Efter barnförhöret

Efter-barnförhöret-Handbok_Omslag-389x550

Varje år kommer tusentals barn till polisen för att höras om misstankar om barnmisshandel. Ofta är det en förälder som är misstänkt, och då hämtas barnen på förskola eller skola utan förälderns kännedom. Ibland omhändertas barn direkt efter polisförhör, men det är sällsynt. Oftast ska barnet hem till de föräldrar som misstänks ha utsatt dem för våld. Då behövs både stöd och information!

När barn misstänks vara utsatta för våld eller övergrepp inom familjen är de beroende av att andra vuxna uppmärksammar och skyddar dem. Om samhället griper in och hör ett barn om brott som föräldrarna misstänks för är det ett stort ingrepp i familjen och det för med sig ett ansvar. Risken är att barn efter förhöret möter föräldrar som är tysta och inte vet vad de ska säga, föräldrar som är ledsna och i kris eller föräldrar som är arga och skuldbelägger…

Barn vill ha hjälp så att våldet tar slut men de har sällan förstått på vilket sätt polis och socialtjänst arbetar och vad följderna blir om de berättar om barnmisshandel som de utsatts för i hemmet.

När myndigheterna griper in måste de fullfölja. Det är inte ansvarsfullt att lämna barnet ensamma med konsekvenserna. Idag lämnas många barn helt ensamma efter ett polisförhör.

Idag släpptes en ny bok som beskriver en arbetsmodell som tillämpas i Södertälje kommun efter barnförhör. Socialtjänsten erbjuder alla familjer ett hembesök samma dag som barnförhöret. Barnet, föräldrar och syskon får stöd och information. Hembesöket följs upp med ytterligare träffar. Arbetsmodellen är framtagen av Gerd Olofsson och Hans Elfström. Jag har varit med och skrivit. Stiftelsen Allmänna Barnhuset har gett ut.

 

 

Vuxna stöttar men anmäler inte

Ny avhandling i socialt arbete denna vecka. Nina Åkerlund har skrivit avhandlingen  Barns relationer i våldets närhet Respons, positioner och möjligheten till barns röst.

Barn som berättar om våld i hemmet möts av olika reaktioner från vuxna som står dem nära. De kan få stöd och konkret hjälp med att hantera sin vardag, till exempel av mor- eller farföräldrar. Men de vuxna tar sällan ställning mot våldet och anmäler det.
Viktig kunskap att ta del av för alla som arbetar med våldsutsatta barn.

 

Barnafrid!

Så var det äntligen dags!

Igår invigdes Sveriges nya nationella kunskapscentrum Barnafrid.

barnafrid

Barnafrid finns på Linköpings universitet på uppdrag från regeringen. Målet  är att samla och sprida kunskap om våld och andra övergrepp på barn. Det ska bidra till ett förbättrat förebyggande arbete och till att utveckla effektiva insatser för att skydda och stödja barn.

Kunskapscentret riktar sig till yrkesverksamma som i sitt arbete möter barn och unga, men också till yrkesverksamma vid myndigheter och organisationer inom politik- och verksamhetsområden.

På invigningen fanns många av de som arbetar för och med våldsutsatta barn på plats. Socionomer, poliser, åklagare, psykologer, läkare, forskare, beslutsfattare, opinionsbildare, politiker och andra som specialiserat sig inom området samlades under samma tak för att fira att kunskapscentret nu är i gång.

Jag är väldigt glad över det här och ser fram emot många år av samarbete och massor av spännande gemensamma projekt!

 

 

 

Fjortonåringar borde aldrig kallas för prostituerade

Det skrivs och sägs mycket om utsatta barn i media. Ofta läser jag utan att reagera. Det handlar inte om att jag inte bryr mig, utan om att jag tagit del av det som berörs förut.  Det är ju ändå så att de barn jag möter berör mig mer än det som media rapporterar.

Men så ibland, är det något som berör mer än vanligt. Så var det idag när jag läste en artikel i Dagens Juridik . Först var det rubriken: Ingen förhörde 14-årig prostituerad flicka – ”torsk” frias från våldtäkt mot barn.

Jag har svårt att acceptera att en fjortonåring kallas prostituerad. Varför inte bara ta bort det ordet. Ingen förhörde 14-årig flicka – sexköpare  frias från våldtäkt mot barn hade varit bättre och mer värdigt.  Rubriken  gör mig arg, och den får mig att läsa vidare. Det jag läser är kanske inte helt nytt, det har hänt förut, men det gör mig arg ändå.

Flickan har inte kunnat höras för att hon mår så dåligt psykiskt. Det gör bevisningen bristfällig, och det är svårt att bedöma om hon verkligen såg ut att vara under femton år. Mannen fälls för köp av sexuell handling av barn, men frias från våldtäkt mot barn. Det handlar återigen om att det inte går att bevisa att mannen haft ”skälig anledning” att tro at flickan var under femton år. Att hon ser ut att vara under arton tvivlar ingen på, därför döms han till köp av sexuell handling av barn. Det är alltså ställt utan rimligt tvivel att mannen begått brott.

Flickan mår så dåligt att hon inte kan höras. Barn som tar emot ersättning för sex är inte vilka barn som helst. En stor andel har utsatts för övergrepp tidigare. Det gäller 94 procent av tjejerna och 41 procent av killarna som tagit emot ersättning för sex enligt ny svensk forskning.  Att sälja sin kropp är ofta en följd av och en reaktion på övergreppen. Det gör utnyttjandet värre. Symtomen och den psykiska ohälsan riskerar att förvärras för varje nytt utnyttjande, varje nytt övergrepp. Oförmågan att skydda sig själv blir större och större.

En grym värld, och en ofullständig lagstiftning. Jag har tidigare skrivit om att det krävs en absolut åldersgräns för att lagen ska kunna skydda barn och unga som inte kan skydda sig själva. Det är alltid olagligt att köpa sex. Det gäller även om den man köper sex av en vuxen.  Utnyttjar man ett barn och borde man dömas.

Det spelar ingen som helst roll hur ett barn ser ut utanpå, det är fortfarande ett barn inuti. Skadan blir lika stor om ett barn är långt som kort, om barnet ser moget ut eller inte.

Och fjortonåringar borde aldrig kallas för prostituerade.

Inte ditt fel! Att förebygga sexuell utsatthet

inte-ditt-fel

Sexuella övergrepp mot barn borde inte finnas! Det allra bästa är om de kan förebyggas innan de sker!

Jag har varit med och skrivit en vägledning som ska bidra till just det. Det är MUCF (Myndigheten för Ungdoms- och civilsamhällesfrågor) som gett ut den. Inte ditt fel! Att förebygga sexuell utsatthet beskriver hur sexuella övergrepp och sexuell exploatering kan förebyggas i arbetet med barn och unga på många olika nivåer.

  • Universell prevention är förebyggande insatser som riktar sig till alla. Insatsen tar inte hänsyn till hög- och lågriskgrupper utan syftet är att främja en positiv utveckling. Exempel på universell prevention kan vara information i medierna, förebyggande arbete i skolor som riktar sig till alla elever eller annat informationsmaterial som sprids brett.
  • Selektiv prevention är förebyggande insatser som riktar sig till undergrupper som har förhöjd risk att utsättas. Riskgrupper för att utsättas för sexuell exploatering är till exempel barn som tidigare utsatts för sexuella övergrepp eller våld i hemmet, tonåringar i hbtq-gruppen och barn som är placerade utanför det egna hemmet.
  • Indikativ prevention är insatser som riktar sig till personer som redan har utvecklat ett riskbeteende eller finns i en riskmiljö. Det kan handla om på- följder eller behandlingsprogram för gärningspersoner och om stöd och behandling för redan utsatta barn och unga. Genom sådana insatser kan man förhindra att barn utsätts på nytt.

Det finns en förenklad matris i utskriftsvänligt format att ladda ned.

En del i att förebygga sexuella övergrepp är att skydda och stötta de barn som redan utsatts. De är i stor risk att utsättas igen. Som en ung person som svarat på MUCF:s enkät uttrycker det:

”Jag skulle inte vilja bli bemött av någon som inte har en aning om vad den pratar om. Och sen så har jag varit med om att många är alldeles för opersonliga och slingrar sig runt ämnet man försöker prata om, och det tycker jag är uselt för det ger en känsla av att ämnet man tar upp är konstigt och fel och ska hållas inne.”

Barnahus i Tallinn

Jag har tillbringat ett par dagar i Tallinn. Europarådet och Östersjöstaternas råd  bjöd in till en konferens om Child Friendly Justice.  Östersjöstaterna är Sverige, Finland, Danmark, Estland, Lettland, Litauen, Norge, Polen, Ryssland och överraskande nog Island. Alla länder var representerade. Jag föreläste om miljöns betydelsen när barn hörs om misstankar om våld eller övergrepp.

Det är spännande att möta kollegor från andra länder. På många områden har Sverige kommit långt. De svenska Barnahusen är en förebild.  På relativt kort tid har de utvecklats och erbjuder nu 80 % av Sveriges barn ett barnvänligt omhändertagande om de utsätts för brott. Dessutom har vi ett försprång bara genom att vi som land har en god ekonomi.

Andra länder i regionen kan också tjäna som förebilder för oss. Danmark har nyligen startat sina första Barnahus. De har en Barnahuslag som tydliggör hur information kan delas mellan myndigheter. Det saknar vi.

Estland har en ny barnskyddslag, som om jag förstår det rätt ger barn betydligt mer bestämmanderätt än vår svenska lagstiftning. Det skulle Sverige behöva ta efter!

Kritik från Barnrättskommittén om brist på vård för våldsutsatta barn

I mitt arbete är FN:s konvention om barnets rättigheter central. Nu har Sveriges efterlevnad av Barnkonventionen granskats av Barnrättskommittén. Sverige får beröm för mycket. Men kritiken är skarp!

Barnrättskommitténs rekommendationer kommer att vara viktiga för barn i Sverige framöver. Regeringen har redan aviserat att de tar den på allvar.

Jag tänkte koncentrera mig på en del av del av kritiken som handlar om våldsutsatta barn, men återkommer säkert om annat!

Barnrättskommittén kritiserar Sverige för att barn som utsatts för våld ofta har svårt att få den rehabilitering och den psykiska hälsovård de har rätt till. De kopplar det till de brister i vårdkedjan vad gäller psykisk hälsovård som finns i stora delar av Sverige. De lokala och regionala skillnaderna vad gäller barns rättigheter är alltför stora och måste åtgärdas.

Kommittén kritiserar också Sverige för att personal i skolan och på andra institutioner saknar utbildning i hur de ska upptäcka tidiga tecken våld och övergrepp (nr 12, 27 & 28 i rapporten).

Komittén lämnar en rad rekommendationer, till exempel att Sverige:

  • tillsätter tillräckliga resurser för att förebygga våld och övergrepp
  • utbildar personal i skolan om våld mot barn
  • ser till att barn som utsatts för våld och övergrepp har tillgång till lämplig vård.

Det faktum att personal som arbetar med barn inte får utbildning om våld är ett välkänt problem. Den bristande vårdkedjan är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat och som jag ofta lyft, till exempel i rapporten Våldsutsatta barn inom hälso- och sjukvården 2012 och i en debattartikel i Svenska Dagbladet i oktober 2013. Där konstaterade jag och professor Carl Göran Svedin att  våldsutsatta barn bollas mellan olika verksamheter utan att få den behandling de har rätt till. Vi hade granskat landets Barnahus.

I 17 verksamheter (74 procent), fanns i praktiken mer eller mindre stora begränsningar vad gäller den faktiska tillgången till psykisk hälsovård efter polisanmälan om våld eller övergrepp. Barn och familjer blev utan vård på grund av att de inte passade i vårdgivarnas målgrupp eller på grund av att övergången till behandling var krånglig och krävande. Vi bedömde att endast sex verksamheter (26 procent) omgående slussade vidare Barnahusets klienter till behandling när behovet fanns. Övergången var då enkel, utan remissförfaranden eller väntetider, precis så som det är tänkt att fungera.

Våra slutsatser liknar de som Barnrättskommittén nu kommit fram till. Då föreslog vi att regeringen ska tillsätta en utredning med uppgift att klargöra hälso- och sjukvårdens ansvar för våldsutsatta barn. Nu ger Barnrättskommittén ytterligare argument för förslaget.

Jag ser fram emot att se hur våra politiker kommer att lösa problemen!

En bra tid att vara barn i Filippinerna!

Alla barn har rätt att växa upp utan våld. Men en stor del av världens barn gör det inte. De misshandlas hemma, i skolan eller på andra platser. Alltför ofta är det lagligt.

Men det håller på att förändras. Snabbt.

1979 var Sverige först i världen med att förbjuda all kroppslig bestraffning av barn.

Det innebar att barn fick samma skydd mot misshandel som vuxna har, de var inte längre ett undantag i lagen. Det som var förbjudet att göra mot vuxna familjemedlemmar, grannen, en främling eller en arbetskamrat var inte längre tillåtet att göra mot de egna barnen. Det är något vi kan vara stolta över.

Beslutet har ifrågasatts och rentav hånats i andra länder, men med tiden har det vunnit alltmer respekt. Idag är inte Sverige ensamma. Mer än fyrtio länder har förbjudit all kroppslig bestraffning, senast var Filippinerna som första land i Asien.

En lag som förbjuder kroppslig bestraffning av barn är ett första steg. Lagen måste bli känd, respekterad och efterlevd för att barn ska kunna växa upp utan våld. Det är en lång väg kvar. Men ändå – det är en bra tid att vara barn i Filippinerna.

Sunt förnuft vinner på Socialstyrelsen!

Jag har tidigare skrivit om den version av Socialstyrelsens vägledning Att upptäcka våldsutsatthet som gick ut på remiss. Den var tänkt som ett stöd för personal inom socialtjänst och hälso-och sjukvård för att fråga som våldsutsatthet. Jag föreslog att de skulle skrota vägledningen och tänka om. Den gav inget stöd för den som vill upptäcka våldsutsatthet, tvärtom riskerade den att bidra till att färre ställer de nödvändiga frågorna.

Det dröjde ett tag och sedan kom en ny version av vägledningen ut på remiss. Fortfarande gav den ett dåligt stöd för att fråga om våld. Men så hände äntligen något!

Nu har den färdiga versionen släppts:  Att vilja se, vilja veta och att vilja fråga- vägledning för att öka förutsättningarna anför att upptäcka våldsutsatthet. Där skriver Socialstyrelsen att mödrahälsovården bör ställa rutinfrågor om våld, och alla kvinnor som söker psykiatrisk vård bör tillfrågas om sina erfarenheter av våld. Socialstyrelsen rekommenderar även att frågan om våld tas upp i samtliga ärenden inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Det är en helomvändning från rekommendationerna i den första versionen. Uppenbarligen har de lyssnat på den kritik de fått och på remissinstanserna.

Man refererar till forskning som ger stöd för den nya  ståndpunkten. Det är bra. Men det känns ändå som att det är sunt förnuft som har vunnit på Socialstyrelsen!

Grattis Malala!

Idag kom en nyhet som gör mig genuint glad. Malala Yousafsay har fått Nobels fredspris. Hon delar  det med Kayílash Satyarthi. Stort grattis till båda!

Bägge kämpar för barns rättigheter. Fint att det får uppmärksamhet och erkännande. Malala är den jag känner till. Hon har imponerat stort på mig och var min favorit redan förra året. Minns särskilt en intervju med Malala. 

Årets fredspris känns som ett stort steg framåt!