Födelsedag

FN:s konvention om barnets rättigheter fyller år. Det märks! Debattartiklar, inslag i TV och radio, evenemang och statusuppdateringar… Ett livligt och ljudligt firande! Idag glömmer ingen att Barnkonventionen finns, och vi påminns om att den snart kan bli svensk lag.

Men i morgon är vi tillbaka i vardagen. Då gäller det att minnas.

Idag lyssnade jag på Lars H Gustafsson som föreläste på Barnahus i Stockholm. Lågmält och klokt lotsade han oss genom historien, genom de idéer som ligger till grund för Barnkonventionen och de idétraditioner som aktivt strider mot tanken att barn är bärare av egna rättigheter. Mig påminde det om att dessa olika idétraditioner funnits parallellt under lång tid, och att de fortsätter att göra det.

Vi satt i ett hus dit tusentals barn som misstänks vara utsatta för våld eller övergrepp ska tas emot varje år. Det handlar om barn vars rättigheter kränkts av föräldrar eller av andra vuxna. Lever myndigheterna upp till Barnkonventionens krav när det gäller de våldsutsatta barnen? Jag tror att de allra flesta tjänstemän som satt där med mig och lyssnade på Lars H Gustafsson kämpar för att göra det. Det är därför de är där. Men många var inte där.

En av alla artiklar om Barnkonventionen idag publicerades i Dagens Nyheter och är underskriven av mer än femtio organisationer, samlade under namnet Nätverket för Barnkonventionen. De välkomnar att Barnkonventionen ska bli lag, men konstaterar att barn i praktiken har ett mycket litet inflytande i beslut som direkt påverkar dem själva i Sverige. Och att det ofta är de allra mest utsatta barnen som blir minst lyssnade till.

Enligt artikeln saknar varannan svensk kommun en plan för att implementera barnkonventionen. En av tjugo kommuner inhämtar barns åsikter inför beslut som rör barn i kommunen.  43 procent av kommunerna tillfrågar sällan barnen.

Det saknas kunskap, skriver artikelförfattarna. Tjänstemän saknar kunskap om det förhållningssätt mot barn som genomsyrar Barnkonventionen. Jag håller med, men det handlar också om attityder. Många vuxna vet mycket, men vill inte låta barn ha inflytande på riktigt.  De håller helt enkelt inte med om att barn är individer med egna rättigheter och att alla barn har rätt att bli hörda i angelägenheter som rör deras liv.

Snart är födelsedagen till ända. 364 dagar återstår till nästa.

Sätt ord på det som hänt när barn dör

Långsamt går det ändå framåt. Det har under en längre tid förts fram kritik mot hur den så kallade Lex Bobby fungerar. Jag har varit en av kritikerna. Jag har skrivit om kritiken tidigare här på bloggen och i en debattartikel i Dagens Nyheter tillsammans med Barnombudsmannen. Vi föreslog att Lex Bobby ska utvidgas till att:

  • Innefatta fall där barn allvarligt skadas till följd av brott
  • Innefatta barn som tar sitt eget liv
  • Göra en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister

Idag föreslår Statskontoret i en rapport till regeringen att dödsfallsutredningar av både barn och barn flyttas från Socialstyrelsen till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.

Statskontoret sällar sig till de kritiska rösterna. De skriver att Socialstyrelsens granskningar inte uppfyller sitt syfte, och att de för regeringen, berörda myndigheter och kommuner har haft marginell betydelse.

De vill att utredningarna kompletteras med tillsyn i varje enskilt fall, något som jag stöttar till fullo. De vill också att utredningarna granskar fler fall. Jag ser fram emot förändringen men hoppas att man inte glömmer helheten. Det är inte rättsväsende, socialtjänst eller hälso- och sjukvård som ska vara i fokus. Inte heller journaler, akter eller annan skriftlig dokumentation.

I fokus ska det barn eller den vuxna människa som skadats eller dödats vara. Sorgen finns det inga ord för, heter Stadskontorets rapport. Men det kan vara ett stöd för de sörjande att det som skett beskrivs i ord. Det kan hindra att andra drabbas av sorgen.

Vad kunde vi andra gjort annorlunda? Hur kan vi förhindra att det händer igen?

Med de frågorna i fokus behöver de som utreder prata med människor, och leta också efter det som aldrig dokumenterades, efter luckorna i samhällsstödet. Vilka visste och såg? Varför anmälde ingen? Varför uteblev insatser eller stöd? Först då kan vi hitta de svar som vi letar efter.

Fler vill utvidga Lex Bobby

Barn ska inte dö. Det är fel. Men det händer.

Barn dör på grund av olyckor, av sjukdom, på grund av brott och för att de tar sitt eget liv. Det är alltid en katastrof och slår så oerhört hårt.

Vi kan göra mycket mer för att hindra att barn dör.Jag arbetar med våldsutsatta barn och barn som far illa. Det gör att jag har mest att säga om de barn som dör på grund av brott, eller på grund av att de själva tar sitt liv. Det är inte enkelt att förebygga, och vi behöver mer kunskap om vad som gått fel i de enskilda fallen.

Jag har tidigare tillsammans med Barnombudsmannen föreslagit att man ska utvidga den så kallade Lex Bobby till att inte bara gälla barn som dödats av andra utan också barn som tagit sitt liv. Så att vi kan få mer kunskap om att förebygga.

Fler och fler kräver samma sak. Till min glädje ser jag att det är ett av de krav som Bris lyfter inför valet. Ju fler vi blir desto större är chansen att det blir verklighet.

Jag vill se att Lex Bobby:

  • Innefattar fall där barn allvarligt skadas till följd av brott.
  • Innefattar barn som tar sitt eget liv.
  • Slår fast att det ska göras en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister.

Nyligen kom den nationella samordnaren mot våld i nära relationer med sina förslag. Hon föreslår en modell för lokala dödsfallsutredningar under ledning av landshövdingen. Jag har svårt att tro på den modellen. Den skulle kräva lagändringar som bryter sekretessen mellan myndigheterna för att bli effektiv. Men den skulle också kräva att varje län förfogar över specialistkompetens på området. Där är vi inte än.Det ska bli spännande att se hur riksdagspartierna reagerar på Bris krav inför valet!

Brott mot vuxna fortsätter att gå före!

Små brottsoffer har dåliga chanser att få upprättelse. De är i underläge redan från start. De är också i hög utsträckning utsatta för brott från de personer som de är allra mest beroende av – föräldrarna.

Idag uppmärksammar Bris och Tryggare Sverige att knapp en tiondel av våldsbrott mot små barn klaras upp. Det är svårt att väcka åtal när brott skett i hemmet och inga vittnen sett vad som hänt. Visst är det svårt att väcka åtal när den som är utsatt är lite och inte kan berätta vad som hänt.

Men ingen kan säga att svenskt rättsväsende gör sitt bästa. Debattartikeln lyfter flera av de problemområden som vi sett i kvalitetsgranskningen Inuti ett Barnahus. Några exempel på vad vi såg:

  • Polis och åklagare tar på lång tid på sig att utreda brott mot barn. De följer inte lagen. 2012 klarade man den lagstadgade tidsfristen (90 dagar) i 64 procent av fallen.
  • De poliser som hör barn saknar ofta utbildning i barnförhör. Enbart 30 % av verksamheterna hade fullt utbildade barnförhörsledare.
  • Polis och åklagare tar ytterst sällan hjälp av personer med större kunskap om barns utveckling, trots att lagen säger att det ska göras. Bara 13 % av verksamheterna gjorde det.48 % av verksamheterna hade brister vad gällde åklagares och/eller utredande socialtjänsts närvaro i medhörning vid förhör.

Det är bra att Bris och Tryggare Sverige fortsätter att lyfta det här viktiga området. För det är egentligen inte alls svårt att bli bättre på att utreda brott mot små barn. Det krävs enkla åtgärder, men åtgärder som kostar pengar. De pengarna är väl investerade.

Rättsväsendet måste helt enkelt se till att brott mot vuxna inte får gå före!

En död flicka

En åttaårig flicka har hittats död i Karlskrona.  Polisen misstänker att de släktingar hon bor hos har mördat henne. Det är fruktansvärt i sig, men det slutar inte där. Det finns vuxna i omgivningen som sett att hon far illa, och som slagit larm till både socialtjänst och polis. Men de ingrep inte.

Sedan 2008 har Socialstyrelsen haft i uppdrag att utreda hur myndigheter agerat när barn avlidit till följd av brott. Då kom Lex Bobby, namngiven efter ett annat barn som dödades i sitt eget hem.Syftet är att förebygga att barn far illa.  Men lagen fungerar inte särskilt bra.

Visst kommer Socialstyrelsen att granska vad som hänt i Karlskrona, men de kommer inte att skriva om just händelserna där. Istället bakas analysen in i en generell rapport, med förhoppningen om att hitta generella systemfel och brister. Dödsfallsutredningarna har tidigare kritiserats av Statskontoret för att Socialstyrelsen lägger för stor del av resurserna på att hämta in skriftligt material och för lite på att analysera materialet, ge förbättringsförslag och kommunicera resultaten. Man samtalar inte med de tjänstemän som varit inblandade och missar därför deras tankar och synpunkter.

Jag har skrivit om det här förut, och skulle vilja se en förändring. Socialstyrelsen borde intervjua de inblandade tjänstemännen och också ge andra personer i den dödade flickans närhet möjlighet att ge sin syn på saken om de vill. Hur ser de personer som anmält missförhållanden på saken? Vad har skolan sett? Vad säger vänner och anhöriga?

I en debattartikel i Dagens Nyheter för drygt ett år sedan föreslog jag tillsammans med Barnombudsmannen att regeringen utvidgar Lex Bobby till att:
• Innefatta fall där barn allvarligt skadas till följd av brott
• Innefatta barn som tar sitt eget liv
• Göra en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister

Det är för sent att rädda livet på den lilla flickan i Karlskrona. Men det är inte för sent att rädda andra barn.

 

Barns behov i periferin

 

Det är omskakande att läsa om treåriga Isoldes livsöde i Dagens Nyheter i dag. Hon blev bara tre år. Och trots att hennes egen pappa larmat socialtjänsten i Motala om att Isoldes mamma hotat att ta livet av sig och Isolde gjorde de ingenting. Ett halvår senare dödades Isoldes av sin egen mamma.

Men historien slutar inte där.  När Inspektionen för vård och omsorg (IVO) granskade Motala kommun visade det sig att Isoldes historia inte var unik. Brister av det slag som drabbade henne och hennes familj var mer regel än undantag.

Av 134 anmälningar till socialtjänsten där handläggarna valt att inte gå vidare med en utredning, var 100 beslut bristfälliga! Motala är inte den enda kommun som brister.  Enigt DN:s granskning har barn i Sverige ofta ett dåligt skydd när de far illa i hemmet. Socialtjänstens utredningar drar ut alltför långt på tiden och vuxnas åsikter och situation prioriteras framför barnens behov. Utredningar inleds inte trots tydliga berättelser om våld i hemmet.

Något är uppenbarligen mycket fel. Sverige är ett rikt land, och ett land där våld mot barn är mer sällsynt än i andra delar av världen. Ändå klarar vi inte av att ta barnen på allvar. Jag har svårt att tro att det egentligen handlar om en resursfråga, inte om resurser i form av pengar i alla fall. Det handlar snarare om inställningen hos politiker, chefer och tjänstemän, och om kompetens. Varken barns behov eller barn rättigheter tycks vara i centrum i vår socialtjänst.  Snarare i periferin.

2012 föreslog Barnombudsmannen att socialtjänsten skulle reformeras. Barnombudsmannen ville att man skulle införa en barntjänst istället, en myndighet som var till för barn och där barns behov är i centrum. Det skulle kräva en helt annan organisation, och definitivt en helt annan inställning. Kanske dags att göra verklighet av det förslaget?

Allvarlig kritik mot BUP i Stockholm oroar

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) riktar allvarlig kritik mot BUP i Stockholm. Det har lett till att ansvariga chefer säger upp sig och en ny ledning tillsatts.

Dagens Nyheter har i en rad artiklar granskat slutenvården inom BUP i Stockholms län. Det de har berättat har skrämt mig. Jag har ännu inte läst IVO:s rapport, men blir nu än mer oroad. Vad är det som hänt? Om kritiken är så allvarlig att cheferna säger upp sig är det illa.

Jag hoppas att det kristeam som nu tillsätts för att styra upp verksamheten hittar rätt väg. De barn som vårdas inom slutenvården är redan fruktansvärt utsatta. De förtjänar den bästa vård som går att få.

Kritiken gör mig rädd. Jag önskar att jag var förvånad, men det är jag inte.

Ett nyfött barn behöver skydd!

Ett nyfött barn är något alldeles magiskt. Så litet, så skört, men ändå så mycket människa. Med känslor, vilja och kompetens. Det väcker en vilja att kommunicera, men också att skydda och trösta hos de allra flesta vuxna. Det är så svårt att tänka sig att någon vill skada ett litet barn. Men just små och späda barn löper extra stor risk att misshandlas.

Idag publicerar Dagens Nyheter en artikel av sju barnläkare. De är oroade över vad de ser som ett förnekande av barnmisshandel. En artikel i Dagen Nyheter hävdar att nya medicinska rön ger anledning att ifrågasätta kunskap om våld mot barn och antyder såväl okunskap som oenighet bland svenska experter. Det handlar främst om kritik av diagnosen ”shaken baby” eller ”abusive head trauma” som det idag kallas. Den kritiken saknar enligt artikelförfattarna grund.

Barnläkarna har en rad förslag. Jag fastnar särskilt för ett av dem. De handlar om att utvidga den så kallade Lex Bobby till att omfatta en multiprofessionell granskning av samtliga dödsfall av barn och av allvarliga fall av misshandel och övergrepp. Jag kan inte annat än att hålla med. Jag har tidigare tillsammans med Barnombudsmannen framfört samma krav i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Tillbaka till de där små, fantastiska men sköra spädbarnen. Vi har ju en möjlighet. En möjlighet att förebygga att fler barn misshandlas, att fler barn dör. Den möjligheten måste vi ta!

Hundra barn om året

Hundra barn fick brottsskadeersättning efter att ha bevittnat våld förra året, enligt Dagens Nyheter. Det är alldeles för få, bara en bråkdel av de utsatta Lagen räcker inte till för att ge barn som upplever våld  den upprättelse de borde få. Det är dags att ge dem brottsofferstatus på riktigt genom att göra dem till målsägare!

När ett barn dör

Tre kloka barnläkare skriver i Läkartidningen om dödsfallsutredningar. De har studerat dödsfall bland barn 2006-2011. Varje år registrerades genomsnittligt 150 dödsfall bland barn per år som yttre orsak eller ofullständigt definierade. De argumenterar att man genom att studera Dödsorsaksregistret med stor sannolikhet kan finna barn vars dödsfall varit förknippade med faktorer som kunnat förebyggas, men där dödsfallen fallit utanför nuvarande lagstiftning gällande dödsfallsutredningar.

Artikelförfattarna anser att även fall där barn blivit allvarligt skadade till följd av misshandel eller omsorgssvikt bör inkluderas i dödsfallsutredningar. Jag kan inte annat än hålla med. Det har jag bland annat framfört tillsammans med Barnombudsmannen i en debattartikel tidigare i år.

Vi måste ta de lärdomar som går att dra från dödsfall bland barn på allvar. Det gäller dödade barn, barn som tagit sitt eget liv och barn som allvarligt skadats på grund av brott. Varje dödsfall som kan förebyggas innebär en enorm vinst. Det lidande som ett barns död innebär är enormt.