När barn och unga involveras minskar självmorden

Aftonbladet har en artikelserie om psykisk ohälsa bland unga i Sverige Idag är jag intervjuad. Självmorden minskar i Sverige.  Men barn och unga under 25 år är ett undantag.

2013 upptäcktes 2 432 ungdomar som försökte ta sitt liv. En betydligt större andel än i andra åldersgrupper. Samma år tog 1 600 personer livet av sig i Sverige. Av dem var 176 personer 15-24 år.

När Sverige senast granskades av FN:s barnrättskommitté uttrycktes oro över den höga frekvensen självmordsförsök och fullbordade självmord bland unga. Sverige uppmanades också att göra mer för att förebygga självmord bland barn.

I en debattartikel för snart två år sedan föreslog jag tillsammans med barnombudsman Fredrik Malmberg att regeringen utvidgar dödsfallsutredningarna när barn dödats till följd av brott (enligt den så kallade Lex Bobby) till att:
• Innefatta fall där barn allvarligt skadas till följd av brott
• Innefatta barn som tar sitt eget liv
• Göra en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister.

Vi lyfte också fram det faktum att det saknas kunskap om hur andra barn och unga i barnets närmaste omgivning har uppfattat situationen. Inte sällan är detta en grupp som tidigt kan ha sett varningssignaler eller fått bära svåra förtroenden från det barn som avslutar sitt liv.

Nu börjar det hända saker. Efter många års arbete presenterades nyligen en studie i The Lancet om hur självmord bland barn och unga kan förebyggas. Medverkar gör bland annat forskare från Karolinska Institutet.

Den metod som visar sig fungera bäst (Youth Aware of Mental Health Programme (YAM)) går ut på att barn och unga får lära sig att se tecken på psykisk ohälsa hos både sig själva och andra. De uppmuntras att prata och diskutera med varandra och får också träna sig på att hantera stress, depression och självmordstankar genom rollspel.

De får också information om vad de kan göra själva, hur de kan hantera sina problem och hjälpa kompisar som mår dåligt. Metoden halverar andelen självmordsförsök och allvarliga självmords­tankar hos eleverna.

Nu ska metoden spridas i Sverige.

 

Barn har rätt att höras!

Barn har rätt att höras! Vid alla viktiga myndighetsbeslut som rör dem ska de få komma till tals och berätta hur de ser på saken. Det säger Barnkonventionen och det säger svensk lag. Men verkligheten ser annorlunda ut. I en pinfärsk rapport från Socialstyrelsen har man tagit reda på om barn får komma till tals inför domstolsbeslut om vårdnad, boende och umgänge.

Det är socialtjänstens familjerätt som har till uppgift att ta reda på hur barn ser  på saken när deras föräldrar inte kan komma överens om var barnen ska bo, vem som ska bestämma eller hur stort umgänge de ska ha.

När en vårdnadstvist går ända till domstol är det allvar. De flesta föräldrar lyckas fatta beslut om barnen beslut själva när de bestämmer sig för att separera. En del behöver hjälp av en utomstående. Få är så oense att de överlåter till domstolen att bestämma. Våld, missbruk, psykisk sjukdom och andra svårigheter är vanligt i de familjer som kommer till domstolen med en vårdnadstvist.

Beslutet i domstol ska bygga på en bedömning av vad som är barnets bästa. Det är svårt att göra en sådan bedömning om man inte vet hur barnet ser på si situation eller vad barnet vill . För det handlar om det enskilda barnets bästa, inte om vad som är bäst för barn i allmänhet.  Det är inte samma sak. Några exempel:

  • De flesta barn mår bra av att äta grönsaker, men inte Linn. Hon är allergisk.
  • De flesta barn mår bra av att bo med bägge sina föräldrar, men inte Alexander. Han är rädd för att vara ensam med sin pappa eftersom pappan misshandlat honom så många gånger.
  • De flesta barn klarar av två hem med skilda rutiner, men inte Sara. Hon är autistisk och har svårt med förändringar och övergångar.

Utredaren från familjerätten är den som ska framföra vad barnet vill till domstolen. Men Socialstyrelsens rapport visar att ett av tre barn inte får tillfälle att prata enskilt med utredaren. Tonåringar kommer nästan alltid till tals, men inte de yngre barnen.

Några slutsatser är att:

  • Alla barn har rätt att komma till tals! Också de yngre!
  • En del barn behöver mer tid och fler samtal för att kunna bygga upp ett förtroende och berätta om hur de känner.´Nu är det vanliga att de bara får ett eller två samtal.
  • Socialtjänsten behöver bli bättre på att informera barnen så att de förstår varför samtalet sker och vad tvisten innebär.
  • Socialtjänsten behöver bli bättre på att berätta för barnen vad de kommit fram till i utredningen.

Det är dags att ändra på det här. Annars är risken stor att besluten blir fel!

Otäck bild inifrån BUP

Nio BUP-psykologer skriver idag i Svenska Dagbladet om en verksamhet i kris. De refererar till den artikel som jag och Barnombudsman Fredrik Malmberg skrev i Dagens Nyheter för några veckor sedan om barns självmord. De skriver att om ingenting görs åt dagens situation inom Barn- och ungdomspsykiatrin så kommer vi få höra om fler tragedier och allt fler barn och unga som inte fått den hjälp de behövt. De menar att patientsäkerheten och vårdkvalitet är hotad.

Problem som de lyfter fram är det ökade trycket på BUP, en bristande primärvård för barns och ungas psykiska hälsa, tidskrävande administrativa kontrollsystem och en vårdgaranti som styr arbete mot quick-fix-lösingar. Deras  artikel är en viktig pusselbit när vi försöker förstå varför Sverige inte lyckats bättre när det gäller att förebygga att barn tar sitt liv.

Tyvärr känner jag igen det här alltför väl. I stora delar av landets saknas en första linjens psykiatri för barn mellan sex och arton år. Det är inte självklart vart de eller deras föräldrar ska vända sig när det uppstår problem.

Det här drabbar de våldsutsatta barn jag arbetar med hårt. På vårdcentralen kan inte personalen tillräckligt om barns psykiska hälsa, särskilt inte när det gäller barn som utsatts för våld eller övergrepp. Socialtjänst och skola har inga behandlingsresurser. På BUP anser man inte att barnen mår tillräckligt dåligt för att platsa in. Konsekvensen blir att barnen bollas mellan olika verksamheter utan att få den rehabilitering de har rätt till.

I november släppte Rädda Barnen en rapport om våldsutsatta barn inom hälso- och sjukvården som jag skrivit. Barnminister Maria Larsson konstaterade att kritiken stämmer. Ansvarig på Sveriges kommuner och landsting konstaterade att kritiken stämmer.

Jag undrar vad de gjort åt saken sedan dess.

Bra respons på artikel

I går publicerade jag tillsammans med  Barnombudsman Fredrik Malmberg en artikel på DN Debatt. Vi fick en stark och positiv respons.  TVradio och många tidningar hängde på. Och många privatpersoner delade länken i sociala medier.

Det saknas en del kunskap och det saknas framförallt bra metoder för förebyggande arbete. Myndigheterna kan säkert göra mer. Och vi måste säkra upp att myndigheterna agerar på ett bra sätt utifrån den information som de har tillgång till, sa Barn och äldreminister Maria Larsson i Ekot. Hon är beredd att överväga vårt förslag.

Det som känns allra viktigast är att några av de föräldrar som drabbats av att deras barn tagit sina liv gått ut och berättat att de tycker att vårt förslag är bra.  I nyheterna i SVT och TV4 berättade en mamma om sin fjortonåriga dotters självmord och att hon stödjer förslaget. I P4 Extra berättade en pappa att han också stödjer förslaget. Hans son tog sitt liv bara 14 år gammal efter långvarig mobbning.

De vet hur det är, och de vet vad som fattas.

Nu får vi hoppas att debatten fortsätter och leder till att det förebyggande arbetet mot självmord bland barn intensifieras. Och att det bidrar till att barn i framtiden hittar andra alternativ än att ta sina liv.