Våldtäkt mot barn, ansvar och åldersgränser

Igår publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel som jag skrivit. Den handlar om våldtäkt mot barn, ansvar och åldersgränser.

Jag tycker att vuxna borde ha ansvaret för att kontrollera åldern när en sexpartner ser ung ut, på samma sätt som försäljaren kontrollerar åldern på Systembolaget. Är man osäker på åldern kanske man ska avstå. Och struntar man i att göra det borde man dömas.

Som lagen ser ut nu, är unga tonåringar alldeles för oskyddade. Och vuxna som utnyttjar barn sexuellt är alldeles för svår att komma åt.

Fler än jag tycker så. Just nu är artikeln den mest delade av debattartiklarna i Svenska Dagbladet. Över tusen personer har rekommenderat den till sina vänner på Facebook. Det känns bra.

Nästa steg är att ändra lagen.

Kritik från Barnrättskommittén om brist på vård för våldsutsatta barn

I mitt arbete är FN:s konvention om barnets rättigheter central. Nu har Sveriges efterlevnad av Barnkonventionen granskats av Barnrättskommittén. Sverige får beröm för mycket. Men kritiken är skarp!

Barnrättskommitténs rekommendationer kommer att vara viktiga för barn i Sverige framöver. Regeringen har redan aviserat att de tar den på allvar.

Jag tänkte koncentrera mig på en del av del av kritiken som handlar om våldsutsatta barn, men återkommer säkert om annat!

Barnrättskommittén kritiserar Sverige för att barn som utsatts för våld ofta har svårt att få den rehabilitering och den psykiska hälsovård de har rätt till. De kopplar det till de brister i vårdkedjan vad gäller psykisk hälsovård som finns i stora delar av Sverige. De lokala och regionala skillnaderna vad gäller barns rättigheter är alltför stora och måste åtgärdas.

Kommittén kritiserar också Sverige för att personal i skolan och på andra institutioner saknar utbildning i hur de ska upptäcka tidiga tecken våld och övergrepp (nr 12, 27 & 28 i rapporten).

Komittén lämnar en rad rekommendationer, till exempel att Sverige:

  • tillsätter tillräckliga resurser för att förebygga våld och övergrepp
  • utbildar personal i skolan om våld mot barn
  • ser till att barn som utsatts för våld och övergrepp har tillgång till lämplig vård.

Det faktum att personal som arbetar med barn inte får utbildning om våld är ett välkänt problem. Den bristande vårdkedjan är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat och som jag ofta lyft, till exempel i rapporten Våldsutsatta barn inom hälso- och sjukvården 2012 och i en debattartikel i Svenska Dagbladet i oktober 2013. Där konstaterade jag och professor Carl Göran Svedin att  våldsutsatta barn bollas mellan olika verksamheter utan att få den behandling de har rätt till. Vi hade granskat landets Barnahus.

I 17 verksamheter (74 procent), fanns i praktiken mer eller mindre stora begränsningar vad gäller den faktiska tillgången till psykisk hälsovård efter polisanmälan om våld eller övergrepp. Barn och familjer blev utan vård på grund av att de inte passade i vårdgivarnas målgrupp eller på grund av att övergången till behandling var krånglig och krävande. Vi bedömde att endast sex verksamheter (26 procent) omgående slussade vidare Barnahusets klienter till behandling när behovet fanns. Övergången var då enkel, utan remissförfaranden eller väntetider, precis så som det är tänkt att fungera.

Våra slutsatser liknar de som Barnrättskommittén nu kommit fram till. Då föreslog vi att regeringen ska tillsätta en utredning med uppgift att klargöra hälso- och sjukvårdens ansvar för våldsutsatta barn. Nu ger Barnrättskommittén ytterligare argument för förslaget.

Jag ser fram emot att se hur våra politiker kommer att lösa problemen!

Jag kan förstå att man blir sen, men inte hur sen som helst

– Jag kan förstå att man blir sen. Det förlåter man. Det blir jag också ibland. Men inte hur sen som helst. Om man säger att man ska bli klar på tre månader kan jag inte förlåta att det tar mer än ett år.

Så sa en flicka till mig 2009. Hon berättade att hon misshandlats av sin styvpappa. Efter polisanmälan tog det åtta månader innan hon hördes av polis och 16 månader innan beslut fattades i åtalsfrågan. Det hon syftar på är att förundersökningen enligt lag ska vara avslutad inom tre månader när barn är utsatta för vålds- eller sexualbrott. Men de följer inte lagen.

Polis och åklagare är sena och de följer inte lagen. Det kan hon inte förlåta. Inte jag heller.

Den här flickan och andra barn gjorde att jag fick upp ögonen för hur destruktivt det är för barn när de får vänta på rättsväsendet. Sedan dess har jag på olika sätt försökt uppmärksamma frågan.

Under en rad år (2010-2013) skrev jag för Rädda Barnens räkning rapporter om polis och åklagares handläggningstider vid misstänkt barnmisshandel. Varje gång en ny rapport om handläggningstider vid barnmisshandel släppts har ansvariga tjänstemän och politiker bett om ursäkt, betonat hur allvarliga missförhållandena är och lovat bot och bättring.  Ingen säger emot. Mycket mer än så har inte hänt. Handläggningstiderna har minskat något men är fortfarande olagligt och oacceptabelt långa.

Det har gått väldigt bra att uppmärksamma frågan, men varit mycket svårare att åstadkomma förändring. Slagna och utnyttjade barn blir kvar i sin utsatthet, med polis och åklagares goda minne.

Idag gör jag ett nytt försök med en debattartikel i Svenska Dagbladet. Det har gått fem år men det finns en ljusning. Vid årsskiftet träder den nya polisorganisationen i kraft. Jag hoppas att organisationsförändringen utgår ifrån våldsutsatta barns rättigheter, och ifrån den lagstiftning vi har på området.

Man får faktiskt inte vara hur sen som helst.

En hård dom mot Sverige – barn kommer inte till tals

Barn kommer inte till tals, deras berättelser tas inte på allvar och anmälningsplikten fungerar inte som den ska i Sverige idag. Myndigheter samarbetar inte och tar i sina beslut större hänsyn till vuxna än till barn. Så skriver UNICEF i Svenska Dagbladet idag. Det är en hård dom över Sverige, men en rättvis dom.

UNICEF vill se en nationell handlingsplan för barn i socialt utanförskap.

De tar avstamp i konkreta fall där barns rättigheter inte har tillgodosetts. Samma fall som jag skrivit om här tidigare. Yara i Karlskrona som bara blev åtta år.  Flickan i Skaraborg som berättade om misshandel på förskolan men inte fick hjälp.

Debatten om barn som far illa fortsätter. Barn fortsätter att fara illa. När kommer vändpunkten? Vilket politiskt parti kommer att ta initiativ till blocköverskridande samarbete och till att sätta de här frågorna högt på dagordningen?

Fortsatt kritik mot socialtjänsten efter dödsfallet i Karlskrona

Många reagerar efter dödsfallet i Karlskrona. Barnombudsmannen skriver att socialtjänsten måste få förutsättningar att klara sitt uppdrag. Det har de inte idag.

Bris generalsekreterare kräver förändring. Specialistutbildning i barnskydd, fungerande socialjourer över hela landet och tydliga rutiner för hur skolor ska anmäla.

Kritiken mot hur Lex Bobby fungerar fortsätter. Nu är det tre barnläkare som arbetat med Socialstyrelsens dödsfallsutredningar som kräver förändring.

Jag hoppas att något kommer att hända. Innan nästa barn dör.

Konkreta förslag efterlyses!

Idag skriver jag i Svenska Dagbladet. Det handlar om de förslag jag skulle vilja se från den nationella samordnaren mot våld i nära relationer – Carin Götblad. Hennes uppdrag avslutas i juni.

Den analys hon har av situationen för våldsutsatta barn i Sverige är dyster, men sann. Igår träffades vi på TV 4. Hon beskriver barns utsatthet levande och väl, och jag känner igen bilden. Kanske är jag lite mer positiv. Jag ser mycket missförhållanden, men också många goda exempel på när det fungerar.

Men jag är otålig och vill ha konkreta förslag. Vi vet att våldsutsatta barn inte uppmärksammas och skyddas på det sätt de har rätt till. Det är hög tid för förändring.

Lättare för barn att få brottsskadersättning

Det går framåt.

Igår skrev de fyra regeringspartierna om den nya Brottsskadelagen i Svenska Dagbladet. Den börjar gälla 1 juli i år och innebär några viktiga förbättringar för barn som upplevt våld hemma. Man tar fasta på barnens utsatta situation gentemot föräldrarna.

Det ska räcka med en vårdnadshavares underskrift för att barn ska kunna söka brottsskadeersättning. Idag krävs att bägge vårdnadshavarna skriver under, vilket leder till att den förälder som misshandlat kan stoppa ersättning till barnet. Barn ska också kunna söka brottsskadeersättning tills de fyller tjugoett, oavsett hur lång tid det gått sedan brottet ägde rum.

Det är bra, eftersom barn kan behöva bli vuxna för att kunna och våga söka ersättning när en förälder stått för våldet. Men det kan bli ännu bättre. Häromåret beräknade Svenska Dagbladet att enbart omkring en promille av de barn som bevittnat våld fick ersättningen. Det är inte mycket bättre idag.

Barn som upplevt våld genom att bevittna en förälder misshandla den andra har inte samma rättigheter som andra våldsutsatta barn. För att de ska få det behöver de bli målsägare.

Grattis Stockholm!

Barnahus är den i särklass bästa modell jag sett för att ta emot barn som misstänks vara utsatta för våld. Egentligen är det så självklart, de vuxna från olika myndigheter ska samverka, de ska sätta barnets behov i centrum och de ska träffa barnet i en gemensam, trygg och barnvänlig lokal. Det är många som håller med mig. För nio år sedan fanns inga Barnahus i Sverige. Idag har vi 29 Barnahus som täcker 170 av landets 290 kommuner. Det är en fantastisk framgång!

Men det är svårt att starta och driva ett Barnahus, det tar tid att få alla inblandade människor att samverka och sätta barnets behov i centrum. Det kräver dessutom resurser, Barnahus kan inte väga upp resursbrister och felprioriteringar hos myndigheterna.

I somras släpptes en kvalitetsgranskning av landets 23 första Barnahus. Jag och professor Carl Göran Svedin genomförde den och skrev rapporten Inuti ett Barnahus. Vi såg att många Barnahus hade en god kvalitet på verksamheten, men att bara fyra levde upp till de krav som ställs på ett fullvärdigt Barnahus. Några verksamheter hade väldigt långt kvar till att leva upp till namnet Barnahus. En av de verksamheter som fick lägst poäng var den i Stockholm. Stockholm är min stad, och det gör mig ont. Jag har i mitt yrkesliv mött alltför många barn som far illa där, och med egna ögon sett konsekvenserna av bristerna.

Det gör att jag är desto gladare när jag läser tidningen idag och ser att socialborgarrådet Anna König Jerlmyr, hälso-och sjukvårdsborgarådet Filippa Reinfeldt, polismästare Mats Löfving och chefsåklagare Agneta Isborn Lind nu gemensamt går ut och deklarerar mycket höga ambitioner för ett Barnahus i Stockholm. Det ska starta i vår och tanken är att det ska uppfylla alla kriterier för ett fullvärdigt Barnahus. Särskilt roligt är förstås att jag känner igen formuleringar och krav från Inuti ett Barnahus.

Grattis Stockholm och alla Stockholmsbarn! Vi är inte framme än, men snart… Ambitionen är att varje barn i Stockholm som misstänks vara utsatt för våld eller övergrepp ska vara i centrum för hela utredningsprocessen, i en barnvänlig och skyddad miljö. Barnen ska erbjudas krisstöd, något som ofta fattats tidigare.

Mycket hårt jobb återstår innan visionen blir verklighet. Men vilken härlig vision!

 

Våldsutsatta barn har rätt till behandling!

Hälso – och sjukvården i Sverige debatteras livligt och kritiseras ofta. Men jag saknar en aspekt, så jag debatterar och kritiserar lite till!  Idag publicerar Svenska Dagbladet en artikel som jag skrivit tillsammans med professor Carl Göran Svedin.

Vi beskriver att enbart en dryg fjärdedel av landets Barnahusverksamheter (26 %) omgående slussade vidare de barn som hade behov av psykisk hälsovård till behandling efter polisanmälan om våld eller övergrepp. Övergången var enkel, utan remissförfaranden eller väntetider, precis så som det är tänkt att fungera. De andra verksamheterna hade mer eller mindre stora brister. Ofta beskrev personal att barn fick vänta eller blev utan behandling. När det var som värst upplevde personal att det nästan var omöjligt att få behandling för de våldsutsatta barn som behövde.

Det är ju inte klokt egentligen! I vårt rika, välfungerande land har vi inte lyckats se till att våldtagna och misshandlade barn får behandling. Många av dem lämnas ensamma och plågas av minnen och symtom helt i onödan. Ingen vinner på det.

Jag tror att många, många vuxna tycker som vi gör. Det handlar om vår gemensamma hälso- oh sjukvård, och det är självklart att våldsutsatta barn omgående ska få behandling.  Det behövs en förändring!

Samhället är fortfarande en dålig förälder!

Socialstyrelsen släpper idag en rapport som de själva ser som alarmerande. I en debattartikel i Svenska Dagbladet  beskriver Lars- Erik Holm och Mona Heurgren att många placerade barn och unga far, eller riskerar att fara, mycket illa. De misslyckas alltför ofta i skolan. De skadar sig själva tio gånger oftare än andra barn! De får psykofarmaka 15-19 gånger oftare än andra barn! Dödligheten är fem till tio gånger högre än hos andra barn och ungdomar!

Det måste till en drastisk förändring så att utsatta barns rätt till utbildning och deras psykiska och fysiska hälsa kommer i fokus. Socialstyrelsen beskriver öppna jämförelser, nationella utvärderingar, föreskrifter, handböcker och vägledningar som ska underlätta socialstyrelsens arbete. De tar fram ett utbildningsmaterial för jour- och familjehem och en bedömningsmetod så att kommunerna kan rekrytera familjehem som är trygga och säkra.

Det som barnen själva tar upp när Socialstyrelsen frågat vad som är viktigt för att förbättra omsorgen är behovet av trygghet och säkerhet, att familjehemsföräldrar och personal på institutioner är snälla och att de blir väl behandlade.

Det griper tag i mig! Barnen vill att de som tar hand om dem ska vara snälla och de vill bli väl behandlade! Det visar hur illa det är.

Samhället är fortfarande en dålig förälder!