Läser i Dagens Nyheter idag om barn i Stockholm som vårdas inom vuxenpsykiatrin, barn som isoleras i månader, som spänns fast och medicineras med narkotikaklassade läkemedel. Det låter som en mardröm. Det är en mardröm.
Jag minns en flicka som var svårt sjuk och inte kunde lämnas ensam på sitt rum på psykakuten. Jag hade uppgiften att vara extravak och sitta vid hennes sida. Hon var till synes okontaktbar, men jag läste högt för henne, jag tänkte väl att det kunde vara lugnande med en röst och med mänsklig kontakt även om hon inte hörde orden. Några veckor senare när hon mådde bättre pratade vi om boken jag läst för henne. Hon visste precis och tyckte om att jag läst… Hon hade lyssnat och hade frågor om det hon hört. Det berörde mig starkt. Det är så lätt att förbise behoven hos den som inte har förmåga att uttrycka dem.
Vem har kommit på idén att det skulle hjälpa att spärra in ett skräckslaget barn bland vuxna utagerande psykiatripatienter? Antagligen har ingen ens tänkt den tanken, istället handlar det om nödlösningar. Man anser inte att det är värt att se till att de enstaka barn som drabbas får ett bättre, mer tryggt och värdigt omhändertagande.
Barn som är så sjuka att de vårdas inom psykiatrins slutenvård behöver mycket vänlighet, omsorg, tålamod och respekt. De behöver trygghet. De har samma rättigheter som andra barn, och kränks de rättigheterna blir följderna än värre än för barn som mår bra. Isolering används ofta som en tortyrmetod. Att spänna fast människor mot deras vilja förknippar jag med straff, brottslingar och brottslighet. Hur tolkar barnen det de utsätts för? Vad känner de?
Många gånger är barn inom psykiatrin redan rädda, ledsna, arga, besvikna och förvirrade. Inte blir det bättre för att de behandlas så här. Möjligen kan man skrämma dem till tystnad och lydnad.
Den överläkare som är satt att granska verksamheten intervjuas i artikeln och säger att det inte är så allvarligt. Det tycker jag att det är. Jag gissar att de barn och de föräldrar som drabbats också ser det som allvarligt. Att åtminstone delar av personalen ser det som allvarligt har blivit tydligt när de anmält trots rädsla att förlora sina jobb. Idag är de mina hjältar. Tack för att ni vågar slå larm!
Comments are closed