Barn är inte till salu!

När barn säljs för sexuella ändamål är det lika vidrigt var i världen det än förekommer. Ofta är det mer synligt för svenskar utomlands. Semesterresorna blir inte så härliga som man tänkt när man ser unga flickor och pojkar som utnyttjas av andra turister.

Många svenska turister är upprörda. Kanske är det så att en del inte vill lägga sig i, inte vill få problem på sin egen semester. Men jag tror att många vill göra något men tror att de inte kan. Det känns hopplöst.

Idag lanserar polisen, länsstyrelserna och Childhood en ny webbplats – Resekurage. De ger information om vad vi kan göra när vi ser att barn utnyttjas utomlands. Det går att kontakta polisen på plats, men det går också att kontakta polisen här i Sverige när man misstänker att barn utnyttjas i andra länder.

Bra!

Förebygg innan det händer!

Sexuella övergrepp mot barn är skadliga, smärtsamma och orättvisa. Kan man förebygga innan de sker ska man göra det.

Sedan några år tillbaka finns den nationella hjälplinjen PrevenTell för alla de människor som upplever att de tappat kontrollen över sin sexualitet, som känner oro för tankar eller handlingar eller är rädda att göra sig själv eller andra illa. Det handlar till exempel om alla de människor som är rädda för att de kan förgripa sig på andra, men som ännu inte gjort det.

Kan PrevenTell stoppa ett enda övergrepp, mot ett barn eller en vuxen, är det värt väldigt mycket. Den viktigaste vinsten är den som handlar om mänskligt lidande, men det handlar också om sparade pengar. Övergrepp kostar. De leder till psykisk och fysisk ohälsa, sjukskrivningar och förlorad arbetsinkomst, kostnader för hälso- och sjukvård, socialtjänst, polis, rättsväsende, kriminalvård och andra myndigheter.

Nu riskerar PrevenTell att läggas ned.

Hjälplinjen kostar tre miljoner per år att driva. Enligt en debattartikel i Aftonbladet motsvarar det samhällets kostnader för två våldtäkter, eller för en person i kriminalvård i tre år.

Inte har vi råd att lägga ned PrevenTell!

Framtiden för våldsutsatta barn

En ny dag, en ny regering, en ny framtid.

Läser om regeringsförklaringen och om våra nya ministrar och tänker på vad det kan innebära för de barn jag arbetar med, våldsutsatta barn. Det kommer att ta tid att ta in och smälta all information, men det här är mina första tankar.

Regeringen ska påbörja arbetet med att göra barnkonventionen till lag. Härligt med ett tydligt ställningstagande i rätt riktning! Det gynnar alla barn, våldsutsatta eller inte!

Regeringen vill ha en samtyckeslagstiftning vad gäller sexualbrott.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och vänsterpartiet har i år ställt krav på att staten ger ett ekonomiskt stöd så att det kan finnas åtminstone ett barnahus i varje län. Jag förstår det som att man vill att alla barn i landet ska få komma till ett barnahus om de misstänks vara utsatta för brott.

I Morgan Johansson får vi en justitieminister som är kunnig och engagerad i frågor om våldsutsatta barn. Han (och socialdemokraterna) vill skärpa straffen för övergrepp och våld mot kvinnor och barn. Han vill göra det kriminellt att låta barn bli åskådare till våld som begås av och mot närstående.

Åsa Regner blir ny barn- äldre och jämställdhetsminister. Hon är engagerad och kunnig när det gäller våldsbrott, och har redan gjort mycket för både barn och vuxna som utsatts för sexualbrott. Mitt enda frågetecken är att det är mycket som samlas under en ministerhatt. Jämställdhetsfrågorna är krävande och tar tid. Finns det tillräckligt utrymme för barnfrågor?

Om jag förstår det rätt så innebär det alltså att regeringen vill att:

  • Barnkonventionen ska bli lag
  • Vi ska få en samtyckeslagstiftning vad gäller sexualbrott
  • Alla barn i landet ska få tillgång till barnahus
  • Barn som vittne till våld ska bli målsägande
  • Straffen för övergrepp och våld mot barn ska skärpas

Blir det verklighet är det fantastiskt!

Sätt ord på det som hänt när barn dör

Långsamt går det ändå framåt. Det har under en längre tid förts fram kritik mot hur den så kallade Lex Bobby fungerar. Jag har varit en av kritikerna. Jag har skrivit om kritiken tidigare här på bloggen och i en debattartikel i Dagens Nyheter tillsammans med Barnombudsmannen. Vi föreslog att Lex Bobby ska utvidgas till att:

  • Innefatta fall där barn allvarligt skadas till följd av brott
  • Innefatta barn som tar sitt eget liv
  • Göra en utredning och en rapport för varje enskilt fall för att kunna synliggöra lokala brister

Idag föreslår Statskontoret i en rapport till regeringen att dödsfallsutredningar av både barn och barn flyttas från Socialstyrelsen till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.

Statskontoret sällar sig till de kritiska rösterna. De skriver att Socialstyrelsens granskningar inte uppfyller sitt syfte, och att de för regeringen, berörda myndigheter och kommuner har haft marginell betydelse.

De vill att utredningarna kompletteras med tillsyn i varje enskilt fall, något som jag stöttar till fullo. De vill också att utredningarna granskar fler fall. Jag ser fram emot förändringen men hoppas att man inte glömmer helheten. Det är inte rättsväsende, socialtjänst eller hälso- och sjukvård som ska vara i fokus. Inte heller journaler, akter eller annan skriftlig dokumentation.

I fokus ska det barn eller den vuxna människa som skadats eller dödats vara. Sorgen finns det inga ord för, heter Stadskontorets rapport. Men det kan vara ett stöd för de sörjande att det som skett beskrivs i ord. Det kan hindra att andra drabbas av sorgen.

Vad kunde vi andra gjort annorlunda? Hur kan vi förhindra att det händer igen?

Med de frågorna i fokus behöver de som utreder prata med människor, och leta också efter det som aldrig dokumenterades, efter luckorna i samhällsstödet. Vilka visste och såg? Varför anmälde ingen? Varför uteblev insatser eller stöd? Först då kan vi hitta de svar som vi letar efter.

Jag kan förstå att man blir sen, men inte hur sen som helst

– Jag kan förstå att man blir sen. Det förlåter man. Det blir jag också ibland. Men inte hur sen som helst. Om man säger att man ska bli klar på tre månader kan jag inte förlåta att det tar mer än ett år.

Så sa en flicka till mig 2009. Hon berättade att hon misshandlats av sin styvpappa. Efter polisanmälan tog det åtta månader innan hon hördes av polis och 16 månader innan beslut fattades i åtalsfrågan. Det hon syftar på är att förundersökningen enligt lag ska vara avslutad inom tre månader när barn är utsatta för vålds- eller sexualbrott. Men de följer inte lagen.

Polis och åklagare är sena och de följer inte lagen. Det kan hon inte förlåta. Inte jag heller.

Den här flickan och andra barn gjorde att jag fick upp ögonen för hur destruktivt det är för barn när de får vänta på rättsväsendet. Sedan dess har jag på olika sätt försökt uppmärksamma frågan.

Under en rad år (2010-2013) skrev jag för Rädda Barnens räkning rapporter om polis och åklagares handläggningstider vid misstänkt barnmisshandel. Varje gång en ny rapport om handläggningstider vid barnmisshandel släppts har ansvariga tjänstemän och politiker bett om ursäkt, betonat hur allvarliga missförhållandena är och lovat bot och bättring.  Ingen säger emot. Mycket mer än så har inte hänt. Handläggningstiderna har minskat något men är fortfarande olagligt och oacceptabelt långa.

Det har gått väldigt bra att uppmärksamma frågan, men varit mycket svårare att åstadkomma förändring. Slagna och utnyttjade barn blir kvar i sin utsatthet, med polis och åklagares goda minne.

Idag gör jag ett nytt försök med en debattartikel i Svenska Dagbladet. Det har gått fem år men det finns en ljusning. Vid årsskiftet träder den nya polisorganisationen i kraft. Jag hoppas att organisationsförändringen utgår ifrån våldsutsatta barns rättigheter, och ifrån den lagstiftning vi har på området.

Man får faktiskt inte vara hur sen som helst.

Nytt nationellt kunskapscentrum skapas

Mitt i valrörelsen, med bara veckor kvar innan regeringen blir utbytt så fattas ett beslut jag och många andra längtat efter. Vi ska få ett nationellt kunskapscentrum för våldsutsatta barn. Centrat ska ligga vid ett universitet eller en högskola och Socialstyrelsen får i uppdrag att göra en utlysning och att föreslå vem som ska få uppdraget.

Målet är att samla och sprida kunskap om våld och andra övergrepp mot barn på ett strukturerat sätt. Det ska bidra till ett bättre förebyggande arbete och metoder för tidig upptäckt. Det ska också bidra till att effektiva metoder för att skydda och stödja barn utvecklas.

Uppdraget tar fasta på Barnahusens utveckling i Sverige och den brist på nationell samordning av Barnahusens verksamhet som finns. Tvärprofessionell kunskapsutveckling ska främjas, samverkan över myndighetsgränser ska stimuleras och ett nationellt kunskapscentrum ska också bidra till nätverk och kunskapsutbyte mellan yrkesverksamma praktiker, forskare och idéburna organisationer.

Det har varit trögt. År efter år har jag tillsammans med många andra lyft frågan om behovet av ett nationellt kunskapscentrum i olika rapporter och i media. Det här behövs verkligen! En rad statliga utredningar har kommit fram till samma slutsats, men förslaget har ändå dröjt.

Jag tror att just frågan vem som ska vara huvudman och hur det hela ska organiseras har varit stötestenen. Behovet har inte ifrågasatts de senaste åren. När Socialstyrelsen utrett frågan har de kommit fram till att de själva skulle driva centrat.  Men få andra har hållit med. Det behövs en ny aktör, och en aktör som inte är så fast förknippad med några av de yrkeskategorier som möter våldsutsatta barn. Socialstyrelsens ansvarsområden är idag socialtjänst och hälso- och sjukvård. Risken är att rättsväsende, skola och andra känner sig mindre hemma där. Regeringens förslag att centrat ska ligga vid ett universitet eller en högskola är klokt.

Vårt nya nationella kunskapscentrum kommer att få en lång rad uppgifter. Det ska:

  • i samverkan med andra berörda aktörer identifiera behov av kunskap inom de olika verksamhetsområdena
  • utifrån identifierade behov samla, analysera och målgruppsanpassa redan befintlig kunskap och forskning om våld mot barn och andra övergrepp och bistå yrkesverksamma inom området med denna
  • ansvara för omvärldsbevakning, såväl nationellt som internationellt
  • i samråd med berörda myndigheter, organisationer och forskare ta fram utbildnings- och informationsmaterial samt initiera eller genomföra gemensamma tvärprofessionella utbildningar och kurser, så långt det är möjligt ska utbildningarna och kurserna finnas till- gängliga i webbaserad form
  • vara en länk mellan forskning och praktik, bl.a. genom att verka för ökad samordning samt främja nätverk för kunskapsutbyte mellan berörda huvudmän, forskare, praktiker och idéburna organisationer inom det civila samhället, såväl nationellt som internationellt
  • identifiera angelägna utvecklingsområden och redovisa dessa årligen till regeringen med förslag till insatser.

Det kommer att bli jättebra!

Inget bötesbrott!

Är böter ett rimligt straff för sexuella övergrepp mot barn? Det tycker inte FN:s barnrättskommitté. Men så är det i Sverige. Barnrättskommittén har kritiserat Sverige och vill att straffen ska skärpas.

Nu lanserar Ecpat sin valkampanj #sopigstraffskala. De vill, precis som Barnrättskommittén, att sexuella övergrepp alltid ska ge fängelse. Det är inte rimligt att sexuella övergrepp ger samma straff som till exempel nedskräpning.

Jag kan bara hålla med!

Brott mot vuxna fortsätter att gå före!

Små brottsoffer har dåliga chanser att få upprättelse. De är i underläge redan från start. De är också i hög utsträckning utsatta för brott från de personer som de är allra mest beroende av – föräldrarna.

Idag uppmärksammar Bris och Tryggare Sverige att knapp en tiondel av våldsbrott mot små barn klaras upp. Det är svårt att väcka åtal när brott skett i hemmet och inga vittnen sett vad som hänt. Visst är det svårt att väcka åtal när den som är utsatt är lite och inte kan berätta vad som hänt.

Men ingen kan säga att svenskt rättsväsende gör sitt bästa. Debattartikeln lyfter flera av de problemområden som vi sett i kvalitetsgranskningen Inuti ett Barnahus. Några exempel på vad vi såg:

  • Polis och åklagare tar på lång tid på sig att utreda brott mot barn. De följer inte lagen. 2012 klarade man den lagstadgade tidsfristen (90 dagar) i 64 procent av fallen.
  • De poliser som hör barn saknar ofta utbildning i barnförhör. Enbart 30 % av verksamheterna hade fullt utbildade barnförhörsledare.
  • Polis och åklagare tar ytterst sällan hjälp av personer med större kunskap om barns utveckling, trots att lagen säger att det ska göras. Bara 13 % av verksamheterna gjorde det.48 % av verksamheterna hade brister vad gällde åklagares och/eller utredande socialtjänsts närvaro i medhörning vid förhör.

Det är bra att Bris och Tryggare Sverige fortsätter att lyfta det här viktiga området. För det är egentligen inte alls svårt att bli bättre på att utreda brott mot små barn. Det krävs enkla åtgärder, men åtgärder som kostar pengar. De pengarna är väl investerade.

Rättsväsendet måste helt enkelt se till att brott mot vuxna inte får gå före!

Jagvillveta ger barn som utsatts för brott information!

 

Igår var jag på justitiedepartementet och presenterade tillsammans med andra en ny webbplats för barn. Jagvillveta – Allt om dina rättigheter vid brott.

Jagvillveta kommer att fylla ett tomrum. Jag är en av dem som under många år påtalat att det nästan inte finns någon information direkt riktad till barn som utsatts för brott. Men nu finns det! Massor av information till barn som är brottsoffer på en och samma plats!

Desto roligare att ha fått vara med i arbetet. Min del i det hela har varit att på uppdrag av Barnombudsmannen fråga barn och unga som utsatts för våld eller som lever med skyddade personuppgifter vad det är de vill veta och att involvera dem när informationen tas fram.

Det finns mycket att läsa, att se och att lyssna på för barn i olika åldrar. Särskilt fin är den barnbok som Stina Wirsén tagit fram – Liten.

Tisdagen 1 juli och torsdagen 3 juli finns vi som arbetat med sidan på plats i Almedalen och berättar mer!

Tandlös lag om grooming

Vi läser om det alltför ofta. Alla dessa rättsfall där barn kontaktats via nätet och sedan utsatts för brott. De har lurats att posera och filmats, de har lurats att träffa vuxna och utsatts för övergrepp.

Vi vet att det är fel. Det är snart fem år sedan som en ny lag som skulle stoppa det här trädde i kraft. Groominglagen var tänkt att stoppa övergrepp innan de skedde genom att kriminalisera att vuxna söker kontakt med barn i sexuella syften.

Jag har skrivit om det här på bloggen förut. Lagen fungerar inte som det var tänkt. Drygt 800 brott har polisanmälts. Bara ett fåtal har lett till fällande dom. Nu ska lagen ses över.

Bra!