Barn har rätt att höras!

Barn har rätt att höras! Vid alla viktiga myndighetsbeslut som rör dem ska de få komma till tals och berätta hur de ser på saken. Det säger Barnkonventionen och det säger svensk lag. Men verkligheten ser annorlunda ut. I en pinfärsk rapport från Socialstyrelsen har man tagit reda på om barn får komma till tals inför domstolsbeslut om vårdnad, boende och umgänge.

Det är socialtjänstens familjerätt som har till uppgift att ta reda på hur barn ser  på saken när deras föräldrar inte kan komma överens om var barnen ska bo, vem som ska bestämma eller hur stort umgänge de ska ha.

När en vårdnadstvist går ända till domstol är det allvar. De flesta föräldrar lyckas fatta beslut om barnen beslut själva när de bestämmer sig för att separera. En del behöver hjälp av en utomstående. Få är så oense att de överlåter till domstolen att bestämma. Våld, missbruk, psykisk sjukdom och andra svårigheter är vanligt i de familjer som kommer till domstolen med en vårdnadstvist.

Beslutet i domstol ska bygga på en bedömning av vad som är barnets bästa. Det är svårt att göra en sådan bedömning om man inte vet hur barnet ser på si situation eller vad barnet vill . För det handlar om det enskilda barnets bästa, inte om vad som är bäst för barn i allmänhet.  Det är inte samma sak. Några exempel:

  • De flesta barn mår bra av att äta grönsaker, men inte Linn. Hon är allergisk.
  • De flesta barn mår bra av att bo med bägge sina föräldrar, men inte Alexander. Han är rädd för att vara ensam med sin pappa eftersom pappan misshandlat honom så många gånger.
  • De flesta barn klarar av två hem med skilda rutiner, men inte Sara. Hon är autistisk och har svårt med förändringar och övergångar.

Utredaren från familjerätten är den som ska framföra vad barnet vill till domstolen. Men Socialstyrelsens rapport visar att ett av tre barn inte får tillfälle att prata enskilt med utredaren. Tonåringar kommer nästan alltid till tals, men inte de yngre barnen.

Några slutsatser är att:

  • Alla barn har rätt att komma till tals! Också de yngre!
  • En del barn behöver mer tid och fler samtal för att kunna bygga upp ett förtroende och berätta om hur de känner.´Nu är det vanliga att de bara får ett eller två samtal.
  • Socialtjänsten behöver bli bättre på att informera barnen så att de förstår varför samtalet sker och vad tvisten innebär.
  • Socialtjänsten behöver bli bättre på att berätta för barnen vad de kommit fram till i utredningen.

Det är dags att ändra på det här. Annars är risken stor att besluten blir fel!

Sunt förnuft vinner på Socialstyrelsen!

Jag har tidigare skrivit om den version av Socialstyrelsens vägledning Att upptäcka våldsutsatthet som gick ut på remiss. Den var tänkt som ett stöd för personal inom socialtjänst och hälso-och sjukvård för att fråga som våldsutsatthet. Jag föreslog att de skulle skrota vägledningen och tänka om. Den gav inget stöd för den som vill upptäcka våldsutsatthet, tvärtom riskerade den att bidra till att färre ställer de nödvändiga frågorna.

Det dröjde ett tag och sedan kom en ny version av vägledningen ut på remiss. Fortfarande gav den ett dåligt stöd för att fråga om våld. Men så hände äntligen något!

Nu har den färdiga versionen släppts:  Att vilja se, vilja veta och att vilja fråga- vägledning för att öka förutsättningarna anför att upptäcka våldsutsatthet. Där skriver Socialstyrelsen att mödrahälsovården bör ställa rutinfrågor om våld, och alla kvinnor som söker psykiatrisk vård bör tillfrågas om sina erfarenheter av våld. Socialstyrelsen rekommenderar även att frågan om våld tas upp i samtliga ärenden inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Det är en helomvändning från rekommendationerna i den första versionen. Uppenbarligen har de lyssnat på den kritik de fått och på remissinstanserna.

Man refererar till forskning som ger stöd för den nya  ståndpunkten. Det är bra. Men det känns ändå som att det är sunt förnuft som har vunnit på Socialstyrelsen!

Som en våldsam film

 

3302137_2048_1152

Jag startade dagen tidigt och for iväg till Radiohuset för att vara med i P1 Morgon. Det handlade om barn som växer upp med våld hemma. Innan jag var med så sändes två inspelade intervjuer med unga vuxna som minns hur det var när mamma misshandlades. Naket, smärtsamt och ärligt beskrev de sina upplevelser. Det var så tydligt att de inte bara var vittnen, de var i högsta grad drabbade själva.

”Jag och min syster var som statister i en våldsam film, som vi var tvungna att bevittna om och om igen. ” säger Ena.

Efteråt tänkte jag på att de inte sa något alls om vuxna som såg, som stoppade eller stöttade. Det kanske kommer. Hela intervjuerna sänds i P1 Barnen imorgon. Men ändå. Var finns de trygga vuxna?  Finns det någon att prata med? Att slå larm till? Reagerar vuxna i omvärlden när barn far illa?

2014-5-7-omslag

Nu skärps ändå  kraven på kommuner och landsting.  Socialstyrelsen släpper idag nya föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer. Det är samma dag som 8-åriga Yara i Karlskrona begravs, flickan som trots larm om misshandel  lämnades utan skydd och till slut dödades.

Kommunernas ansvar att ingripa när ett barn misstänks ha blivit utsatt för våld eller bevittnat våld av en närstående skärps från och med den 1 oktober i år. Socialnämnden måste utan dröjsmål starta en utredning.

En död flicka

En åttaårig flicka har hittats död i Karlskrona.  Polisen misstänker att de släktingar hon bor hos har mördat henne. Det är fruktansvärt i sig, men det slutar inte där. Det finns vuxna i omgivningen som sett att hon far illa, och som slagit larm till både socialtjänst och polis. Men de ingrep inte.

Sedan 2008 har Socialstyrelsen haft i uppdrag att utreda hur myndigheter agerat när barn avlidit till följd av brott. Då kom Lex Bobby, namngiven efter ett annat barn som dödades i sitt eget hem.Syftet är att förebygga att barn far illa.  Men lagen fungerar inte särskilt bra.

Visst kommer Socialstyrelsen att granska vad som hänt i Karlskrona, men de kommer inte att skriva om just händelserna där. Istället bakas analysen in i en generell rapport, med förhoppningen om att hitta generella systemfel och brister. Dödsfallsutredningarna har tidigare kritiserats av Statskontoret för att Socialstyrelsen lägger för stor del av resurserna på att hämta in skriftligt material och för lite på att analysera materialet, ge förbättringsförslag och kommunicera resultaten. Man samtalar inte med de tjänstemän som varit inblandade och missar därför deras tankar och synpunkter.

Jag har skrivit om det här förut, och skulle vilja se en förändring. Socialstyrelsen borde intervjua de inblandade tjänstemännen och också ge andra personer i den dödade flickans närhet möjlighet att ge sin syn på saken om de vill. Hur ser de personer som anmält missförhållanden på saken? Vad har skolan sett? Vad säger vänner och anhöriga?

I en debattartikel i Dagens Nyheter för drygt ett år sedan föreslog jag tillsammans med Barnombudsmannen att regeringen utvidgar Lex Bobby till att:
• Innefatta fall där barn allvarligt skadas till följd av brott
• Innefatta barn som tar sitt eget liv
• Göra en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister

Det är för sent att rädda livet på den lilla flickan i Karlskrona. Men det är inte för sent att rädda andra barn.

 

Jag måste fråga!

Jag har just tagit del av en ny och reviderad version av Socialstyrelsens vägledning Hur upptäcka våldsutsatthet?.  Jag skrev om vägledningen för några dagar sedan.  Myndigheten står fast vid att socialtjänst och hälso- och sjukvård inte ska ställa rutinfrågor om våld. Inte ens i speciella verksamheter som barn- och ungdomspsykiatrin eller i socialtjänstens barn- och ungdomsgrupper. För Socialstyrelsen väger risken att någon skulle ta illa vid sig tyngre än risken för de våldsutsattas liv och hälsa.

Så, kontentan är att Socialstyrelsen rekommenderar att professionella bara ska fråga om våldsutsatthet när det finns särskilda indikationer, som särskilda symtom eller skador. Annars ska de vara tysta.

Vägledningen är inte publicerad än, men det blir den väl snart. Läs den inte. Ta istället ett djupt andetag, använd ditt sunda förnuft och fråga dig själv hur du ska upptäcka våldsutsatthet.

När jag gör det är svaret enkelt. Jag måste fråga.

När evidens saknas borde sunt förnuft ta vid – även för Socialstyrelsen

Vad gör man är det inte finns evidens? För mig är det självklart att man då utgår från sunt förnuft och beprövad erfarenhet. För andra tycks svaret vara att då gör man ingenting. Så resonerar Socialstyrelsen i vägledningen Hur upptäcka våldsutsatthet? som gått ut på remiss.

En lång rad yrkespersoner som specialiserat sig på våld i nära relationer går till hårt angrepp mot Socialstyrelsens text i Dagens Medicin.

En av rekommendationerna lyder: Socialstyrelsen rekommenderar inte att man inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten ställer rutinfrågor om våld. Detta då det inte finns någon evidens för att det skulle leda till minskad våldsutsatthet eller ökad hälsa och då de etiska nackdelarna med att fråga överväger fördelarna.

Det må stämma att det inte finns någon evidens för att rutinfrågor om våld skulle leda till minskad våldsutsatthet eller ökad hälsa. Antagligen för att ingen undersökt saken!

Det är nu det sunda förnuftet borde komma in. Våld i nära relationer innebär en mycket stor risk för psykisk och fysisk hälsa och enorma kostnader för enskilda och för samhället. Det innebär också en risk för liv.

En liten minoritet av de som är utsatta berättar om det för vårdpersonal, polis eller socialtjänst. Det innebär att de inte får det skydd, det stöd eller den vård de behöver och har rätt till.

Det handlar också om mänskliga rättigheter. 26 februari släppte nationellt Centrum för kvinnofrid rapporten Våld och hälsa där över tiotusen vuxna män och kvinnor tillfrågats om erfarenheter av våld och om hälsa. Där framgår att sexuellt, fysiskt eller psykiskt våld upplevs av en betydande andel av befolkningen och att psykisk och fysisk ohälsa är vanligare, ibland flerfaldigt, hos personer som i sitt liv har varit utsatta för allvarligt våld. Författarnas slutsats är att det är ovärdigt för en välfärdsstat som Sverige att barns, kvinnors och mäns mänskliga rättigheter inte efterlevs.

Skrota vägledningen och tänk om!

Socialstyrelsen om umgängesstöd

Ett umgängesstöd är en särskilt utsedd person som ska närvara när barnet träffar en förälder och som ska bidra till att barnet känner sig tryggt. Bakgrunden kan vara att barnet är otryggt eller rädd för umgänge efter en lång separation eller skrämmande upplevelser. Uppgifter om våld, missbruk, psykisk sjukdom eller allvarliga brister i omsorgen är vanliga.  I teorin, och i lagtexten, ska beslut om umgängesstöd grunda sig på vad som är barnets bästa

Under hösten arbetade jag med ett uppdrag från Socialstyrelsen. Jag intervjuade barn som träffat en av sina föräldrar med umgängesstöd. Andra såg till att föräldrar, tingsrätter, advokater, kommuner och personer som arbetar som ungängesstöd fick göra sina röster hörda.

Strax före jul blev rapporten färdig och lades ut på Socialstyrelsens hemsida.

Kritiken är massiv. Det finns många brister när domstolar och socialtjänst ska hantera den svåra frågan om umgängesstöd. Umgängesstödspersonens roll är ofta otydlig för alla involverade; socialtjänsten har inte formulerat ett tydligt uppdrag, den som är anställd som umgängesstöd har inte förstått, boendeföräldern har inte förstått, umgängesföräldern har inte förstått… Huvudpersonerna, barnen, förstår inte heller. Det är svårt när de vuxna inte förstår eller berättar!

Alltför ofta försummar socialtjänsten att prata med barnet inför umgänge och att fråga dem efteråt hur det fungerat och känts. Få barn minns namnet på umgängesstödspersonen och de flesta verkar inte ha uppfattat att personen var till för dem. Däremot har de synpunkter på om de vill eller inte vill träffa umgängesföräldern. Ett par barn kände sig lurade till kontakten med föräldern.

Det är bra att regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta reda på hur vuxna och barn ser på umgängesstöd.  Men resultaten förpliktigar. Det måste fungera bättre än så här!

Samhället är fortfarande en dålig förälder!

Socialstyrelsen släpper idag en rapport som de själva ser som alarmerande. I en debattartikel i Svenska Dagbladet  beskriver Lars- Erik Holm och Mona Heurgren att många placerade barn och unga far, eller riskerar att fara, mycket illa. De misslyckas alltför ofta i skolan. De skadar sig själva tio gånger oftare än andra barn! De får psykofarmaka 15-19 gånger oftare än andra barn! Dödligheten är fem till tio gånger högre än hos andra barn och ungdomar!

Det måste till en drastisk förändring så att utsatta barns rätt till utbildning och deras psykiska och fysiska hälsa kommer i fokus. Socialstyrelsen beskriver öppna jämförelser, nationella utvärderingar, föreskrifter, handböcker och vägledningar som ska underlätta socialstyrelsens arbete. De tar fram ett utbildningsmaterial för jour- och familjehem och en bedömningsmetod så att kommunerna kan rekrytera familjehem som är trygga och säkra.

Det som barnen själva tar upp när Socialstyrelsen frågat vad som är viktigt för att förbättra omsorgen är behovet av trygghet och säkerhet, att familjehemsföräldrar och personal på institutioner är snälla och att de blir väl behandlade.

Det griper tag i mig! Barnen vill att de som tar hand om dem ska vara snälla och de vill bli väl behandlade! Det visar hur illa det är.

Samhället är fortfarande en dålig förälder!