuxna som beslutar och som bestämmer sig för att det är rätt att använda våld och att döda. Offren är oftast civila. UNICEF skriver att ungefär 90 procent av dödsoffren i krig civila idag, jämfört med under andra världskriget då antalet civila offer var 65 procent.

Det har blivit en stridsstrategi att döda, misshandla eller våldta kvinnor och barn. Barn skiljs från eller förlorar sina föräldrar, förlorar sin bostad, tvingas till flykt och dukar under av svält eller sjukdom.

Minst hälften av offren i krig är barn, vilket betyder att det idag dör betydligt fler barn än soldater i krig. De vuxna som bestämmer att krig är rätt väg att gå är antagligen rätt säkra där de befinner sig. Soldaterna, frivilliga eller ofrivilliga sådana, är säkrare än vad vi andra är. Allra mest drabbas barnen.

Barn skapar inga krig. Barn vill inte ha krig. De drabbas bara.

Nytt nationellt kunskapscentrum skapas

Mitt i valrörelsen, med bara veckor kvar innan regeringen blir utbytt så fattas ett beslut jag och många andra längtat efter. Vi ska få ett nationellt kunskapscentrum för våldsutsatta barn. Centrat ska ligga vid ett universitet eller en högskola och Socialstyrelsen får i uppdrag att göra en utlysning och att föreslå vem som ska få uppdraget.

Målet är att samla och sprida kunskap om våld och andra övergrepp mot barn på ett strukturerat sätt. Det ska bidra till ett bättre förebyggande arbete och metoder för tidig upptäckt. Det ska också bidra till att effektiva metoder för att skydda och stödja barn utvecklas.

Uppdraget tar fasta på Barnahusens utveckling i Sverige och den brist på nationell samordning av Barnahusens verksamhet som finns. Tvärprofessionell kunskapsutveckling ska främjas, samverkan över myndighetsgränser ska stimuleras och ett nationellt kunskapscentrum ska också bidra till nätverk och kunskapsutbyte mellan yrkesverksamma praktiker, forskare och idéburna organisationer.

Det har varit trögt. År efter år har jag tillsammans med många andra lyft frågan om behovet av ett nationellt kunskapscentrum i olika rapporter och i media. Det här behövs verkligen! En rad statliga utredningar har kommit fram till samma slutsats, men förslaget har ändå dröjt.

Jag tror att just frågan vem som ska vara huvudman och hur det hela ska organiseras har varit stötestenen. Behovet har inte ifrågasatts de senaste åren. När Socialstyrelsen utrett frågan har de kommit fram till att de själva skulle driva centrat.  Men få andra har hållit med. Det behövs en ny aktör, och en aktör som inte är så fast förknippad med några av de yrkeskategorier som möter våldsutsatta barn. Socialstyrelsens ansvarsområden är idag socialtjänst och hälso- och sjukvård. Risken är att rättsväsende, skola och andra känner sig mindre hemma där. Regeringens förslag att centrat ska ligga vid ett universitet eller en högskola är klokt.

Vårt nya nationella kunskapscentrum kommer att få en lång rad uppgifter. Det ska:

  • i samverkan med andra berörda aktörer identifiera behov av kunskap inom de olika verksamhetsområdena
  • utifrån identifierade behov samla, analysera och målgruppsanpassa redan befintlig kunskap och forskning om våld mot barn och andra övergrepp och bistå yrkesverksamma inom området med denna
  • ansvara för omvärldsbevakning, såväl nationellt som internationellt
  • i samråd med berörda myndigheter, organisationer och forskare ta fram utbildnings- och informationsmaterial samt initiera eller genomföra gemensamma tvärprofessionella utbildningar och kurser, så långt det är möjligt ska utbildningarna och kurserna finnas till- gängliga i webbaserad form
  • vara en länk mellan forskning och praktik, bl.a. genom att verka för ökad samordning samt främja nätverk för kunskapsutbyte mellan berörda huvudmän, forskare, praktiker och idéburna organisationer inom det civila samhället, såväl nationellt som internationellt
  • identifiera angelägna utvecklingsområden och redovisa dessa årligen till regeringen med förslag till insatser.

Det kommer att bli jättebra!

En nystart för de barn som far illa i Stockholm

Stockholm är min stad. Jag har faktiskt aldrig bott någon annanstans. Jag känner väldigt starkt för Stockholm, och det gör att jag känner mig stolt och glad idag. Jag ska berätta varför.

De senaste tio åren har väldigt mycket hänt kring omhändertagandet av våldsutsatta barn i Sverige. Jag påstår inte alls att det räcker, men det har blivit bättre. Mycket handlar om Barnahusens framväxt. På ett Barnahus samarbetar myndigheterna kring ett barn som misstänks vara utsatt för brott. Barnahus är en helhetslösning som innebär ökade förutsättningar för att barns rättigheter tillgodoses och för att utredningar bedrivs effektivt.

Målet är att barnet ska slippa att åka till flera olika lokaler och myndigheter och upprepa sin berättelse för många olika personer. Barnahuset ska vara inrett på ett sådant sätt att barn och tonåringar känner sig trygga och bekväma. Miljön ska vara anpassad efter deras behov. De olika myndighetsrepresentanterna samarbetar som ett team med barnets rättigheter i fokus. Barnahuset har personal som ansvarar för samordning och bjuder in till samrådsmöten, samarbetsmöten och gemensamma utbildningar.

De första Barnahusen startade 2005. Nu täcker Barnahusen 170 av landets 290 kommuner, och fler är på gång. I det här sammanhanget har jag ibland skämts för Stockholm.

Stockholm var tidigt ute, och var med bland de första Barnahusen 2005. Jag minns invigningen. Man klippte inget band, utan polis, kommun och landsting knöt samman band för att symbolisera sin samverkan.

Men det har, trots duktig personal och god vilja, aldrig tagit sig. De samverkande myndigheterna skrev aldrig ett avtal sinsemellan, och resurserna var klart otillräckliga för det stora upptagningsområdet. I den kvalitetsgranskning av Sveriges Barnhus som jag var med om att genomföra 2012-2013 hamnade Stockholm på en bottenplats.

Imorgon blir det en nystart. Ett nytt Barnhus invigs av drottningen med nya lokaler och en storsatsning från rättsväsende, kommun och landsting. Det är därför jag är stolt och glad. Nu finns ett samverkansavtal och alla myndigheter är på plats med personal.

Nu gäller det! Det får inte gå fel igen!

Fler vill utvidga Lex Bobby

Barn ska inte dö. Det är fel. Men det händer.

Barn dör på grund av olyckor, av sjukdom, på grund av brott och för att de tar sitt eget liv. Det är alltid en katastrof och slår så oerhört hårt.

Vi kan göra mycket mer för att hindra att barn dör.Jag arbetar med våldsutsatta barn och barn som far illa. Det gör att jag har mest att säga om de barn som dör på grund av brott, eller på grund av att de själva tar sitt liv. Det är inte enkelt att förebygga, och vi behöver mer kunskap om vad som gått fel i de enskilda fallen.

Jag har tidigare tillsammans med Barnombudsmannen föreslagit att man ska utvidga den så kallade Lex Bobby till att inte bara gälla barn som dödats av andra utan också barn som tagit sitt liv. Så att vi kan få mer kunskap om att förebygga.

Fler och fler kräver samma sak. Till min glädje ser jag att det är ett av de krav som Bris lyfter inför valet. Ju fler vi blir desto större är chansen att det blir verklighet.

Jag vill se att Lex Bobby:

  • Innefattar fall där barn allvarligt skadas till följd av brott.
  • Innefattar barn som tar sitt eget liv.
  • Slår fast att det ska göras en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister.

Nyligen kom den nationella samordnaren mot våld i nära relationer med sina förslag. Hon föreslår en modell för lokala dödsfallsutredningar under ledning av landshövdingen. Jag har svårt att tro på den modellen. Den skulle kräva lagändringar som bryter sekretessen mellan myndigheterna för att bli effektiv. Men den skulle också kräva att varje län förfogar över specialistkompetens på området. Där är vi inte än.Det ska bli spännande att se hur riksdagspartierna reagerar på Bris krav inför valet!

Brott mot vuxna fortsätter att gå före!

Små brottsoffer har dåliga chanser att få upprättelse. De är i underläge redan från start. De är också i hög utsträckning utsatta för brott från de personer som de är allra mest beroende av – föräldrarna.

Idag uppmärksammar Bris och Tryggare Sverige att knapp en tiondel av våldsbrott mot små barn klaras upp. Det är svårt att väcka åtal när brott skett i hemmet och inga vittnen sett vad som hänt. Visst är det svårt att väcka åtal när den som är utsatt är lite och inte kan berätta vad som hänt.

Men ingen kan säga att svenskt rättsväsende gör sitt bästa. Debattartikeln lyfter flera av de problemområden som vi sett i kvalitetsgranskningen Inuti ett Barnahus. Några exempel på vad vi såg:

  • Polis och åklagare tar på lång tid på sig att utreda brott mot barn. De följer inte lagen. 2012 klarade man den lagstadgade tidsfristen (90 dagar) i 64 procent av fallen.
  • De poliser som hör barn saknar ofta utbildning i barnförhör. Enbart 30 % av verksamheterna hade fullt utbildade barnförhörsledare.
  • Polis och åklagare tar ytterst sällan hjälp av personer med större kunskap om barns utveckling, trots att lagen säger att det ska göras. Bara 13 % av verksamheterna gjorde det.48 % av verksamheterna hade brister vad gällde åklagares och/eller utredande socialtjänsts närvaro i medhörning vid förhör.

Det är bra att Bris och Tryggare Sverige fortsätter att lyfta det här viktiga området. För det är egentligen inte alls svårt att bli bättre på att utreda brott mot små barn. Det krävs enkla åtgärder, men åtgärder som kostar pengar. De pengarna är väl investerade.

Rättsväsendet måste helt enkelt se till att brott mot vuxna inte får gå före!

Jagvillveta ger barn som utsatts för brott information!

 

Igår var jag på justitiedepartementet och presenterade tillsammans med andra en ny webbplats för barn. Jagvillveta – Allt om dina rättigheter vid brott.

Jagvillveta kommer att fylla ett tomrum. Jag är en av dem som under många år påtalat att det nästan inte finns någon information direkt riktad till barn som utsatts för brott. Men nu finns det! Massor av information till barn som är brottsoffer på en och samma plats!

Desto roligare att ha fått vara med i arbetet. Min del i det hela har varit att på uppdrag av Barnombudsmannen fråga barn och unga som utsatts för våld eller som lever med skyddade personuppgifter vad det är de vill veta och att involvera dem när informationen tas fram.

Det finns mycket att läsa, att se och att lyssna på för barn i olika åldrar. Särskilt fin är den barnbok som Stina Wirsén tagit fram – Liten.

Tisdagen 1 juli och torsdagen 3 juli finns vi som arbetat med sidan på plats i Almedalen och berättar mer!