Barnafrid!

Så var det äntligen dags!

Igår invigdes Sveriges nya nationella kunskapscentrum Barnafrid.

barnafrid

Barnafrid finns på Linköpings universitet på uppdrag från regeringen. Målet  är att samla och sprida kunskap om våld och andra övergrepp på barn. Det ska bidra till ett förbättrat förebyggande arbete och till att utveckla effektiva insatser för att skydda och stödja barn.

Kunskapscentret riktar sig till yrkesverksamma som i sitt arbete möter barn och unga, men också till yrkesverksamma vid myndigheter och organisationer inom politik- och verksamhetsområden.

På invigningen fanns många av de som arbetar för och med våldsutsatta barn på plats. Socionomer, poliser, åklagare, psykologer, läkare, forskare, beslutsfattare, opinionsbildare, politiker och andra som specialiserat sig inom området samlades under samma tak för att fira att kunskapscentret nu är i gång.

Jag är väldigt glad över det här och ser fram emot många år av samarbete och massor av spännande gemensamma projekt!

 

 

 

När vuxna sviker

Tidningen Metro sätter idag igång en kampanj mot sexuella övergrepp mot barn. Tidningen är fylld av artiklar om ämnet. Jag och många andra är intervjuade. Jag gillar att de har ett tydligt syfte med sin rapportering. De vill få till stånd en förändring! I hemmen, i skolan och inom idrottsrörelsen behöver sexuella övergrepp mot barn bli synliga.

Jag bidrar gärna och hoppas på resultat!

Dagens förstasida i Metro

Dagens förstasida i Metro

 

Fjortonåringar borde aldrig kallas för prostituerade

Det skrivs och sägs mycket om utsatta barn i media. Ofta läser jag utan att reagera. Det handlar inte om att jag inte bryr mig, utan om att jag tagit del av det som berörs förut.  Det är ju ändå så att de barn jag möter berör mig mer än det som media rapporterar.

Men så ibland, är det något som berör mer än vanligt. Så var det idag när jag läste en artikel i Dagens Juridik . Först var det rubriken: Ingen förhörde 14-årig prostituerad flicka – ”torsk” frias från våldtäkt mot barn.

Jag har svårt att acceptera att en fjortonåring kallas prostituerad. Varför inte bara ta bort det ordet. Ingen förhörde 14-årig flicka – sexköpare  frias från våldtäkt mot barn hade varit bättre och mer värdigt.  Rubriken  gör mig arg, och den får mig att läsa vidare. Det jag läser är kanske inte helt nytt, det har hänt förut, men det gör mig arg ändå.

Flickan har inte kunnat höras för att hon mår så dåligt psykiskt. Det gör bevisningen bristfällig, och det är svårt att bedöma om hon verkligen såg ut att vara under femton år. Mannen fälls för köp av sexuell handling av barn, men frias från våldtäkt mot barn. Det handlar återigen om att det inte går att bevisa att mannen haft ”skälig anledning” att tro at flickan var under femton år. Att hon ser ut att vara under arton tvivlar ingen på, därför döms han till köp av sexuell handling av barn. Det är alltså ställt utan rimligt tvivel att mannen begått brott.

Flickan mår så dåligt att hon inte kan höras. Barn som tar emot ersättning för sex är inte vilka barn som helst. En stor andel har utsatts för övergrepp tidigare. Det gäller 94 procent av tjejerna och 41 procent av killarna som tagit emot ersättning för sex enligt ny svensk forskning.  Att sälja sin kropp är ofta en följd av och en reaktion på övergreppen. Det gör utnyttjandet värre. Symtomen och den psykiska ohälsan riskerar att förvärras för varje nytt utnyttjande, varje nytt övergrepp. Oförmågan att skydda sig själv blir större och större.

En grym värld, och en ofullständig lagstiftning. Jag har tidigare skrivit om att det krävs en absolut åldersgräns för att lagen ska kunna skydda barn och unga som inte kan skydda sig själva. Det är alltid olagligt att köpa sex. Det gäller även om den man köper sex av en vuxen.  Utnyttjar man ett barn och borde man dömas.

Det spelar ingen som helst roll hur ett barn ser ut utanpå, det är fortfarande ett barn inuti. Skadan blir lika stor om ett barn är långt som kort, om barnet ser moget ut eller inte.

Och fjortonåringar borde aldrig kallas för prostituerade.

Den långa resan

Tänkte att jag ska berätta om en skrift som jag är medförfattare till, Den långa resan. Möten med barn som misstänks vara utsatta för människohandel eller sexuell exploatering.  Det är länsstyrelsen i Stockholm som gett ut den.

Den långa resan

Skriften lanserades  på en konferens 23 mars i år. Konferensen och min föreläsning filmades av SvT. Skriften  handlar om bemötande och vad som kan vara bra att tänka på i mötet med barn som misstänks ha blivit utsatta för människohandel och sexuell exploatering. Den riktar sig främst till personal på institutioner och HVB-boenden (Hem för vård eller boende).

Handel med människor är en vidrig företeelse. De barn som utsatts för olika typer av handel bär ofta djupa spår av det de varit med om. De har rätt till upprättelse, skydd, återanpassning och rehabilitering. Oavsett var de är födda, och var i världen de kommer att tillbringa sitt fortsatta liv har Sverige ett stort ansvar för att tillgodose deras rättigheter när de utsatts för brott här. Varje barn är unikt, med en unik historia och unika behov. För att de generella rättigheterna ska tillgodoses måste bemötande och insatser skräddarsys.

Alla vi som möter barn i den här utsatta situationen har en möjlighet, och ett ansvar, att vara en motvikt mot de vuxna som svikit och utnyttjat. Det innebär att vi behöver sätta barns behov före våra egna och deras rättigheter i främsta rummet. Det innebär också att vi behöver ge barnen en chans att vara delaktiga på allvar, som ett första steg mot att återta makten över sitt eget liv. Målet är att den långa och svåra resa barnen genomfört ska få ett slut. Resan kan beskrivas som uppdelad i flera stadier:

  • Innan avresan: Barnet som kan utnyttjas för handel ringas in och rekryteras.
  • Resa och genomresa: Stadiet inleds när barnen gått med på att resa/ tvingas iväg på resa.
  • Destinationsstadiet: Personen sätts i arbete/utnyttjas.
  • Förvar, avvisning och brottsutredning: Människohandeln uppmärksammas av myndigheterna. Brottsutredning och socialtjänstutredning startar. Barnen placeras oftast på en institution, HVB-hem eller jour-hem i avvaktan på beslut om framtiden och avvisas eventuellt till annat land.
  • Anpassning och återanpassning

Det sista stadiet på resan handlar om att komma tillbaka till ett drägligt liv och att få en chans till rehabilitering. Lyckas vi inte slutföra det stadiet är risken stor att deras resa fortsätter, med nya umbäranden och fortsatt utnyttjande som följd.

Inte ditt fel! Att förebygga sexuell utsatthet

inte-ditt-fel

Sexuella övergrepp mot barn borde inte finnas! Det allra bästa är om de kan förebyggas innan de sker!

Jag har varit med och skrivit en vägledning som ska bidra till just det. Det är MUCF (Myndigheten för Ungdoms- och civilsamhällesfrågor) som gett ut den. Inte ditt fel! Att förebygga sexuell utsatthet beskriver hur sexuella övergrepp och sexuell exploatering kan förebyggas i arbetet med barn och unga på många olika nivåer.

  • Universell prevention är förebyggande insatser som riktar sig till alla. Insatsen tar inte hänsyn till hög- och lågriskgrupper utan syftet är att främja en positiv utveckling. Exempel på universell prevention kan vara information i medierna, förebyggande arbete i skolor som riktar sig till alla elever eller annat informationsmaterial som sprids brett.
  • Selektiv prevention är förebyggande insatser som riktar sig till undergrupper som har förhöjd risk att utsättas. Riskgrupper för att utsättas för sexuell exploatering är till exempel barn som tidigare utsatts för sexuella övergrepp eller våld i hemmet, tonåringar i hbtq-gruppen och barn som är placerade utanför det egna hemmet.
  • Indikativ prevention är insatser som riktar sig till personer som redan har utvecklat ett riskbeteende eller finns i en riskmiljö. Det kan handla om på- följder eller behandlingsprogram för gärningspersoner och om stöd och behandling för redan utsatta barn och unga. Genom sådana insatser kan man förhindra att barn utsätts på nytt.

Det finns en förenklad matris i utskriftsvänligt format att ladda ned.

En del i att förebygga sexuella övergrepp är att skydda och stötta de barn som redan utsatts. De är i stor risk att utsättas igen. Som en ung person som svarat på MUCF:s enkät uttrycker det:

”Jag skulle inte vilja bli bemött av någon som inte har en aning om vad den pratar om. Och sen så har jag varit med om att många är alldeles för opersonliga och slingrar sig runt ämnet man försöker prata om, och det tycker jag är uselt för det ger en känsla av att ämnet man tar upp är konstigt och fel och ska hållas inne.”

Dags att prata om sexuella övergrepp mot barn!

Jag har haft en intensiv vecka. I måndags lanserades Dags att prata om, en ny webbplats med syfte att sprida kunskap om sexuella övergrepp mot barn. Jag har varit projektledare.

Det har varit ett roligt och meningsfull uppdrag. Det roliga handlar om alla de möten vi haft med de barn och ungdomar som hjälpt till att utforma sidan. Det som känns meningsfullt är möjligheten att förebygga, att bidra till att fler barn berättar om sin utsatthet och kanske också till att övergrepp förhindras.

Europarådet beräknar att ett av fem barn i Europa utsätts för övergrepp. Det är galet många! Men fortfarande är kunskapen om sexuella övergrepp mot barn låg. Barn informeras sällan i våra skolor, studenter på högskolor och universitet blir ofta utan information trots att de ska arbeta med barn när de är klara.

Det är dags att börja prata om sexuella övergrepp mot barn! Kunskap kan skydda!

Lanseringen fick en bra spridning i media. TV, radio och tidningar rapporterade. Hjälp gärna till att fortsätta sprida!

Våldtäkt mot barn, ansvar och åldersgränser

Igår publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel som jag skrivit. Den handlar om våldtäkt mot barn, ansvar och åldersgränser.

Jag tycker att vuxna borde ha ansvaret för att kontrollera åldern när en sexpartner ser ung ut, på samma sätt som försäljaren kontrollerar åldern på Systembolaget. Är man osäker på åldern kanske man ska avstå. Och struntar man i att göra det borde man dömas.

Som lagen ser ut nu, är unga tonåringar alldeles för oskyddade. Och vuxna som utnyttjar barn sexuellt är alldeles för svår att komma åt.

Fler än jag tycker så. Just nu är artikeln den mest delade av debattartiklarna i Svenska Dagbladet. Över tusen personer har rekommenderat den till sina vänner på Facebook. Det känns bra.

Nästa steg är att ändra lagen.

Barnahus i Tallinn

Jag har tillbringat ett par dagar i Tallinn. Europarådet och Östersjöstaternas råd  bjöd in till en konferens om Child Friendly Justice.  Östersjöstaterna är Sverige, Finland, Danmark, Estland, Lettland, Litauen, Norge, Polen, Ryssland och överraskande nog Island. Alla länder var representerade. Jag föreläste om miljöns betydelsen när barn hörs om misstankar om våld eller övergrepp.

Det är spännande att möta kollegor från andra länder. På många områden har Sverige kommit långt. De svenska Barnahusen är en förebild.  På relativt kort tid har de utvecklats och erbjuder nu 80 % av Sveriges barn ett barnvänligt omhändertagande om de utsätts för brott. Dessutom har vi ett försprång bara genom att vi som land har en god ekonomi.

Andra länder i regionen kan också tjäna som förebilder för oss. Danmark har nyligen startat sina första Barnahus. De har en Barnahuslag som tydliggör hur information kan delas mellan myndigheter. Det saknar vi.

Estland har en ny barnskyddslag, som om jag förstår det rätt ger barn betydligt mer bestämmanderätt än vår svenska lagstiftning. Det skulle Sverige behöva ta efter!

Kritik från Barnrättskommittén om brist på vård för våldsutsatta barn

I mitt arbete är FN:s konvention om barnets rättigheter central. Nu har Sveriges efterlevnad av Barnkonventionen granskats av Barnrättskommittén. Sverige får beröm för mycket. Men kritiken är skarp!

Barnrättskommitténs rekommendationer kommer att vara viktiga för barn i Sverige framöver. Regeringen har redan aviserat att de tar den på allvar.

Jag tänkte koncentrera mig på en del av del av kritiken som handlar om våldsutsatta barn, men återkommer säkert om annat!

Barnrättskommittén kritiserar Sverige för att barn som utsatts för våld ofta har svårt att få den rehabilitering och den psykiska hälsovård de har rätt till. De kopplar det till de brister i vårdkedjan vad gäller psykisk hälsovård som finns i stora delar av Sverige. De lokala och regionala skillnaderna vad gäller barns rättigheter är alltför stora och måste åtgärdas.

Kommittén kritiserar också Sverige för att personal i skolan och på andra institutioner saknar utbildning i hur de ska upptäcka tidiga tecken våld och övergrepp (nr 12, 27 & 28 i rapporten).

Komittén lämnar en rad rekommendationer, till exempel att Sverige:

  • tillsätter tillräckliga resurser för att förebygga våld och övergrepp
  • utbildar personal i skolan om våld mot barn
  • ser till att barn som utsatts för våld och övergrepp har tillgång till lämplig vård.

Det faktum att personal som arbetar med barn inte får utbildning om våld är ett välkänt problem. Den bristande vårdkedjan är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat och som jag ofta lyft, till exempel i rapporten Våldsutsatta barn inom hälso- och sjukvården 2012 och i en debattartikel i Svenska Dagbladet i oktober 2013. Där konstaterade jag och professor Carl Göran Svedin att  våldsutsatta barn bollas mellan olika verksamheter utan att få den behandling de har rätt till. Vi hade granskat landets Barnahus.

I 17 verksamheter (74 procent), fanns i praktiken mer eller mindre stora begränsningar vad gäller den faktiska tillgången till psykisk hälsovård efter polisanmälan om våld eller övergrepp. Barn och familjer blev utan vård på grund av att de inte passade i vårdgivarnas målgrupp eller på grund av att övergången till behandling var krånglig och krävande. Vi bedömde att endast sex verksamheter (26 procent) omgående slussade vidare Barnahusets klienter till behandling när behovet fanns. Övergången var då enkel, utan remissförfaranden eller väntetider, precis så som det är tänkt att fungera.

Våra slutsatser liknar de som Barnrättskommittén nu kommit fram till. Då föreslog vi att regeringen ska tillsätta en utredning med uppgift att klargöra hälso- och sjukvårdens ansvar för våldsutsatta barn. Nu ger Barnrättskommittén ytterligare argument för förslaget.

Jag ser fram emot att se hur våra politiker kommer att lösa problemen!