Ser tillbaka på en intensiv vecka. Möten med våldsutsatta barn, möten med vuxna, skrivande, föreläsningar… Många, många viktiga möten. Och dessutom den debattartikel som jag och Carl Göran Svedin skrivit och som Svenska Dagbladet publicerade i fredags. Den handlade om att alltför få barn får behandling när det uppdagats att de utsatts för våld eller övergrepp.
Jag är väldigt glad över den respons artikeln fått. Artikeln har fått stor spridning, den låg länge fyra på listan över tidningens mest delade artiklar. Jag gissar att det beror på att folk håller med. Jag har fått mängder av positiva kommentarer och inte en enda negativ. Det får mig att undra vad motståndet består i, var hindren finns.
Det är inte så att jag efterfrågar kritik eller mothugg i sig, men jag skulle ändå vilja ha lite mer av debatt, för debatt är en grogrund för förändring. Om nu alla håller med, varför är det då så illa som det är? Vad har vi missat? Varför händer det inte mer?
Försöker vi slå i öppna dörrar? Nej, jag tycker inte det. De problem vi lyfter är högaktuella, utbredda och ännu inte lösta. De är allvarliga, och enskilda barn far oerhört illa på grund av dem.
Är det vi skriver ointressant? Oviktigt? Det vill jag inte tro!
Missförstå mig inte, jag är glad för att många håller med. Men var ligger knuten? Vad mer är det som krävs för att barn som utsatts för våld eller övergrepp ska få den behandling som de behöver och som de har rätt till?
Comments are closed